Angående vittnesmål om coronavården
Just nu kan man vara innerligt glad att internet finns.
Det finns mycket skit och desinformation, men samtidigt har ju patienter och personal möjligheter att starta bloggar, skriva anonymt och berätta om vad de upplevt under denna kris. Och tids nog kommer intervjuer och böcker, som är enkla och billiga att ge ut nuförtiden.
Jag har skrivit ett par flashback-inlägg om mitt arbete med coronapatienter i Sverige, och jag fick genast skit för det, blev aggressivt ifrågasatt. Det gör ingenting.
Tids nog kommer hundratals vårdanställda att skriva på bloggar, på forum och i böcker. Vi som jobbar inom vården kommer att berätta om en unik period i Sveriges historia.
Varje sten kommer självklart att vändas. Både ljus och mörker kommer att beskrivas.
Vad gäller de uppenbara bristerna inom coronavården, kommer de inte att kunna mörkas.
Bristfälliga lokaler, slarv med mediciner, personal som släntrar in i coronaavdelningar helt utan skyddskläder, oerfaren och oförberedd personal som kastats in utan instruktioner (personalen är kanonmat), låginkomsttagare som sliter arslena av sig och far illa, medan politiker vill sänka deras löner ... Det finns så mycket att berätta, och informationen går inte att stoppa.
Det är inte bara regeringen som brister.
Medelsvensson verkar tro att vården går runt och att allt är ganska ok.
Det är inte sant. Coronavården är mentalt och fysiskt blytung, den är improviserad, och fortfarande saknar viss personal respekt för ett virus som sänkt västvärldens ekonomi på 3 månader och dödat 200 000 människor.
Det är illa, väldigt illa.
En kompis jobbar som SSK, och han har tröttnat. Han orkar inte se människor som bara dör.
Han hinner inte ens medicinera, säger han. Covidpatienterna avlider nästan direkt när de kommer in.
Läget är så kritiskt att vanlig covidvård trycks ihop med palliativ vård. Det innebär att döende patienter ligger vägg i vägg med patienter som har goda prognoser, i samma lilla lokal (ung 100 kvm). Den döende patientens monotona stön hörs hela tiden, ibland i flera dagar, medan de andra patienterna vårdas. Patienten stönar för varje andetag (lungorna är trasiga) och varje stön låter nästan exakt likadant.
Det går inte att fatta hur miljön är, om man inte varit där.
"Hen är palliativ nu", säger en kollega snabbt, och det är allt. Man vet inte om patienten dör om tre timmar eller tre dagar... Apparater och slangar tas bort och patienten ligger bara och dör, utan anhöriga och extra omsorg, för vi hinner inte.
Detta är bland det tyngsta jag gjort under mina 20 år i vården. Det är ett mörker.
Just nu kan man vara innerligt glad att internet finns.
Det finns mycket skit och desinformation, men samtidigt har ju patienter och personal möjligheter att starta bloggar, skriva anonymt och berätta om vad de upplevt under denna kris. Och tids nog kommer intervjuer och böcker, som är enkla och billiga att ge ut nuförtiden.
Jag har skrivit ett par flashback-inlägg om mitt arbete med coronapatienter i Sverige, och jag fick genast skit för det, blev aggressivt ifrågasatt. Det gör ingenting.
Tids nog kommer hundratals vårdanställda att skriva på bloggar, på forum och i böcker. Vi som jobbar inom vården kommer att berätta om en unik period i Sveriges historia.
Varje sten kommer självklart att vändas. Både ljus och mörker kommer att beskrivas.
Vad gäller de uppenbara bristerna inom coronavården, kommer de inte att kunna mörkas.
Bristfälliga lokaler, slarv med mediciner, personal som släntrar in i coronaavdelningar helt utan skyddskläder, oerfaren och oförberedd personal som kastats in utan instruktioner (personalen är kanonmat), låginkomsttagare som sliter arslena av sig och far illa, medan politiker vill sänka deras löner ... Det finns så mycket att berätta, och informationen går inte att stoppa.
Det är inte bara regeringen som brister.
Medelsvensson verkar tro att vården går runt och att allt är ganska ok.
Det är inte sant. Coronavården är mentalt och fysiskt blytung, den är improviserad, och fortfarande saknar viss personal respekt för ett virus som sänkt västvärldens ekonomi på 3 månader och dödat 200 000 människor.
Det är illa, väldigt illa.
En kompis jobbar som SSK, och han har tröttnat. Han orkar inte se människor som bara dör.
Han hinner inte ens medicinera, säger han. Covidpatienterna avlider nästan direkt när de kommer in.
Läget är så kritiskt att vanlig covidvård trycks ihop med palliativ vård. Det innebär att döende patienter ligger vägg i vägg med patienter som har goda prognoser, i samma lilla lokal (ung 100 kvm). Den döende patientens monotona stön hörs hela tiden, ibland i flera dagar, medan de andra patienterna vårdas. Patienten stönar för varje andetag (lungorna är trasiga) och varje stön låter nästan exakt likadant.
Det går inte att fatta hur miljön är, om man inte varit där.
"Hen är palliativ nu", säger en kollega snabbt, och det är allt. Man vet inte om patienten dör om tre timmar eller tre dagar... Apparater och slangar tas bort och patienten ligger bara och dör, utan anhöriga och extra omsorg, för vi hinner inte.
Detta är bland det tyngsta jag gjort under mina 20 år i vården. Det är ett mörker.
__________________
Senast redigerad av Eremona2.0 2020-04-29 kl. 16:35.
Senast redigerad av Eremona2.0 2020-04-29 kl. 16:35.
