Kan man vara 100% säker på något?

Man kan säga att vi befinner oss i ett sanningsmässigt vakuum, där ingenting är bevisat vare sig åt det ena eller andra hållet. Så döden må existera men den må inte existera. Världen må existera och den må inte existera. Vi må existera men vi må också inte existera. Ingenting är objektivt 100% säkert, med andra ord.

Bevisa identitetslagen. Eller ja, det där förutsätter att logik fungerar, dvs. A medför A.

Ha ha, javisst. Om jag petar mig i näsan så petar jag mig i näsan. 100 procent

Det förutsätter att du kan göra ett antagande.

Nu petar jag mig i näsan, 110 procent. He he

Jag påstod aldrig att det var en objektiv sanning. Inte heller har jag hävdat att det är objektivt sant att objektiv sanning inte finns. Det är min subjektiva slutsats utifrån mina upplevelser.

Ska jag vara ärlig skulle jag påstå att objektiv sanning existerar i någon form, men det går nog inte att vara helt säker på exakt vad den sanningen är genom trosföreställning. Den är direkt upplevd. Vi är i alla fall subjektiva observatörer av verkligheten så vi har ingen säker kunskap om verkligheten. Däremot är mycket av vår kunskap säker i praktiken, vilket räcker för oss.

Vår subjektiva bild av verkligheten skulle ju kunna vara klockrent korrekt så man kan kalla den objektiv. Fast det vet vi ju inte om den är korrekt, vi vet nada. Känns dock omöjligt att den skulle vara HELT korrekt.

Potentiellt kanske vi förenklar vissa saker eller inte tagit hänsyn till någon viss faktor, men vi kan ju inte veta, så vi kör på det som funkat och funkar.

du kan vara 100% säker på att alla var emot dig
skulle du sagt,
typ sä här

"Aa okej, men jag är 100% säker på att ni alla är emot mig"

Nä det kan man inte eftersom man inte kan vara säker på kontexten som logik existerar inuti. Inom logik går det bra att vara säker, vilket är varför matematik funkar så bra och modeller av världen (eller beskrivningar rent allmänt) är informationsrika.

Lustigt nog kan man beskriva den fundamentala osäkerheten på flera logiska sätt. Münchhausens trilemma är ett sätt. En utsago måste vila på ett bevis som måste vila på ett bevis och så vidare, vilket leder till oändlig regression, eller på cirkelbevis (vilket också är ett sätt att säga att logiken funkar bra lokalt i sin kontext), eller på en magiskt injicerad sanning som vi brukar kalla axiom eller premisser eller utgångspunkter.

Ett annat sätt är genom sannolikhetslära. Om vi erkänner att vi inte vet någonting helt säkert här och nu så krävs det oändligt med evidens för att gå från osäkerhet till säkerhet.

Den enda typen av otvivelaktigt vetande är själva existensen som inte går att vara osäker på även om du och jag, eller våra sinnen rättare sagt, är osäkra på den.

Man kan vara säker på att det finns objektiva sanningar. Münchhausens trilemma visar att kunskap kräver antaganden, eftersom man måste anta en referenspunkt för att bedöma kunskap. Annars kan vad som helst bedömas vara kunskap. Vi måste anta att vi inte är vilsna i sanningen för att kunna påstå oss ha objektiv kunskap om verkligheten.