Citat:
Ursprungligen postat av
VillJalentine
Så är det. Man känner att livet ändå är kört och söker tröst tyvärr. Svårast är att ta sig över 2 veckor. Då jag brukade trilla in i flatline och mådde riktigt dåligt. Då kommer tankarna om att det ändå inte kommer fungera. Hjärnan lurar en totalt. Det gäller att vara envis.
Psykisk ohälsa är så komplext. Rätt väg för någon är helt fel för en annan. Man måste prova sig fram. Jag avundas alla som åker fram i livet på en räkmacka. Bara glider fram utan större problem. Sover gott om nätterna och har fullt med energi på dagarna att göra vad de vill. Inga smärtor, inga sexuella problem, ingen trötthet, inga mediciner. Bara lever livet.
Mm.. Ur ett rationellt perspektiv förstår man att det är en flatline och för att det ska kunna bli bättre måste det ha varit sämre, men det är ju inte enkelt om det aldrig riktigt har varit bra. Ständigt sökte man efter snabba kickar. Droger, gambling, m.m för att bara kunna andas ut och fly sitt skinn ibland. Den stora frågan är då, vad fan är det som är fel? Konkret så finns där inget faktiskt som ska få mig att känna så som jag gör. Att diskutera med sin psykiatriker men att h*n landar i att skriva ut onlazapin till mig gör mig både förbannad och jävligt ledsen. Djupt respektlöst.
Vill så gärna tro att det är mina dopaminreceptorer som inte fungerar som de skall för redan i tidig ålder var jag ett ganska svårmotiverat barn. Hade jag inte fått hjälp och stöd i min vardag, (mycket utav det), så hade jag troligtvis förtvinat. Hela min tankeverksamhet och energi har dag in och dag ut gått ut på att vara ängslig över allt som kan komma att hända, men troligtvis inte kommer hända, eller vad som har hänt tidigare. Därför har det tvingat mig att flytta hem igen, inte på grund av att jag inte förstår hur man ska leva med planering, tvätt, måltider och så, men att risken är så stor att jag bara kommer sova och gå ner mig.
Det kommer perioder av hopp och tillfredsställelse men tyvärr håller det inte i sig längre än två veckor på sin höjd, för att sedan försvinna igen. Det är förvirrande. Men kan under en kort stund förstå hur det är att må bra..
Nej,
Ett sådant här liv vägrar jag att leva, att vara ett skal. Under mitt första amfetaminrus förstod jag att jag hela livet gått på en sån högvarv mentalt att det är sanslöst. En mening med livet. Det behöver inte vara något särskilt, kanske spara ihop till en resa med en vän och fram till dess träna upp sig och umgås men det där filtret som aldrig försvinner får det hela att bara vara så krävande och komplicerat, känsla av meningslöshet helt enkelt.
Därför tänker jag såhär kring de människor som fått sina liv förändrade utav Nofap hit och dit, att det inte är människor som i grund och botten mår riktigt så dåligt. 21 dagar och fick nästan ännu mer ångest. Provade till och med cold showers, alla sorters vitaminer, meditation, sova tidigt, gå upp tidigt..
Tänker prova igen nu i samband med att jag precis börjat att äta voxra. Vet inte om det är placebo men kan äntligen andas igen, helvete vad skönt. Det har faktiskt känts lugnt.
Det gäller att voxra fungerar nu för annars får jag acceptera den bittra sanningen att kemisk glädje i form av preparat som jag inte vill ha, narkotika, behöver intas för att palla med...
Hur står det annars till med din problematik då? Vad har du gått igenom för sorts hjälp, preparat, m.m.
Hur har det varit för dig och din personlighet som hindrat dig från att må bra och leva?
