Citat:
Ursprungligen postat av
zilvereko
På sitt eget sätt, fylld av bitterhet, ville hon nog få en slags upprättelse efter att ha lurats under 6 års tid. Men det fick hon inte och skulle heller aldrig få. Tror hon drevs av både ångest och av missmod mot slutet.
För inte ens när SD skiljde sig kunde hon få honom.
Ja det var otroligt synd att prästen Stefan eller hennes övriga vänner kunde övertala henne att backa. Tror nånstans att hon förstod att nåt hemskt skulle kunna hända henne, men hon var förblindad.
Antagligen var det så. En del stannar och slåss för sin " heder" ända till det bittra slutet. Ja, vare sig det var ett förhållande med S hon ville ha mot slutet, eller hämnd, så är ringaktning och skadeglädje inte uppbyggligt eller ger någon djupare, långsiktig tillfredställelse för dig själv.
L sa att hon visste att den destruktiva relationen till S skulle ta död på henne, men väninnan menade att L inte avsåg i bokstavlig utan symbolisk bemärkelse. Det var iallafall väninnan tolkning.
Ja, hon agerade iallafall som vore hon blind för risken med hån och förnedring. Hon uppfattade istället att övertaget numera var hennes. Vi gör alla olika vägval. En del backar, aktar sig från det onda, och läker ihop med tiden. Andra konfronterar, hotar och vill vinna. Ännu fler ger sig inte in i situationen överhuvudtaget.
