Dödligt virus från Kina orsakar panik (SARS-CoV-2, COVID-19)

Har du gett en snickare uppdraget att bygga ett åtta meter lång staket, som du när det är klart mäter upp till endast fem meter, ställer du givetvis snickaren emot väggen, oförhindrad av att du själv inte är snickare.

I den debatt som rasar gällande experternas ställning i det offentliga coronasamtalet kan det vara dags att försöka koka ned de svallande tongångarna till principer, i enlighet med de bevingade orden: ”Great minds discuss ideas; average minds discuss events; small minds discuss people”.

Två märkliga idéer förefaller ha fått allmän spridning i samhället. Den ena värderar expertis så pass högt att experten mer eller mindre görs immun mot kritik från icke-experter (och motsägelsefullt nog återkommande även från andra experter). Om det nyss sagda innebär en övertro på experter, innebär den andra idén i stället en reflexmässig misstro inför dem, parat med en övertro på vilka epidemiologiska knutar lekmannen med sin blotta tankekraft är i stånd att lösa upp på sin kammare. Att okunniga människor har en benägenhet att överskatta sin egen förmåga är inget nytt (jfr Dunning-Kruger-effekten) och i mitt tycke ett tämligen ointressant fenomen att undersöka.

Mer spännande att analysera är expertvurmen i samhällsbärande kretsar. Trots att ingen skulle få för sig att förorda blind auktoritetstro, är det oklart vilken typ av kritik de tänker sig att en icke-epidemiolog ändå kan komma undan med utan att få invektivet ”självutnämnd killgissande hobbyepidemiolog” klistrat på kroppen.

För att tilltron till en expert inte skall vara blind måste det finnas en bortre gräns för dennes göranden och låtanden. Detta är jämförligt med vad vetenskapsteoretikern Popper kallar falsifikationskriterium. Är man inte förmögen att peka på vilka iakttagelser som skulle behöva göras för att omkullkasta den rådande hypotesen, är det inte längre en vetenskaplig hållning det handlar om, det är snarare en ideologisk eller känslomässig förtröstan.

På samma sätt som det måste finnas en beredskap och en handlingsplan för osannolika krissituationer, måste vi diskutera hur vår beredskap ser ut ifall dem som är satta att leda oss i krisen hamnar på avvägar, även om det skulle vara osannolikt. Beredskapen i detta fall består inte i konserver, handsprit och dieselaggregat, utan av kognitiva verktyg för att identifiera en krisande krisledning.

Som tur är existerar ingen vetenskaplig disciplin i ett vakuum: allt vetenskapligt arbete förenas i att det måste vila på allmängiltiga vetenskapliga utgångspunkter. Sådana utgångspunkter kräver i sig inte expertis för att förstås: såväl en rörmokare som en epidemiolog är förmögen att undersöka dessas efterlevnad. Det är i förlängningen också något som möjliggör interdisciplinärt utbyte mellan olika vetenskapsområden och inte minst möjligheten för en beställare att (i någon mån) granska kvaliteten hos det arbete som experten levererat eller för journalister (inte endast tyska sådana) att granska en expertmyndighet.

Bland dessa allmängiltiga vetenskapsfilosofiska utgångspunkter återfinns – om man försöker tillämpa dem på den rådande situationen – förslagsvis något i stil med följande kriterier.