Misstänkt vållande till annans död (treårig flicka) Norrköping 2020-01-30, två gripna. Mamman dömd till fängelse.

Usch jag trodde inte att man hade mer tårar kvar efter dessa veckor men du bevisade det fel😭 Den här flickan alltså. Jag har aldrig känt mig såhär känslomässigt fäst vid en helt främmande människa förr. Hennes otroliga leende på bilderna, hur lycklig hon såg ut att vara. Jag önskar varje dag att jag kan springa och rädda henne och när jag inser att det är för sent blir jag helt tom.


Det finns föräldrar som gör misstag och kämpar för att få tillbaka sina barn. Men R och P var inte ens i närheten av klara och detta borde kammarrätten ha sett. Att dem dömer den här domen är inget annat än skandal och lilla E fick sätta livet till för att det aldrig ska hända igen. Sverige har blivit lite naivt och man daddar gärna människor som gör fel eller dumma saker har jag märkt. Det är lite konstigt och se den utvecklingen. Man får typ nästan inte tala om för någon att dem har gjort fel för då är kränker man den personen?

Och trots att det förhoppningsvis kommer en ny lag för att ett annat barn aldrig ska behöva utstå detta så hjälper det inte alls
känslomässigt hos mig. Tankarna skriker typ varför just hon. Varför. Varför gjorde vuxna människor såhär så att hon dog.

Man vet att familjehemmet gjort allt i sin makt för att hon ska vara lycklig. Samtidigt tänker man hur sviken E måste känt sig av dem, trots allt det gjort.
För henne blev hon lämnar av sin mamma, pappa, familj till ett otryggt och skrämmande hem där hon förmodligen tvingats i äcklig medicin för att vara lugn.
Bilderna från familjehemmet med hennes leende, omfamnande kramar, sånger till denna bild nerbäddad i en vagn med en lillebror hon inte känner med en flummig mamma som hon inte känner sig trygg med. Hemlängtan måste ha varit enorm och vad har R sagt till henne när hon saknat M och L? Snackat skit? Sagt att de lämnat henne? Undra vad hon känt sista tiden i hemmet...


Känner bara hemlängtan när jag ser bilden.
Mina föräldrar kom direkt och hämtade mig. För E kom dem aldrig.

E har fått sätta livet till för att staten ska förstå hur deras lagar förstör liv. Tyvärr kommer nog lagen om LVU hamna i skymundan för nya lagar kring Corona... Det kommer nog ta väldigt lång tid innan det blir en förändring. Samtidigt som man förstår resonemanget i podden Skyldig. Föräldrar som av misstag blivit av med barnen, ska inte dem få dem tillbaka? Samtidigt tänker jag också att normalt fungerande föräldrar (som av misstag fått sina barn omhändertagna såsom under shaken baby hysterin) nog har förståelse för barns anknytning och knappast skulle ställa sig tveksamma till en fortsatt kontakt med familjehemmet, en lugn hemslussning och förmodligen skulle ha betydligt tryggare hemsitustion än ett par missbrukade som känner sig bittra över att familjehemmet tagit väl hand om deras barn.... Traumat skulle nog bli väldigt litet i förhållande till det för E. Föräldrar som fått sina barn omhändertagna pga misstag är förmodligen välfungerande i grunden...

Jag håller också med fullständigt!! Jag tänker ofta att fd missbrukare/kriminella med sund distans till sitt förflutna och i kombination med adekvat fortbildning är ovärderliga för en realistisk, träffsäker missbruksvård.

På samma vis önskar jag att socialtjänst och allehanda barnrättsliga instanser hade samma tillgång till medarbetare som på något vis besitter reell kunskap om och insikt i hur dysfunktionella familjer fungerar - på riktigt!

Långt ifrån psykologiska förklaringsmodeller och en många gånger naiv godtrogenhet baserad på universitetsutbildade socialarbetares egna referensramar för hur föräldraskap fungerar. (Eller iaf borde fungera).

Jag önskedrömmer om att varje barnrättsärende skulle handhas av ett team bestående av minst tre personer: en nyutexad tjänsteman med senaste forskning färskt i sinnet från utbildningen inkl ett driv som bara en hungrig nybörjare kan ha inom ett självvalt yrke. En äldre rutinerad kollega som ”har sett och hört ALLT” vilket ger en självklar kompetensbredd iom sin mångåriga yrkeserfarenhet. Och sist men inte minst, en resursperson med direkt eller indirekt erfarenhet av verkligheten sett från ”den andra sidan”, sett från insidan av utsattheten.

Människor som befinner sig i diverse utanförskap kan aldrig till fullo varken nås eller förstås utav den som inget annat sett, än på håll, ifrån sin innanförskapsposition.

R ser riktigt obehaglig ut på den senaste bilden.. 😖

Förmodligen därför dom gav flickstackarn mediciner så fort hon frågade efter mamma och pappa.. Må kärringen få ett rent helvete resten av sitt liv! Idioten som dog i häktet kan dom kasta åt rovdjuren. Det är VI som får bekosta hans begravning!! Hoppas plitarna i häktet slog ihjäl skithögen.
Tvi faan säger jag bara 😠

Exakt så.
Har du bara läst om något så kan du omöjligt sätta dig in i det på samma sätt och kan därför inte döma rättvist.
Hela kroppen fylls av sorg varje gång jag ens tänker tanken på hur förvirrad den här lilla har känt sig dem sista 10 månaderna av sitt liv.
Att vara helt förstörd och ensam. Undrar varför hon inte får vara med sin familj. Rädslan. Och nu är hon död. Alltså man orkar inte.



Varför vad hon inte om hjälp. För sina barns skull? Vad rädslan att förlora barnen en gång till för stor att hon tänkte bara på sig själv igen? Kan inte släppa det..
Behandlade hon barnet bra? Eller blev hon nedtystad, bortputtad och hyssad så fort hon sa något? Så fort hon undrade vart hennes familj var?
En tvååring förstår inte varför.
Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att himmeln finns. För där måste du vara med ditt fina leende Esmeralda.

Jag har gråtit så många tårar för lilla E, jag känner en sådan sorg och vrede. Ett tag var det nästan outhärdligt. Det verkar vara många här i tråden som känner likadant.

Jag har dock kunnat börja hantera min sorg och vrede, tack vare en barnpsykolog som jag känner som gav mig lite värdefulla insikter. Jag försöker hålla fast vid dem, när ångesten kommer över mig gällande Es sista tid i livet, hur hon rycktes bort från sitt hem och allt hon kände till försöker jag tänka igen på var psykologen sade till mig. Och det hjälper iaf mig att inte bryta ihop helt. Så kanske kan det hjälpa någon annan också. Det hon berättade var:

- Säkerligen kände E en fruktansvärd hemlängtan och rädsla i början efter tillbakaplaceringen, men barn är så mycket starkare och anpassningsbarare än vi tror. Det finns många exempel på barn som gått igenom fruktansvärda trauman i liten ålder men som ändå fungerar och mår ganska bra
- Barns minne är inte lika utvecklat som vårt. De lever mer i nuet och funderar inte lika mycket på tidigare perioder
- Barns konsekvenstänk är inte lika utvecklat som vårt. Ångest vi vuxna känner handlar ofta mycket om oro framåt, ”tänk om” eller ångest över olika scenarion. Vi känner en fruktansvärd ångest över lilla Es rädsla och oro men hon delade nog inte (hoppas jag över allt annat) vår ångest
- Barn har en mycket mer utvecklad fantasi än vuxnas. Det innebär att barn som lever även i miserabla förhållanden kan må ganska bra. Inte alltid men ganska ofta så lever de barnen i ett ”parallellt universum” och funderar inte lika skarpt på omvärlden.


Jag vet inte om det ger er någon tröst men jag försöker iaf hålla fast vid dessa punkter och jag ber med hela mitt hjärta och allt jag har kärt att lilla hjärtat fick kramar och gos även hos bio-föräldrarna trots att de var kompletta, obrukbara idioter.

Vad det gäller missbrukare och föräldraförmågan är problemet att de själva oftast anser sig själva ha den.
Att ett barn har leksaker, ett rum och mat på bordet vittnar inte alltid om den känslomässiga försummelse som dessa barn får utstå.

Jag är själv föredetta missbrukare av opitater samt benzo.
Under min missbrukartid var min dotter 3-6år gammal.
Jag hade henne varann vecka och trots att jag aldrig tog droger eller förvarade droger i hennes närvaro, så handlade det om för mig att överleva den veckan för att sedan få knarka i fred nästkommande!
Hon hade ett rum, leksaker (mer än de flesta, då jag kompenserade mina skuldkänslor med att köpa saker)
Hon fick mat och omvårdnad som jag fann nödvändig.
Däremot fanns inga rutiner.
Jag hade flertalet destruktiva förhållanden med dysfunktionella personer, och även om de aldrig handgripligen eller verbalt elaka mot min dotter, så var de allt annat än trygga vuxna.

Jag och min dotter flyttade runt ganska frekvent och det fanns inget riktigt "hemma" för henne.

Socialtjänsten var inkopplade ovh jag lämnade drogtester (många av dem positiva)
Vi hade samtal osv.
I 3 år bedömdes min föräldraförmåga ändå tillräcklig för att hon vidare fick på hos mig.

Jag som många andra missbrukande mödrar, fick offerkofftan på mig av myndigheter.
De räckte att jag sa att jag mådde dåligt, ville förändra min situation men var oförmögen.
Enligt dem var min "insikt" om detta nog för att trasa sönder min dotters barndom!?

Jag tog mig ur mitt missbruk efter att ha varit så nära botten det går med livet i behåll.
Men min dotter, som idag är tonåring kämpar med sina känslor av svek och otrygghet.

I dag 14 år senare, tycker jag att socialtjänsten skulle imgtipit och tagit henne därifrån.
Att jag idag är nykter och en fungerande förälder kan aldrig kompensera de år jag aboslut inte var det!

En missbrukare är en mycket sjuk individ och det tar lång tid av drogfrihet att få tillgång till sitt vanliga känslo/tankeliv.
Under den tiden bör inte barnen innefatta dennes ansvar.
Jag upplever att myndigheterna ser till föräldrarnas rätt till sina barn istället för som sig bör - barnens rätt till trygghet!

I detta fall ser vi konsekvenserna av hur dödlig en* sådan försummelse kan bli, även om den inte är fatal i de flesta fall, så skadas många barn på djupet pågrund av det synsätt vi har i Sverige idag.

Vad det gäller återförening efter ett omhändertagande tycker jag det borde krävas att föräldern inte bara lämnat negativa drogtester utan kan påvisa att hen mentalt även har arbetat med sitt missbruk (förnekelse och vägran av att medverka vid drogtest är tvärtom, ett tydligt tecken på att missbruk i allra högsta grad pågår.

Under tiden en person genomgår sin rehabilitering från sitt missbruk bör barnen endast ha umgänge med denne vårdnadshavare.
Det krävs ohehört med kraft och energi att hantera det känsloliv som sätts åter efter ett längre missbruk, därför är det nog för denne att ta hand om sig själv.

Under tiden jag missbrukade och tiden innan jag verkligen kom ur det kunde jag omöjligt se hur det skulle vara bättre för mitt barn att vara någon annanstans.
Med tiden jag fick klarhet i hur jag faktiskt levde och hur det måste ha påverkat min dotter, där och då började jag i frågasätta hur i hela världen socialtjänsten kunde tillåta att hon bodde hos mig.

Idag arbetar jag själv med patienter med psykiska problem samt missbruksproblematik
De vårdas pga av att de är dömda för brott.
de kan sitta många år på kliniken innan de går att nå" känslomässigt.

Hos dessa patienter märks en tydlig avsaknad av mognad och omdöme (lite som att de stannat kvar rent utvecklingsmässigt där de började missbruka, dock har de såklart livserfarenhet efter hur de levt och sin ålder.
I med att de befunnit sig i något mer eller mindre konstant rus, så tar det tid för de bitarna att hamna i fas, (jag skulle vilje likna det vid en läkningsprocess)

Tack för det inlägget mycket klokt o starkt av dig! 🙏

Mycket kloka inlägg. Någonstans på vägen känner man att kammarrätten borde ha haft större förmåga att avgöra något så viktigt som, en liten flickas öde och livskvalité.
Jag är arg och hör mig själv gråta på ett sätt jag aldrig gjort innan, så fort jag ser något med henne så förstår hjärna fortfarande inte först att hon är död och någon kämparglöd börjar hända men sen inser jag att det är för sent. Om vi bara visste innan. Jag är så arg på systemet och det otroligt tafatta beteendet hos våra myndigheter.

Lagen måste ändras och jag känner att all hysteri kring annat tar upp det nu. Så jag tänkte höra med er vad ni anser om att föra vidare historien lite mer utomlands? Öppna ögonen på sociala medier så att Sverige får stå i för svars. Myndigheterna får stå i för svars. Så dem skäms. Och vaknar.
Det finns 2 stora sociala medier kanaler som man kan skriva till som isåfall kommer ta upp det och dela vidare. Men.
Jag vill inte göra mer skada än nytta. Jag vill inte förstöra något. Men jag tror att om vi ska få en förändring behöver hela världen veta vad som är gjort.

Vad tycker ni?

Kanske går det att kolla med M*linda genom någon facebookgruppen de startade om de funderat på att ta storyn utomlands? Att vi är flera som tror att det skulle sätta ännu mer press på svenska lagändringar?

Behövs inga lagändringar i affekt. Däremot en bättre fungerande socialtjänst. Förundersökningen är inte släppt än så ingen vet vad som hänt. Vid årsskiftet infördes FN's barnkonventionen som lag i Sverige. Låt domstolarna döma några mål och se hur den slår. Den kan slå åt bägge hållen nämligen.