Citat:
Nej absolut. Det håller jag absolut med om.
Men att prata i termer såsom att "Hon var mitt barn" etc. Då är inställningen lite fel. Först när man fått en vårdnadsöverflytt eller adopterat ett barn kan man kalla barnet för ditt. Fram tills dess är det Rs barn.
Självklart ska man involvera placerade barn i sin familj. Men tills man är helt säker på att barnet kommer växa upp hos en måsta man uppfostra barnet med vetskapen om att denne har sina föräldrar någon annanstans och att d3t kan bli aktuellt att flytta tillbaka dit. Man kan ju ta ett tydligare exempel. T ex ett barn som växer upp med sin mormor och morfar och är placerad där via socialtjänsten. Inte uppfostrar man barnet som att det är ens barn. Man uppfostrar det som sitt barnbarn. Barnet kallar en förmodligen mormor och morfar och inte mamma och pappa. Precis som i Es fall så borde hon kallat M och L för just deras namn. När hon sagt mamma eller så så pratar man om det. R är din mamma. E visste ju vem R var. De hade ju umgänge med varandra. Sedan funderar knappast en 2åring på "Varför bor jag med M och inte med mamma? Man ska ju bo med sin mamma." Hur man växer upp blir ens verklighet. Att växa upp med någon som inte är ens mamma blir naturligt om man tillåter det att bli det och i takt med att barnet växer och mognar så kan man mer och mer prata om det och varför det är så.
På något vis måste ju M förklarat varför E hade umgänge med R. Men samtidigt undrar man ju hur när M förklarar att det blev så svårt att förklara detta för E när det var dags att flytta dit. Att man DÅ ska börja prata om vem som är mamma och inte visar ju att man haft fel inställning från början.
Inget illa menat mot familjehemmet absolut inte. Jätte stor och bra insats av dem, MEN man måste nog kunna hålla en större distans till barnet tills man faktiskt är helt säker på att denne kommer bo med en föralltid. M beskriver ju själv att soc kunde ana men inte lova. Då kan man inte själv ta ut något i förskott.
Men det är svårt. Jag kan inte själv tänka mig hur jag hade klarat att göra det de gjort. Jag skulle aldrig själv bli familjehem av den anledningen. Jag skulle bli för nära barnen.
Men ja. Det är svårt när det handlar om barn som blivit placerade vid födseln och som jag skrivit tidigare så anser jag att ju yngre barnet är vid placeringen desto kortare tid bör de varit placerade innan det borde bli en permanent placering eller åtminstone tills barnet är så pass stort att de kan föra sin egen talan.
Men att prata i termer såsom att "Hon var mitt barn" etc. Då är inställningen lite fel. Först när man fått en vårdnadsöverflytt eller adopterat ett barn kan man kalla barnet för ditt. Fram tills dess är det Rs barn.
Självklart ska man involvera placerade barn i sin familj. Men tills man är helt säker på att barnet kommer växa upp hos en måsta man uppfostra barnet med vetskapen om att denne har sina föräldrar någon annanstans och att d3t kan bli aktuellt att flytta tillbaka dit. Man kan ju ta ett tydligare exempel. T ex ett barn som växer upp med sin mormor och morfar och är placerad där via socialtjänsten. Inte uppfostrar man barnet som att det är ens barn. Man uppfostrar det som sitt barnbarn. Barnet kallar en förmodligen mormor och morfar och inte mamma och pappa. Precis som i Es fall så borde hon kallat M och L för just deras namn. När hon sagt mamma eller så så pratar man om det. R är din mamma. E visste ju vem R var. De hade ju umgänge med varandra. Sedan funderar knappast en 2åring på "Varför bor jag med M och inte med mamma? Man ska ju bo med sin mamma." Hur man växer upp blir ens verklighet. Att växa upp med någon som inte är ens mamma blir naturligt om man tillåter det att bli det och i takt med att barnet växer och mognar så kan man mer och mer prata om det och varför det är så.
På något vis måste ju M förklarat varför E hade umgänge med R. Men samtidigt undrar man ju hur när M förklarar att det blev så svårt att förklara detta för E när det var dags att flytta dit. Att man DÅ ska börja prata om vem som är mamma och inte visar ju att man haft fel inställning från början.
Inget illa menat mot familjehemmet absolut inte. Jätte stor och bra insats av dem, MEN man måste nog kunna hålla en större distans till barnet tills man faktiskt är helt säker på att denne kommer bo med en föralltid. M beskriver ju själv att soc kunde ana men inte lova. Då kan man inte själv ta ut något i förskott.
Men det är svårt. Jag kan inte själv tänka mig hur jag hade klarat att göra det de gjort. Jag skulle aldrig själv bli familjehem av den anledningen. Jag skulle bli för nära barnen.
Men ja. Det är svårt när det handlar om barn som blivit placerade vid födseln och som jag skrivit tidigare så anser jag att ju yngre barnet är vid placeringen desto kortare tid bör de varit placerade innan det borde bli en permanent placering eller åtminstone tills barnet är så pass stort att de kan föra sin egen talan.
Jag tror som sagt att det är svårt när det gäller en nyfödd. En nyfödd måste få känna anknytning och de enda som fanns där var ju familjehemmet. Du kan liksom inte förklara för ett barn mindre än 2 att "Det är inte jag som är din mamma" när du varit dens anknytningsperson från nästintill början.. håller med dig om att det bör finnas en rimlig gräns på hur länge ett barn "får" vara placerat innan föräldrarnas "rätt" dras bort.
