Citat:
Ursprungligen postat av
T34Panzer
I fredags:
”När Lenas före detta man börjar berätta om morgonen då de kom hem till henne för att sjunga ”Ja, må han leva” för ett av barnen, brister det för flera av de anhöriga. Höga snyftningar hörs. De anhöriga försöker torka sina tårar. Några kramar krampaktigt varandra. Tröstar. Tårar som inte tycks vilja ta slut.
Den 45-årige mannen rör fortfarande inte en min.
Inte en enda gång kan jag se att han tittar på Lenas före detta man när han under ett par timmars tid pratar inför rätten. Han undviker. Tittar bort. Vid något enstaka tillfälle viskar han kort med sina advokater och skrattar till.
Sedan kommer jag att tänka på 45-åringen. Han har haft ett närmare tio år långt kärleksförhållande med Lena Wesström. De umgicks mycket med varandra. Älskade. Bråkade. Och anförtrodde sig åt varandra.
Ändå reagerar han inte ett dugg på det som sägs i rättssalen.”
https://www.na.se/artikel/stefan-hazianastasiou-knappast-ett-brott-att-inte-visa-nagra-kanslor
Ja, vad ska man säga.
Han verkar helt enkelt sakna känslor.
Till och med reportern reagerar:
"
Själv har jag svårt att värja mig för de scener som utspelar sig framför mig. Gråten. Sorgen. Jag vill resa mig upp och bara gå. Det är nog flera av åhörarna som känner samma sak."
Men SD rör inte en min.
Opassande skrattar han till när han pratar med sin advokat.
Det är väl set vi har hört hans vänner vittna om. D har aldrig set SD visa andra känslor än att vara glad och skämtsam. T om JG såg den oempatiska sidan ibland.
Jag är säker på att vänner till SD som läser NAs artikel får sig en tankeställare
Varför gråter inte SD när många andra gör det?