Vilken film såg du senast?

Visst befinner sig filmen i en mörk tidsperiod, det är ju uppenbart. Det är bara jämföra med 90-talet. Till och med indiefilmerna är sämre.

Queen & Slim 5-6/10
Typiskt för vår tid och dumma dumma Sverige att en sån här film får strålande kritik i DN, till och med kultursmaken är woke.
Absolut inte tråkig, bra skådespelare, bra foto, bra musik, det är skickligt gjort men storyn är närmast patetisk, det här är nästan parodi på afroamerikansk offermentalitet. Det går inte att komma ifrån.


Dark Waters 8/10
Svårt att komma på mer angeläget amerikanskt ämne. Jag hade enorma förväntningar när såg att det var Todd Haynes och en favoritgenre. Jag blev dock lite besviken, jag hade väntat mig lite mer. Den är väldigt lågmäld och långsam men den har en del bra scener på slutet. Jag hade gärna sett lite mer muskler här. Möjligen att jag behöver se om den. Jag hade nog velat att den skulle vara mer som The Insider.

Bad neighbours 2014
En komedi som fick mig att skratta, men jag tror det var mer för att jag först var inställd på att skratta. Väldigt cringig film. Min tilltro på Seth Rogens förmåga att underhålla har förfallit nu. Kan även vara min empati till polaren som inte skratta som drog ner betyget, men å andra sidan så skrattade min andra polare rätt gott till den.
Slut striden mellan Seth och zac i slutet var fin.

Troligen sämsta filmen jag kommer se i mars.

Jag håller med om att Truman show är oväntat bra. Såg nyligen om den och det var intressant att se den i ljuset av dagens sociala media (inte minst efter att ha läst Shoshana Zuboffs bok om övervakningskapitalism). Många intressanta beröringspunkter (t ex hur den produktplacering filmen driver med även kan jämföras med dagens influencers). Dagens sociala media bygger dock (mer eller mindre) på frivillighet medan Truman inte själv har valt att ständigt vara synlig i media...

Jag är med i samma båt. Kollar mycket Hitchcock, Godard och Kurosawa.
Le trou av Jacques Becker var riktigt bra, handlar om ett gäng fransmän i ett fängelse som under planeringen av en rymning får en ny cellkamrat.

Låter som ett bra tips, den ska vi söka efter.

A Hidden Life (2019) av Terrence Malick.

Med tanke på att Malicks senaste produktioner har varit väldigt undermåliga (under hela 2010-talet), så kände jag mig lättad över att han återvänder till ett linjärt narrativ med en riktig handling istället för ett splittrat och fragmentariskt upplägg som kantat bland annat To the Wonder (2012) och Song to Song (2017) som var allmänt dåliga. A Hidden Life har ett rakt upplägg vilket känns skönt efter de tidigare nämna magplasken. A Hidden Life kan vara en av Malicks vackraste och mest atmosfäriska filmer, faktiskt. Det är nästan som edens lustgård när vi får se 30-talets Österrikiska landskap och bergskedjor, himmelriket på jorden är närmaste tanken. Visuellt fulländat.

Rent politiskt är det värre; jag får aldrig någon konkret eller stark motivering till varför Franz Jägerstätter är en sådan stark vapenvägrare. Det hela känns faktiskt politiskt tillrättalagt, som en historisk justering. Hans motiveringar känns väldigt anakronistiska och 'moderna', typ att han inte gillar det nationalistiska / nationalsocialistiska styret, om något så var det på den tiden normen i Frankrike, England, Tyskland, Sverige etc. Att han skulle ha större invändningar mot det och krig i allmänhet känns konstigt, i sådana fall skulle de nog pressat hårdare på hans kristna identitet, d.v.s. att han skulle ha jättestarka religiösa åsikter, men det presenterades aldrig förutom ytliga interaktioner med präster. Även den pittoreska byns borgmästare kändes som en töntig Tarantino-kliché med sina ras-kommentarer. Sådant hände inte i verkligheten, det är efterhandskonstruktioner, och om det skulle hänt i verkligheten på 30-talet, skulle det inte varit uppseendeväckande. Förstörde känslan lite. Men men, jag är glad att Terrence är tillbaka på banan, med ett tydligt narrativ, ser fram emot hans nästa film. Kan nämnas också att A Hidden Life var både Michael Nyqvists och Bruno Ganz sista film i livet, vilket var ett intressant sammanträffande.

Truman Show är himla bra. Och helt fruktansvärd, sett till vad huvudpersonen blir utsatt för utan att ens veta om det. Som ett djur i en bur.
Ja, "fruns" reklam för någon produkt i en scen är inte direkt subtil...

Åsa-Nisse på hal is (1954)

Vari Nisse uppfinner en makalös förgasare och jagar bort landsfiskalens faster.

Egentligen är filmerna förfärliga, men jag kan ändå inte låta bli att le lite åt tokigheterna.

Lite kul är det 3-/5

IMDB 4,3 = 2,47/5

Antrum The Deadliest Film Ever Made Filmen börjar och slutar med lite s.k. mockumentary om hur filmen Antrum har påverkat människor och möjliga orsaker till detta. Filmen Antrum som visas mellan dessa bitar av s.k. mockumentary handlar om en pojke och en ung kvinna som öppnar en port till helvetet.

Äckligt dåligt skräp.

2/10

Jag försökte se "A Hidden Life" häromdagen, men det gick inte. Får helt enkelt konstatera att "konstnärliga" filmer är ingenting för mig. Den var alldeles för seg och tråkig helt enkelt.

Fotot var ju jättefint, men i början kändes det nästan som någon slags naturdokumentär om alperna med alla naturbilder. Lustigt nog var filmen inte ens inspelad i Österrike, utan i Sydtyrolen (Italien) samt i Tyskland.

Gällande filmens handling så var den ju baserad på den sanna berättelsen om Franz Jägerstätter, som vägrade strida för Nazityskland. Anledningen till det var att han efter att ha gift sig med en väldigt religiös kvinna, så tog han själv upp bibelstudier och blev djupt religiös. Förmodligen såg han Hitler och nazisternas ideologi som "antikristet" (helt korrekt), vilket gjorde att han vägrade svära Hitler-eden, som alla soldater var tvungna att göra. Han beslutade att gå samma öde till mötes som den katolska prästen Franz Reinisch, som hade blivit avrättad för att ha vägrat att strida för Nazityskland.

Håller med dig om att hans motiv i filmen är inte speciellt tydliga, men det tror jag som sagt har att göra med att filmen mer ska vara "konstnärlig", istället för att skildra Jägerstätters biografi i detalj.

The Many Adventures of Winnie the Pooh
Året var 1977
https://www.imdb.com/title/tt0076363/?ref_=nv_sr_srsg_0

Första filmen om Nalle Puh. Tydligen var det viktigt för Disney att föra över originella böckerna till film samtidigt som dom ville sätta eget avtryck. Det tycker jag dom lyckats med. Det är inte endast Nalle Puh i sin skog utan handlingen förs vidare via "en bok" som ploppar in och ut i filmen på ett snyggt sätt.

Handlingen är tre kortare historier som via denna "bok" blir nästan som en film.

Musiken lever på bra än idag. Musiken i Disneys filmer kan antingen bli barnklassiker eller mest jobbiga. Musiken här fungerar mycket bra. Låtarna är inte så långa heller att man tappar tålamodet.

Filmen har en gammal känsla (som inte lär hittas i nutida eller framtida barnfilmer) samtidigt som den har åldrats bra.

Har inte direkt mycket kritik. Det är klart handlingen skulle kunna innehålla "mer", men det är riktat mot vaddå? 5-åringar? Ändå tyckte jag denna film var kul att se. Även språket känns som rätt hög nivå för att vara just en barnfilm.

Betyg?

Drive ska visst vara bra, men efter att ha sett ett videoklipp från någon gala där Gosling uppträdde som han gjorde, så har jag svårt för honom. Jag tyckte dock att han var bra i Lars and the Real Girl.


Fruktansvärt dåliga. Man undrar om John Elfström & Co hade ångest när de gjorde sina filmer. Men tydligen gjorde Elfström några seriösa roller också.



The Stranger

Jag hade inte sett någon gammal svartvit rulle på evigheter, och tänkte att det kunde vara kul att göra det, och dessutom var det Welles som låg bakom. Det är 1946, och en utredare från War Crimes Commission letar efter en nazistisk krigsförbrytare i Connecticut.

Vad jag vet har jag faktiskt inte sett någon film av Welles tidigare, men hade läst att något typiskt av honom skulle vara att använda sig av vissa kameravinklar, snett underifrån, tror jag. Det enda jag reagerade på ifråga om vinklar o.dyl. var en scen där skurken samtalar med sin hustru (som inte känner till hans egentliga identitet); hon halvligger i sängen, och han står bredvid sängen; hon är i full vy medan man bara ser honom snett bakifrån och som en mörk skuggaktig figur - detta i en tagning med en fixerad kamera. Hon är både ovetande och oskyddad i sitt läge, medan han framstår som en hotfull figur.

På det hela taget tyckte jag att filmen var bra. Något som var bra var skurkens polare (dock liten roll) från Nazityskland, som kommer till Connecticut för att träffa honom. Filmen börjar med att man får se denne man stå ensam och öva på vad han ska säga i tullen; han är i närbild och ser allmänt besegrad och undergiven ut och säger sin replik för sig själv, som går ut på att hans resa är för hans hälsas skull. Han agerar på samma sätt när han väl kommit till staden ifråga, och när han väl träffar filmens skurk så berättar han att han funnit Gud, och vill att skurken går samma väg. Antagligen är det tänkt att man ska tro att han verkligen funnit sin tro, men man kan inte låta bli att undra. Jag kan inte heller låta bli att komma att tänka på Forest Whitakers hunsade karaktär i The Experiment (amerikansk remake på den tyska Das Experiment, som baseras på det verkliga Stanfordexperimentet), som under normala omständigheter är nedtryckt, men som under Experimentet som vakt går igång på sin nyfunna makt. Var undergivenhet nazipolarens naturliga tillstånd när han inte längre bar uniform? Eller var det bara teater?

Något som var mindre bra: SPOILERVARNING Slutet, när skurken är avslöjad. Varför gömma sig på platsen där han sysslar med sin välkända hobby, en plats som han inte heller kan fly ifrån? Okej, han kanske visste att det ändå var över. Ganska överdrivet var hans slut, med statyns svärd.