Citat:
Ursprungligen postat av
farbror Sven
För övrigt så är det Tegnérs ord som ekar i Reinfeldts citat, om du ni vet vem det är.
Den strof som börjar ”Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar” förtjänar likväl att beses litet närmare. Det är alltså där Tegnér skriver: ”
All bildning står på ofri grund till slutet, / blott Barbariet var en gång fosterländskt.”
Fosterländskt. Nota bene.
Inte svenskt och inte ”ursvenskt” likt Reinfeldt sa/skrev/skriver. I strofen innan nämns grekisk enkelhet.
Som allmän utsaga tål detta med förlov sagt att tänka på. Skulle exempelvis romarna vara barbarer, som inte hade utvecklat något eget utan fått allt från grekerna och andra impulsgivare? Skulle grekerna i sin tur vara barbarer, som inte hade utvecklat något eget utan fått allt från fenicierna och andra etc.? Så var det naturligtvis inte, och så var det inte heller när det gällde våra förfäder och deras kulturutveckling, som ju säkert ändå var vad Tegnér i första hand hade i tankarna.
Nej, varje kultur, också de våras, utvecklar sin egen identitet, som successivt modifieras genom kulturinflytelser utifrån.
Tegnérs och andras hållning på den här punkten har medverkat till ett slags självutplånande syn på vår egen äldre kultur.
Och för att gå vidare: var Stiernhielm i egentlig mening den svenska skaldekonstens fader? Ingalunda, även om han själv gärna ville se det så. I undertiteln till sin diktsamling 1668 säger han, att sånggudinnorna först i och med hans poesi har lärt sig dikta och spela på svenska. Vad denna oblyga marknadsföring syftar på är anpassningen av sydeuropeiska versmått till välklingande svensk metrisk vers.
Stiernhielm var inte den förste som ägnade sig åt det men onekligen den mest framgångsrike: ”
Hercules arla stod vpp en morgon i första sin vngdom / Fuller af ångst och twijk huru han sitt lefwerne böria / Skulle däraf han Prijs kunde winna medh tijden och Ähra.” Det är tankeväckande att en stor del av kraften i denna fint löpande hexameter har nåtts med hjälp av uttryck som han har fångat upp ur äldre skedens ordskatt. En hederstitel är Stiernhielm förvisso värd, men den borde avspegla verkligheten.
Poesin är i själva verket väl representerad redan i runinskrifterna här i landet, också verstekniskt mycket avancerad poesi av den typ som brukar kallas skaldediktning. Detta finns alltså här flera hundra år före de isländska handskrifternas tillkomst.
Efterhand får vi balladerna, rimkrönikorna, riddardikterna, lagtexterna med lekarerätten etc. och enskilda gestalter som Birgitta, Olaus Petri och bröderna Magnus. Listan är lång. Vi har grundad anledning att inte undertrycka utan i stället visa fram vår litterära infrastruktur.
Det finns skäl att vidga begreppet och ställa frågan, vem som genom våra bevarade texter rimligen ter sig som den svenska ordkonstens fader eller om man så vill portalfigur. För min del är svaret, att vi inte skall gå några hundra år tillbaka i tiden utan snarare 1100 år tillbaka till omkring år 900. Som den svenska ordkonstens fader avtecknar sig där Varin, upphovsmannen till den remarkabla Rökstenens text, världens längsta runinskrift. Han framstår som en verkligt driven och bildad författare. Redan anslaget eller dedikationen ger en antydan om detta.
Efter Vamod står runor dessa
och Varin målade, fader efter död son
Rytmen är spänstig med fyra plus fem höjningar, allitterationen slående och ordvalet avancerat. För att åstadkomma den önskade allitterationen med faþiR väljer han ordet faikiAn, som är en böjningsform av feg i den dåtida betydelsen ’dödsmärkt, död’.
Detta är det enda belägget i hela runsvenskan på det ordet. Också faþi är ett signifikativt valt ord som inte leder tankarna till ristandet utan till ifyllandet med färg, själva skrivandet. Att texten står i centrum för Varin markeras dessutom av att han inte, som de allra flesta brukar göra, säger att stenen restes efter Vamod utan att runorna står efter honom.
En helhetstolkning av stenens text, drygt 750 runor av flera olika slag, har nyligen lagts fram av herr Ralph. Han läser den på goda grunder i vishetslitteraturens perspektiv. Textens gåtor är medvetna och tjänar till att visa och förmedla insikter i sublim kunskap om världsalltet.
Den infogade strofen i fornyrdislag markerar också förtrogenhet med diktkonsten. Varin kan i slutfasen vända sig till guden Tor, inte för att hämnas sin sons död utan för att demonstrera sin delaktighet i hemliga ting och därmed sin styrka. Med Varin som den svenska ordkonstens fader får vi, menar jag, en sannare bild av vår långa litterära tradition på ett språk, som vi genom belägg kan följa ända ner mot 300-talet, då det framträder som det mest arkaiska av alla germanska språk inklusive Wulfilas gotiska.
Låt oss mot den bakgrunden göra upp räkningen med allt som kan kallas flathet, platt fall, självhat, utlandsfjäsk, barbari osv.!
Låt oss fortsätta att klargöra vad det innebär att ha ett språk med svenskans tradition och uttryckskraft som landets grundläggande och förhoppningsvis snart också officiella språk!
Låt oss fortsätta att klargöra vad det innebär att tala, skriva, förhandla, forska med modersmålets och därmed hela personlighetens resurser till förfogande!
Låt oss slå näven i bordet när svenskans värsta fiender, som dessvärre finns mitt ibland oss, går ut med sina paroller!
Den allmänna bakgrunden till kulturströmmarna är naturligtvis, att olika delmängder av vad som med en både utmanande och inbjudande benämning kallas homo sapiens sapiens ’den kloka kloka människan’ har utvecklats i olika riktningar på olika håll. För mindre än 30 000 år sedan fanns ännu neandertalare och så nyss som för 13 000 år sedan Floresmänniskor, våra båda sista medtävlare bland de många människoarterna. Men nu är hela jorden vår terräng. Det är upplagt för en rik kreativitet, en uppfinningsrikedom med olika förtecken. Runskriften är bara ett av en stor mängd skriftsystem.
Vänder vi oss till religionen, musiken, forskningen, målarkonsten, skönlitteraturen, klädedräkten, arkitekturen, matvanorna eller något annat fält, får vi samma brokiga bild. En gång i världen dyrkade några Zeus, andra Oden.
Idag finns det visserligen inbördes närbesläktade trossystem, men skillnaderna dem emellan framhävs gärna mer än likheterna. Motsättningarna kan rentav bli så iögonfallande, att man som ofta har skett sprider kärleksbudskap i religionens namn genom att ta död på folk.
Längre bort från ekumenisk med grundbetydelsen ’världsvid, allomfattande’ kan man knappast komma.
Mycket mer är fosterländskt än Barbariet.
Förstås. Även enligt Tegnér.
: