Citat:
Ursprungligen postat av
Klippo
Tack för det!
Jag tror som sagt att Lena Andersson är inne på rätt spår och texten är tankeväckande. Dock tycker jag att hon i vissa fall drar för långtgående slutsatser på bräckliga grunder. Det är en hypotes hon framlägger men emellanåt uttrycker hon sina antaganden som om det vore fakta. Hennes slutledningar är inte heller alltid logiska.
Utgångspunkten för hennes resonemang är att om man antar att följande stämmer så kommer mordet aldig att lösas.
1. Lisbeth har berättat allt.
2. Hon var ett bra vittne.
3. Hon ville se mordet löst.
LA utgår då istället från att Lisbeth inte berättat allt, att hon var ett dåligt vittne och att hon inte ville se mordet löst. Om LP inte ville berätta allt och/eller inte vill se mordet löst är hon per automatik ett dåligt vittne, så egentligen hade det väl räckt med att resonera kring de första två antagandena.
Sen tar LA upp vittnesmålen från fem personer som talar för att det funnits en längre kontakt.
1. Cecilia A som ser personer vid annonspelaren som sneddar in och hon uppfattar dem som ett sällskap. Det här har varit föremål för många diskussioner och jag är inte helt insatt i det men man kan konstatera att det här inte är ett oproblematiskt vittnesmål. Var befinner hon sig när hon påstås ses det, hur bra kan hon se från bilen m m. MacMackay och Basfakta tror jag har fördjupat sig i det.
2. Inge M som förnimmer att han sett något vid annonspelaren.
3. Anders D som ser ett par med ryggen mot gatan och en person med ryggen mot fönstret.
4. Anders B som upplever att det går ett sällskap framför honom.
5. Nicola F. Här blir det riktigt problematiskt eftersom LA utgår ifrån att hans uppgift om att han befann sig vid Bonniershuset tas för sanning.
LA fastslår att alla dessa hade behövt avfärdas för att Lisbeths vittnesmål ska stämma. Här hade LA behövt vidareutveckla resonemanget för så lätt är det inte. Säg t ex att alla vittnesmål förutom Inges kunnat avfärdas, det hade inte varit mycket värt för att fastställa att Lisbeth inte är sanningsenlig.
De starkaste vittnesmålen här får väl sägas vara de som Anders B och Anders D gav.
Sen fastslår LA att Lisbeth är den som har störst orsak att
dölja vad som händer. I förhållande till de andra vittnena då och det finns verkligen ingen orsak att anta att de andra har något att dölja.
Några av de skäl som LA tar upp för att förklara Lisbeths eventuella lögner är rädsla, kanske för hennes familjs säkerhet och skam t ex att något skulle kunna komma upp som solkar Palmes minne.
När beslutet är fattat tvingas hon hålla fast vid det för all framtid.
LA återkommer sen till de antaganden hon baserar på NF:s mycket bräckliga vittnesmål och hävdar att Lisbeth borde ha sett gärningsmannen och hört honom tala i minst 30-40 sekunder. Kommentarer överflödiga.
Lisbeths beteende beskrivs som märkligt, ovilligt och kompromisslöst. Hon är överspänd, kränkt och förorättad. Det får man väl säga är en rättvisande beskrivning. Utifrån det drar LA slutsatsen att den som har något att dölja är benägen att uppträda så. Lisbeth är noga med att understryka sin kompetens. Den som berättar sanningen rakt upp och ned behöver inte göra det menar LA.
För att gå i land med det hela tvingas LP hålla folk på avstånd och berätta så lite som möjligt.
Konfrontationen tas upp men den är alla så medvetna om så hoppar över det.
LA tar sen upp promenaden och korsandet av Sveavägen. Det var mörkt, kallt och fullt med helgfirare. OP hade dessutom vid två tillfällen tidigare under dagen uttryckt oro. Dels vid fotograferingen på tjänsterummet dels då ljuset slocknar i fönstret vid Grand.
Därefter tar sig LA verkligen ut på hal is.
Hon menar att det är ologiskt att korsa vägen och det korsandet beskrivs ungefär som det var fråga om att korsa Autobahn i rusningstrafik. Dessutom menar LA att det är ologiskt då LP aldrig visat något klädintresse, man aldrig sett henne i färggranna kläder och paljetter. Kommentar överflödig.
Att Lisbeth inte nämner något om promenaden mellan Sari och Dekorima beskrivs också som märkligt. Tja, hur mycket minnesvärt kan ha hänt egentligen. Om det var ett avtalat möte måste LP komma upp med en förklaring och då blir Sari en lämplig sådan.
Mordplatsen då. LA menar att Lisbeths utrop "hjälp vad gör du" eller "nej vad gör du" indikerar att hon är medveten om gärningsmannens närvaro redan tidigare. En rimlig reflektion.
Sen svajar det betänkligt igen då LA avslutar med att hävda att GM är tvungen att skjuta Lisbeth då hon just stått öga mot öga med honom. Annars hade han inte ödslat tid på att sikta och avlossa ännu ett skott.
