Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Du borde testa psykodelica. Då får du insikter och rätt perspektiv. Då får du svar på livets mening.

För alla oss som inte pundar så kanske du kan förklara närmre vad det är du egentligen menar? Menar du LSD då eller?

Jag pundar inte heller lol
Ja LSD. Testat en gång och fick svaren jag behövde samt blev av med mina overklighetskänslor därefter

det här kanske min 3-4 tråd jag har skrivit på flashback angående min mentala hälsa. Känner mig verkligen för att skriva av mig igen då det oftast får saker och ting att kännas bättre.

jag har redan skrivit min story i mina föregående trådar så jag sammanfattar allt i en enda mening:
jag är en 19 år gammal grabb som pluggar på universitet (pluggar teknik) och har sedan 10 års åldern haft panikångest (trauma relaterad).

min ångest kommer och går, men nu har den suttit under en väldigt lång period (rekord långt för mig) och den verkar inte vilja släppa. Jag har som en konsekvens av detta tappad många kilon ca 6 kilon totalt under en 2 månads period.

jag studerar just nu som sagt och finner det väldigt svårt att studera samt att jag inte vågar att lämna lyan. blir stressad som fan av att äta på restaurang, blir spänd när jag åker buss och jag får riktigt "verkliga" känslor av illamående och yrsel när jag pratar med människor i verkligheten.

jag har svårt att äta då jag inbillar mig illamående och yrsel efteråt.

jag har nog fan aldrig mått så här dåligt någonsin. En remiss till vuxenpsyk är inskickad men måste vänta 3 månader innan det blir nått (om det nu blir nått).

jag är så jävla patetisk. Jag har två föräldrar som älskar mig och stöttar mig genom vått och torrt, mina syskon är de bästa man kan önska sig och alla i min familj är alltid glada och verkar aldrig stressade över nått.......men varför är det så att jag är ett undantag? varför känner jag så här när jag har en så bra familj? blir nästan arg när jag tänker på hur mycket bättre psykiskt mina syskon mår än mig.

När man träffar sina gamla polare så frågas det alltid "hur mycket har du festat i det nya universitetslivet!!?" eller "har du skaffat några nya kompisar från universitet ". skäms att säga att jag har mått dåligt och undvikit sociala sammanhang under hela terminen (nollningen missade jag helt). för ärligt talat vill jag inte festa eller dricka, jag vill bara kunna leva ett liv utan panik och rädsla. Men såklart ljuger jag och kommer på alla möjliga historier om hur jag har "festat" och "druckit". jag är som sagt 19 år och är arg, frustrerad, förvirrad och rädd. Är det vanligt att må så här vid den åldern?


(känns lite bättre nu när jag fick ut det jag ville säga, har varit tyst under ett par veckor och ville verkligen skriva av mig)

Känner igen mig i ångesten, men då av andra anledningar. Hade tappat 5 kilo på de senaste 6 veckorna och har inte vågat väga mig efter det... Vet helt ärligt inte vad man ska göra åt det. Har gått till psykologen vid två tillfällen nu men inget har blivit bättre än så länge. Allt känns hopplöst.

Mitt synfält kan bli sämre när jag är runt främmande folk, typ kassan i livsmedelsbutiken, synen kan också variera och bli suddig då jag vanligtvis har klar syn. Mycket lustigt. Jag kan också känna mig stel utan att ha ett bättre uttryck för det i dessa sammanhang, även om det inte syns på utsidan.

Nej du borde ha de bästa tiderna av ditt liv! Vara 19 och plugga på universitet. Hela världen framför dina fötter. Men som du känner. Är ju inget unikt. Ta tag i det. Du har tagit första steget. Tyvärr tar det ju ofta lite tid att få just en tid hos vården. Men tänk på det positiva. Kanske lättare sagt än gjort. Men ändå. Du har världen framför dina fötter.

Mår dåligt. Funderar på hur jag ska ta mig upp på fötter igen. Det känns rätt meningslöst att ens försöka när jag vet att det finns människor där ute som kommer att se till att jag faller åter.

Tråkigt, men tror du inte det kan vara så att du aldrig kommer få synas, höras, eller vara något mer än en sidokaraktär i andras liv? Tänker typ att vi vaggas in i en tro där alla ska erövra världen och sen visar det sig för många att de aldrig betydde ens det allra allra allra minsta? Mitt råd till dig: ge upp. Inse att du aldrig kommer göra något viktigt med ditt liv. Jag kommer t ex aldrig att ha sex och har aldrig haft. Men jag skulle då fan inte må bättre av att jaga efter tjejer dygnet runt? Förstår du min parallell till dig och dina icke delgjorda drömmar om storhet? Ge efter. Ge upp. Låt skeppet sjunka. Det är mycket enklare och bussigare

Gud fick cancer av MOD meddelandet innan jag fick lätta på trycket. Snacka om dynga. Så känner jag. Amen

Vad i helvete? Sluta med det där självdeprimerande vansinnet. Gå och knulla ett luder om det ska vara så men säg fan aldrig åt människor att sluta försöka vara sitt bästa jag. Det är det enda som är ärligt och eftersträvansvärt. Ingen bryr sig om att du är oskuld men när du försöker sänka skeppet drar du oss andra ner i djupet. Förstår du min parallell till verkligheten?

Det tjuter öronen.

Så trött på mig själv!