Misstänkt vållande till annans död (treårig flicka) Norrköping 2020-01-30, två gripna. Mamman dömd till fängelse.

Jag har läst från sida 1-67, samt ca sidan 100 till nu.

Det blev så många upprepningar så jag orkade inte läsa allt.

Nu riskerar jag att sätta mig själv i skiten genom att eventuellt upprepa saker igen.

Om mamman är så illa däran att hon missbrukar även under graviditeten så har jag svårt att tänka mig att hon klarar av att sköta ett jobb (det tycks vara blandade åsikter om huruvida hon jobbade).
Men om hon inte arbetade så levde hon troligen på försörjningsstöd. Om så är fallet så är barnbidrag/flerbarnstillägg irrelevant.
Dock höjs ersättningen för personliga kostnader från 3150 (som det är för en vuxen), med 1980-2160:- (beroende på om barnet går på förskolan eller äter lunch hemma).
Samt höjs de gemensamma hushållskostnaderna från 1010 till 1120:- per månad.
Det blir en skillnad på 2090 - 2270:- per månad.

Riksnormen innehåller kostnader för
* livsmedel
* kläder och skor
* fritid och lek
* hygien
* barn- och ungdomsförsäkring
* förbrukningsvaror
* dagstidning
* telefon
Uppgifter från socialstyrelsen.

Eventuell förskoleavgift betalas direkt från socialtjänsten (tror jag).

De flesta lägger nog ungefär den summan på sina barn. Men kan mamman ha haft närvaro nog att kolla upp detta, och tänkte hon isf att hon skulle snåla in på barnets kostnader och därmed få mer pengar själv?

Jag läste även att föräldrarna ska betala underhåll till familjehemmet, men gör de det om de lever på existensminimum, eller står staten för den kostnaden?

Hur som helst är 2000/månad småpotatis i förhållande till vilket jobb det innebär att ha småbarn. Så jag tror inte att det handlade om pengar, utan att R tyckte sig vara redo att ta hand om sitt barn.

Jag har två personer i min närhet, som förlorat vårdnaden om sina barn just pga missbruk (som leder till försummelse och bristfällig omvårdnad).
Båda dessa anser att de är bra föräldrar och att den andra föräldern, polisen, socialen - ja hela samhället är i maskopi och bara vill bestraffa dem genom att ta deras barn.
Så pillermissbrukare/pundare verkar helt ha förlorat sin verklighetsförankring, därför tror jag att R verkligen själv tyckte att hon var redo.

Att kammarrätten trodde på henne och lät henne få tillbaka sitt barn trots att hon vägrade lämna urinprov, samt att hon borde varit tvungen att lämna urinprov minst en gång i veckan det första året, är enligt mig en skam. Dessutom borde hembesök från socialtjänsten ske för att se under vilka hemförhållanden barnet bodde, också göras med täta mellanrum.

Och att R inte kontaktade socialtjänsten när hon märkte att hon inte orkade med att ta hand om barnet är väl ännu ett tecken på hur självisk och illa däran hon är.
Jag misstänker att detta inte har gått från en dag till en annan, utan frustration och irritation har byggts upp under en tid, och att mamman därför har haft flera tillfällen att be om hjälp. Men eftersom hon tycks vara total egoist så har hon kanske inte ens insett det själv.

Föräldrar har ingen rätt till sina barn. Barn har däremot rätt till sina föräldrar, förutsatt att föräldrarna visar att de kan ta hand om barnen.

Det första fetade: det må vara så att det inte hjälper den intagne, men det hjälper ju oss på rätt sida fängelsemuren.

Det andra fetade: var går gränsen för när man kan hävda uppsåt? När ett vapen/tillhygge använts?
Annars borde de flesta som tar död på någon dömas för vållande, såvida de inte själva säger att de planerat att mörda någon?
Att under veckor/månader plåga en annan människa tills den till slut dör, borde räknas som mord även om gärningsmannen säger "ooops, inte trodde jag att det skulle gå så illa"?

Dömdes 'hyresvärden från helvetet' och Bobbys föräldrar till vållande eller till mord? Om de sagt att de inte haft uppsåt att döda, och åklagaren inte funnit bevis för att de planerade att döda någon, så bör vållande vara rubriceringen?

Jag googlade på vållande till annans död, och hittade en artikel som var både intressant och skrämmande (enligt mig).
Visst anser jag att bevisningen måste vara bortom rimligt tvivel, att man inte ska dömas för brott man inte begått osv, men ibland undrar man hur folk resonerar.
Men det är väl tur att jag inte är varken domare eller nämndeman eftersom jag är mer känslostyrd än rationell.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/RR2B4J/tre-doms-for-grovt-vallande-till-annans-dod

"Enligt åklagaren hade de tre männen tillsammans och i samförstånd dödat mannen genom strypning, för att sedan packa in kroppen i tyg och sätta eld på den i skogen. Åklagaren hade yrkat på att männen skulle dömas för mord till fängelse i 18 år.
(...)
Tingsrätten delar dock inte åklagarens uppfattning om att männen hade för uppsåt att mörda mannen, utan går i stället på åklagarens andrahandsyrkande och dömer dem till synnerligen grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott."

Efter att ha googlat samt blivit mer införstådd i kriterierna så misstänker jag att det kanske inte blir mer än vållande i detta fall.

Sista frågan (förlåt att jag trakasserar dig) : kan anledningen till att brott mot griftefriden tagits bort (för tillfället iaf) vara att straffet för det är lägre än straffet för vållande?
Om man begått flera brott så funkar det väl så i Sverige att de brotten med lägre straffvärde "bakas in" i det grövsta brottet?
Om man exempelvis har begått ett mord, en våldtäkt och ett rån, så sätts straffet på mord, medan de andra försvinner (alltså ur straffet, men inte ur belastningsregistret).

Är utredningar gjorda av socialen offentliga handlingar? Jag trodde dom hade total sekretess på orosanmälningar/utredningar/åtgärder/mm?? Om så, hur ”läcker” dessa uppgifter ut?

Just det, jag är något i chocktillstånd över att den äldre pojkens vård enligt LVU hade upphört. En familj som alldeles nyss ansågs inkapabel att ta hand om ett barn hade nu tre barn, varav ett en tonåring med tidigare allvarlig problematik, att ta hand om.

Hur fan tänkte socialtjänsten.

https://mobil.nt.se/nyheter/norrkoping/advokaten-det-fanns-inga-brister-i-hemmet-om6492820.aspx

Norrköpings tidningar idag sagt av kvinnans advokat.

Så jävla skevt.

I vissas ögon borde jag med psykisk ohälsa inte ha barn. Då de anser att alla med psykisk ohälsa är dåliga föräldrar.
Har en liten drös med barn som alla har rena och hela kläder i rätt storlek, tak över huvudet, sköna sängar, mat på bordet/magarna, de har sina diagnoser och jag kämpar för dom alla. De är mitt liv och de får min kärlek.
Jag slår inte mina barn, jag knarkar inte, dricker sällan och inte i deras sällskap.
Så..? Har jag rätt att behålla mina barn?

Anser att oavsett diagnos så så länge du tar hand om ditt barn, håller det rent (menar inte att barn inte ska få skita ner sig när de leker för de tycker jag de ska), bra kläder, mat, kärlek, TRYGGHET!

Men aldrig behöva leva med missbruket under samma tak. Aldrig behöva vara rädda hemma. Aldrig misskötas o.s.v.

Men som sagt då vissa drar gränsen direkt vid psykisk ohälsa så tror jag det är svårt att ha "körkort" för att få bli förälder, för vem bestämmer vart den gränsen går?

Kolla bara på denna sits när soc faktiskt försökt hjälpa detta barn, men kammarrätten skickat barnet rakt ner i vad som blev barnets död.

Om nu den äldsta sonen bott hos sin mamma ett tag, kan det inte vara han som larmat?

Problemet med körkort för föräldrar är att det är oerhört svårt att avgöra hur bra någon kommer vara som förälder i förväg. Det vet vi inte ens själva förrän vi är där. Det finns gott om människor som är dåliga föräldrar, ännu fler som är mindre bra, vart ska gränsen gå? Vilka ska dra de gränserna? Visst finns det missbrukare som utgör en allvarlig fara för sina barn, men det finns också missbrukare vars missbruk inte är på en sådan nivå att det ens märks utåt, som presterar acceptabelt med sina barn och som inte är mindre närvarande än andra. Det finns föräldrar med autism som helt saknas insikt i sina egna svårigheter och som uppenbarligen inte är lämpliga som föräldrar, och så finns det andra föräldrar med autism som förstår sina egna problem och ser till att kompensera för dem, och som klarar sig rätt bra i föräldrarollen. Det finns föräldrar med psykisk ohälsa som utgör en stor risk för sina barn, och så finns det andra som klarar sig bra.

Hur ska det kontrolleras vilka som får ha barn och inte? Ska de som inte är lämpliga tvångssteriliseras? Hur stor säkerhetsmarginal ska man ha då? Ska man kanske tvångssterilisera alla som uppvisar minsta brister, för säkerhets skull? Eller ska man bara ta barnen från föräldrarna? Med vilka resurser då?

Det är lätt att vilja skydda alla, precis alla, barn som riskerar att råka illa ut, och när man precis har suttit med ett sådant här fall och tänkt sig in i hur hemskt det kan gå, så är det lätt att hamna i en situation där man uppfattar auktoritära lösningar med styrning från staten som rimliga åtgärder. Men i ingen värld där några föräldrar får ta hand om sina barn utan konstant övervakning kan man åstadkomma en total säkerhet. Utan total övervakning i alla lägen kommer det alltid finnas brott och hemskheter som staten missar. Körkort för föräldrar och övervakning av dem är alla illusioner av trygghet. Och man glömmer att ta med i beräkningen att den förälder som är noggrannt granskad av en kritisk, övervakande stat kommer fungera sämre än en förälder som har sin autonomi. Att börja plocka människors barn vid minsta lilla, eller att övervaka föräldrar, eller att dra in människors rätt att skaffa barn (dvs inskränka på deras kroppsliga autonomi) är alla fascistoida tendenser i ett samhälle, och de leder inte till en sundare befolkning med större förmåga att ge rätt fokus till sina barn. Vill vi att föräldrarna ska lägga all sin energi på att gömma sig för myndigheter eller se bra ut i myndigheternas ögon så inför vi övervakning och kontroll. Vill vi att föräldrar ska få så stora möjligheter som möjligt att bli bra föräldrar så satsar vi istället på föräldrastöd, utbildning och ett starkt socialt skyddsnät.

Hade bedömningen av huruvida jag borde få ha barn gjorts på mig när jag blev gravid skulle jag fått avslag.