Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Ja, hela familjen blev offer för föräldrarnas gemensamma tillkortakommanden.

Ja, ju mer jag tänker på det så.känns det som det är pakten som är det kritiska och som skiljer dem från andra utmattade, krisande och deprimerade.
Vägen dit är inte värst svårt att förstå.

Det är nåt kvalmigt symbiotiskt som uppstått.

Kunde du se hur depressionen materialiserades och liksom flöt in vid dörrtrösklarna? Hur den sög sig fast?
Ursäkta men det lät som en upphottad version av triffiderna. Hahaha.

Vi har varit inne på det förut. Ingen av föräldrarna hade kunnat besluta sig för och genomfört morden själva. Det vara bara i deras gemensamma (eller varför inte symbiotiska) oheliga allians av bilaterala tillkortakommanden som detta blev möjligt.

Man brukar ju säga att brister som par delar tenderar att perverteras med tiden, även om det nästan aldrig tar sig i dessa uttryck. Det finns ju ingen som speglar en partners dåliga sida om även den andra har den. Istället bekräftas och cementeras egenskapen.

Sensmoral - dela inte liv med någon som är för lik dig själv! Då kan ni bli lik(a)...

Om de ens hade hjälp utanför "pakten" som ett alternativ. Somliga människor har så dåliga copingstrategier att de inte kan be om hjälp på ett konstruktivt sätt. Behöver inte handla om obehag av att uppvisa svaghet. Valet hjälp finns helt enkelt inte i deras repertoar. En rigiditet som blir påtaglig först när man ställs inför en för svår utmaning.

Ja, just rigiditet är ett bra ord för att förklara vad jag menar. De var helt enkelt dåliga föräldrar när deras dåliga val i en svår situation ställdes på sin spets.

Vi är nog många här som anser och inser det.

Jag skulle nog tom kunna drista mig till att säga att det inte finns någon som befunnit sig i tråden som uppfattat föräldrarnas beslut som omdömesgillt, men med tanke på att det är över 63k inlägg kan jag ju ha missat nån.

Nä kanske inte, men tycka-synd-om-mentaliteten-utan-krav-utan hopp har jag faktiskt mött här. Men be mig inte plocka fram dessa inlägg *puh*. Var i samband med ME-kliniken och diskussionerna kring den icke-behandlingen de ger där.

Nä kanske inte, men tycka-synd-om-mentaliteten-utan-krav-utan hopp har jag faktiskt mött här. Men be mig inte plocka fram dessa inlägg *puh*. Var i samband med ME-kliniken och diskussionerna kring den icke-behandlingen de ger där.

Jag som besökt en av de välfungerande ME-klinikerna kan ge dig lite insiderinformation.
På kliniken får man träffa en superduktig arbetsterapeut som lär ut hur man sparar på energi i sin vardag - pacing. En sjukgymnast som lär ut bra övningar utifrån förmåga hos den sjuka. Läkare som ställer initierade frågor och som skriver ut recept på lindrande mediciner. Det ger hopp.
Icke-behandlingen är mer sannolik att hitta på vårdcentraler runtom i landet.

Tack rappytt!
Mitt i prick!

Vi är enormt många som håller med dig i det du sätter ord på. Just så här ser tyvärr ofta verkligheten ut.
Beklagligt, men sant.

Ingen - inte en enda - av de ME-diagnostiserade vuxna jag mött har inte också samtidigt haft, ofta en radda, av andra besvär. Knepiga relationer, psykosociala problem, problem med jobbet, arbetslöshet, trassliga skilsmässor, kraftig övervikt, barnlöshet och ovanpå detta tidigare historik av mångåriga andra diffusa besvär i form av ryggvärk utan fysiska fynd, oklar huvudvärk, IBS, fibromyalgi, ”el-allergi”, ”amalganallergi” etc,

Kom hönan eller ägget först?
Svårt att veta vad som är orsak och verkan, men dessa personer har på något sätt kommit i otakt med de krav som de själva och/eller samhället ställer.

Kropp och psyke är ett, de går inte att skilja åt. Det är välkänt att många sjukdomar ex MS och Parkinson kan få skov av försämring om den drabbade personen mår psykiskt dåligt.
Därför borde alla som möter ex ME-drabbade försöka att stötta dem med framtidshopp och tröst. Absolut inte tvärt om förmedla hopplöshet och svartmålning som ME-företrädarnas patientorganisationer sysslat med.

Idag vet vi av polisens uppgifter att det var något mycket, mycket sjukt som pågick under i vart fall sista månaderna i villan på Björkvägen 3 i Bjärred. Kanske betydligt tidigare än så.
Blivande mördare som fattat mordbeslut om två barn men tydligen ändå bodde med sina offer, serverade dem mat. Kanske kramade godnatt, läste läxor, släppte in lärare, förmanade om tandborstning trots att det inte skulle komma någon framtid där kunskap, näring och hela tänder behövdes.
Var man inte ”tokig” innan borde tillvaron att leva vidare med ett beslut om mord på barnen man lever med gjort varje förälder nästan ”tokig”.

Oavsett vem som ströp och kvävde barnen, oavsett om båda verkligen var hos Hanssons och ville detta - det pågick något väldigt sjukt bakom väggarna där i Bjärred under hösten 2017.

Offer och förövare är borta. Ingen annan utomstående bär skuld till att offren mördades.
Det är sorgligt att man idag från polisutredare och anhöriga inte kan tillåta en lärande öppenhet om vad som ledde fram till katastrofen och hur man skulle kunna upptäcka när isolering och slutenhet döljer en sjuklig växande varböld av osunt tänkande.

I vart fall uppskattas det att pappa H äntligen raderat postum hyllningssidan till OH.

Ja så är det solglittret. Kropp och psyke går hand i hand. Allt fokus på två diagnoser i denna tråd blir för mig en slags acceptans av det som skett. Inte av själva barnamorden men som en acceptabel förklaring över det som skett.
Det är för mig obegripligt.
För mig ligger alla svar i familjerelationerna. I föräldraskapet. Någon gång hoppas jag att vi ska få fler svar. Att inte berätta om hur Agnes och Moa hade det är inte att skydda dom. Att berätta är att ge dom upprättelse och en mening med deras korta liv och att kanske hjälpa andra barn i framtiden.