Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Tror nog det blir mer begripligt om man tar nyanser med i beräkningen, att alla beter sig olika beroende på vart de befinner sig (impuls el planering, grad av psykisk ohälsa).

Jobbar du med djup deprimerade vid misslyckade su-försök så inser du att det inte är direkt livat i holken. Det återspeglas i text, om det som sagt ens finns nåt.
Däremot kan det vara en bjärt kontrast med mycket emotioner vid impuls.
Det kan vara sms och drama.

Mycket kloka ord. Speciellt sista meningen.
Krävs en del kunskap och personliga egenskaper för att kunna förstå det.

Jag förstår att du skriver i allmänna termer - och visst stämmer det du säger. I Bjärred tror jag dock inte de led av en allvarlig depression. Jag tror de såg en framtid de inte ville vara i bara. Och de höll på i fyra månader att förbereda för att slippa denna framtid. Att inte släkten skulle behöva ställa några frågor om varför de gjorde detta. Jag vet inte - kan en svårt depressiv människa vara så pass noggranna som de faktiskt var? Då brukar man inte ens tänka på eftervärlden. Man skiter fullständigt i allt och alla och vill bara ha ett så snabbt slut som möjligt.

Eller är jag helt fel på det?

Tack meggie. Det är en del år nu, både ute på fältet (pling plong) och resten inne i stugan.
Jag har lite svårt för att det inte nyanseras, det är individer på olika platser i livets stig och tyvärr ändstation..

Håller för övrigt med krmr, läste nyss orden om att hålla sig till sakfakta och forskning för suicidprevention (som är en del i ärendet som sen ledde till tragiska mord).
Utan desperata, suicidala föräldrar med nån form av psykisk ohälsa lär inte barn dödas.

Finns nästintll ingen som begår självmord som inte har en depression.
De forskningsrönen räcker för min del.

Ja, det kan de och det är som farligast på väg ner i djup depression för där finns handlingskraft kvar.
Sen har det med personlighet att göra, en del är mer ordningssamma, andra inte. En del vill ordna för att inte belasta och även förmedla sin sista vilja. Andra inte och den tredje kanske inte orkar.
.
Jag tror inte ett smack på praktiska förberedelser i fyra månader. Däremot en psykisk planering inklusive ruminering (ältande).
Det är en självmordsstege, en process.
En ambivalent sådan tills mot slutet.
Mod och stanna kvar eller kraft att ge sig av? Kom att tänka på Uno Sveningssons ord.

För övrigt går det undan på slutet sett till datum. Nånstans fattas det slutgiltiga.

Jag tror dig på ditt ord. Hela situationen är ju så grotesk som den bara kan bli.

Jag tror att när de fick den riktiga diagnosen på Moa så fattades det tragiska beslutet, Moa hade ju en preliminär diagnos och de levde väl på hoppet fram tills de fick den slutgiltiga.

Då brast det helt, det var strået som knäckte kamelens rygg.

Vill bara tillägga att det är lika farligt på väg upp ur djup depression (som vid bipolär). Fast det rör det sig inte om här, men rätt ska vara rätt.
De har även de typiska varningstecknen som isolering, drar sig undan och bollar väl med varandra. Nån lär vara mer suicidal än den andre, det sker givetvis inte samtidigt men de väl drar ner varandra (snarlikt contagion, cluster fast familjärt).

Tror jag med, men mer att det var triggern eller droppen som rann över och att det som sagt ältades under hösten. Vore de så synkade direkt (nu tar vi bestämt och dör) hade inte brev, testamente skrivits så sent.
De ska ju inte bara ta livet av sig, lär fan inte vara ett enkelt snabbt beslut att döda sina barn.

Föräldrar skall ju förväntas vara starka och faktiskt beskydda barnen. Sjuka barn behöver mer skydd och trygghet än andra friska barn. Hur i all världen kommer det sig att två välsituerade föräldrar med åtminstone en yttre trygghet, i form av bra löner och bra arbeten, inte förmådde upprätta vanlig hederlig föräldrakänsla? Två föräldrar i samma hem? Lika snedvridna båda två? Oddsen för det är höga, väldigt höga. Jäkligt märkligt.

Nej, jag tycker inte det är så märkligt eftersom två personer kan dra ner varandra i skiten likaväl som i depressionsmörkret - och de har gemensam oro.
För att de inte tänker klart. För att de inbillar sig att framtiden är ett enda helvete om barnen enbart blir sämre och lider.
Det kan gå fort utför om det finns konstant oro, ångest, sömnbrist, dubbeljobb och utmattning.
Människor infekterar varann.

För övrigt tror jag det beror på att de inte släppte in andra redan innan. Skulle fixa saker själva, stark integritet.
Jag tror de redan hade en slags pakt och var väldigt tighta vilket torde underlätta som grogrund.
Kolla hur de resonerade kring paret i Kramfors där hon ber om dödsinjektionen och han tycker han bara är barmhärtig.
Oskiljaktiga, som ett, gjorde allt tillsammans.
Till en viss gräns är det sunt, sen inte.

Det finns ju mängder med mödrar som håller skenet uppe och mördar sina barn. Den perfekta mamman som chockar omgivningen. Pseudoaltruism.
Inbillar sig skydda sitt barn.
Samma princip men i en självmordspakt.

Exakt, det började som lite löst prat, någon form av säkerhetsventil för paret, om Moa också blir sjuk i samma som Agnes då avslutar vi allt för att våra töser inte ska behöva lida mer, jag tror att den så kallade "planeringen" sedan hösten var mer terapi för föräldrarna, de ville ha någon form av tröst om allt skulle bli värre och värre blev det när Moa fick sin diagnos bekräftad.

Därför kom allt att bli framstressat i sista minuten liksom, Moa,s diagnos ställde saken på sin spets och då först fattades det slutgiltiga beslutet.