Citat:
Ursprungligen postat av
Farbror-Cthulhu
Hvorfor ikke en ulykke? Nei, si det.
Kan tenke meg to mulige grunner.
For det første fant GM ut at for én gangs skyld var ikke "det enkle ofte det beste"*, og ville skape "den perfekte forbrytelse"- men over-tenkte det hele med kryptisk valuta og øst-europeisk mafia osv.
For det andre vil en person som får sin kone dramatisk kidnappet, være et offer og få, utom sympati, en viss beskyttet status, f.eks bistandsadvokat Holden - som kjenner aktoratets prosedyrer inngående.
*"Det enkle er ofte det beste" er slagordet til REMA, en av Norges discount-livsmedel kjedor.
”Less is more” kan vara svårt att översätta. Jag tror att GM valde ”more is more” delvis just för att det skulle vara okaraktäristiskt för honom och peka bort från denne. Det kan ju då fungera till en viss gräns. Men har man sällan 50 min. till övers så ser man kanske sällan klart på Columbo, och kan få för sig att mord skulle handla om att vara bara lite smartare än skurkarna där. Tvärt om skulle jag säga så har GM här snarare målat in sig i ett hörn från början genom att välja ett så utstuderat sätt, där brottet ändå förlagts s.a.s. mitt på scenen, men förskjutet något i tid och rum. GM har där inte tänkt klart, om man så säger. Var och en må välja ett modus, ser det ut, som tar höjd för det mediala intresset och ”folkvreden” och det polisiära/ rättsliga intresset att komma till botten med en kidnappning av en miljonärsmormor från en villa utanför huvudstaden. Där har GM å det grövsta underskattat sin omgivning, det mediala fokuset, och överskattat sin snillrikhet och kanske rent av de tysta sympatier och den beundran som GM ev kunnat gå och inbilla sig. Poliser och åklagare gillar inte att bli dragna vid näsan inför världspressen och tvingas spendera halva budgeten och en rasande massa arbete o tålamod på att utesluta möjliga GM i ett ärende utan lik, där GM glor dem över axeln, och de mer lyckligt gifta romerikiska invånarna och deras hemmavarande fruar är knappast lika översvallande lyckliga över GM:s genialitet, när de sovit på saken. De kommer också vara betydligt generösare i sin värdering av offret här än vad den då låtsat plågade maken varit (om det är så saken ser ut). Det är levande människor runt om, som inte bara ska tycka bu eller bä om th och hans fru, utan som vigt sina liv åt att göra det goda, för att tjäna samhället, och inte tjäna det destruktiva. GM har underskattat de krafter som han delvis förlitat sig på för sin framgångs skull i saken, och ev. också hämtat sin arrogans ur.
Lyfter man blicken så får man bestämt uppfattningen att GM måste ha planerat saken väl — å ena sidan. Å andra sidan så kan man av ungefär samma skäl få för sig att det inte är planerat, utan hopvispat lite i hast. Det finns en motsättning där: en lång planering borde ha lett till en helt annan lösning kring vissa element. Dock är det ganska uppenbart att mycket tankekraft lagts på somliga saker, som annars borde givit en lösning långt tidigare, tycker man. Det är möjligt att man måste lämna det så, innan vi vet mer. Och förmoda att det funnits begränsningar (ålder och fysisk förmåga, tidsperspektiv/ tidsgräns, omgivningens kunskaper, möjlighet att få med sig offret till annan plats o.a.) som bidragit till sakens utformning. Möjligen har begränsningarna till någon del också samverkat med ett vikande omdöme... Till GM:s ”försvar” må kanske läggas att möjligheterna inte är oändliga, trots stora ekonomiska möjligheter. Mördaren står ensam. Står ensam kvar.
Till sist så ser ju upplägget ut att kunna ge vissa fördelar som ändå förefaller påtagliga, och som möjligen då fått bli riktmärke och måttet på en lyckad plan: kroppens frånvaro och den fingerade brottsplatsen köper tid och undviker omedelbar häktning; upplägget svetsar samman familjen (och skapar distans till media och möjliggör införandet av ett ombud — Holden) mot en okänd yttre fiende och flyttar fokus från maken själv och föräldrarnas ev oenighet; upplägget ger omgivningens odelade stöd och sympatier — inledningsvis; mer? I den mån makans dödsfall (påträffad kropp resulterar i dödförklaring) skulle generera arvslott till barnen eldyl så skulle metoden skjuta även på ngt sådant? (Kanske mindre troligt).
Finns det mer?
Sen är det svårt att komma runt att det blir ett drama kring det hela som GM ändå borde ha kunnat försökt tona ner, tycker man. Är det fråga om nån form av behovstillfredsställelse där? Att till sist ”komma ut” som miljardär och få det erkännande och de fläktar från det stora livet som vederbörande egentligen förtjänat? Svårt att säga kanske. Men det antyder kanske ändå en förlorad kontakt med verkligheten, och närmandet till en gräns (pensioneringen?), vid vilken den illusionen skulle kunna bli mycket svår att hålla fast vid?
Eller?
