Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Precis, det är en sliten klyscha som folk slänger sig med men oftast i kombination med en dos hyckleri har jag märkt av, det känns rätt och passande att säga sådana saker men sedan då dessa personer i fråga stöter på individer som går sin egen väg i samhället osv så brukar de rygga tillbaka och ja, tycka att man ska kamma sig och ställa in sig i ledet i stället. Samtidigt kanske det är en uns avundsjuka som döljer sig bakom det hyckleriet, de kanske också önskade att de kunde leva i viss mån som de själv önskar samtidigt som flockmentaliteten gör sig påmind, i kombination med lite Jantelag om att inte sticka ut. Jag gissar bara här, men de gånger som man gått sin egen väg i olika sammanhang har ju reaktionerna från omvärlden varit just motsatta med "man ska vara sig själv och gå sin egen väg"...


Det är den dokumentären, stämmer bra! Tror att den har visats på SVT någon gång, men finns att hämta hem på olaglig väg hos Pirate Bay om du eller någon annan för den delen känner sig sugen på att titta.


Tror inte heller att GG skulle ha fått AS-diagnos om han hade varit vid liv, gjorde mera en liknelse med hans persona på scen och i mångt å mycket privat verkar ha gått ut på just wild card-aspekten som du tog upp, i kombination med att bygga en karriär på sina uppträdanden och låttexter. Han var nog en högst problemtyngd individ, så ja, några diagnoser lär han ju definitivt ha haft. Musiken han lämnade efter sig lever ju däremot vidare i allra högsta grad och hans arv, det får man vara tacksam för!

Jag är i den åldern att det var så att alla skulle formas och stöpas likadant i skolan. Jag minns ganska väl hur jag i första klass var lite "kreativ" med skrivstilen som vi lärde oss, och följde inte mallen exakt. Läraren suddade då ut min skrivstil. Så genereras ju inga nya Dali eller Picasso direkt... ().

Generellt sett tycker jag att udda/kufiga/spezial snowflake-människor i Sverige inte riktigt får plats. Om man jämför med två städer jag har spenderat ganska mycket tid i: New York och Berlin så tycker jag att "annorlunda" människor är betydligt mycket mer accepterade där än i Stockholm.


Förr eller senare ska jag se den där.


Jarå. Kvalitén är ju lite skiftande och jag gillar egentligen bara hans första skiva, några singlar och nån strölåt här och där. Känner att han verkligen tappade stinget kring den lite desperata singeln Expose Yourself To Kids. Jag sålde nyligen GG Allin & The Texas Nazis, Boozing And Pranks-skivan (fruktansvärt dålig liveskiva, men ett "starkt" bandnamn!) och det mesta jag hade med GG (sålde av rätt mycket skivor). Men jag behöll några skivor i alla fall. Någon gång ska jag väl lyssna på det igen.

Det som du är inne på här med skolans roll förr i världen har jag hört mycket berättas om av folk, skrämmande hur det försiggick på den tiden men det är väl ett symptom på hur Sverige såg ut då det begav sig. Låter som taget ur Brave New World av Huxley, men ja, det var ju tyvärr en realitet för de som gick i skolan då. Ingen uppmuntran alls till att tillgodose elevers kreativitet och dylikt, där kom jantelagen in i bilden igen med att ingen skall sticka ut utanför flocken... Sen att addera in en diagnos som AS med i ekvationen så blir man ju ännu mera stigmatiserad i skolan bland sina jämngamla och lärare.

Minns själv att gå jag gick på högstadiet i början av 00-talet så hörde en av mina lärare av sig till morsan (som då jobbade på skolan) för hon oroade sig över mina skrivuppgifter där vi skulle skriva noveller etc... kan väl säga att min fantasi flödade ganska friskt och ja, det gick väl inte hem hos läraren i fråga. En annan lärare kom med någon pik riktad mot mig att jag inte ansträngde mig nog under bild/tecknings-lektionerna, menade väl att jag ritade fult. För mig som alltid tyckt om att rita sedan dagisåldern och gör fortfarande hemma på kammaren så var det ju inget som direkt spädde på min motivation för vare sig lektionerna eller att fortsätta rita.

Det om New York och Berlin som du skriver stämmer bra överens om man skall se till allt bra inom musik/film/konstscenerna som de två städerna bidragit med till kulturhistorien. Lou Reed och David Bowie gjorde sina bästa verk där, New York bidrog med Keith Haring, Andy Warhol och Basquiat inom konsten och filmbranschen behöver jag väl inte ens motivera eller närmare gå in på? Hela 42nd Street var ju knytpunkten för all sköns bra film som gick på biograferna där, så ja, det går inte att bortse ifrån de två metropolernas betydelse för motkulturen, födelsen till diverse subkulturer och annat. Där blir man mottagen med en varm famn i jämförelse med Sverige där man fasas ut i kylan...

Nix. Kreativitet och egna idéer var inte särskilt välkommet. Jag fick i lågstadiet på 80-talet kan jag säga i alla fall. Jag kunde nog klassas som "särbegåvad" också. Men på den tiden där jag gick i skolan fanns det ingenting alls för att "särbehandla", "särbegåvade". Jag var tvungen att sitta med Mor är rar trots att jag hade kunnat skriva det i minst tre osv. Bäst hade nog varit om jag bara hade fått hoppa över åtminstone första klass. Men, nix, inte i DDR-Sverige inte. Jag fick senare hoppa över femman om jag ville, men av olika skäl ville jag inte det då. Allt hade redan gått snett i alla fall.


Det är ju sjukt det där. Minns du vad du skrev om?


Det är värt att tänka på att vi ju har Det Svenska Musikundret osv. men egentligen finns det inte en enda musikstil/subgenre osv. som kommer från Sverige. Utöver folkmusiken kanske? Det närmaste jag kan tänka mig är isf. "Swedish Death Metal", men det är ju inte så ...specifikt... direkt. Det kanske skulle kunna vara annorlunda om "udda" människor accepterades mer?

Jag har blivit bitvis mobbad i arbetslivet, framför allt på en arbetsplats. Av 2-3 personer. Men det tar inte särskilt hårt på mig. Jag tyckte nog mer synd om dom som mobbade egentligen; att dom är så pass trångsynta som dom faktiskt är.

Jag blev även mobbad på en liten svensk sk. "hemsida"/community i somras. Av "vuxna" människor (35-55 år kan man väl säga att dom är). Den sk. "administratören" (50+) brydde sig inte utan skällde bara på mig. Det är rätt illa ställt. Men det är så "Svensson" (i mentalitet) det kan bli inom den där communityn. I åtminstone nio av tio fall. Det är väl inte så mycket annat man kan förvänta sig direkt. Jag avslutade kontot och kommer aldrig mer återvända dit. Jag gör annat, vettigt, "på nätet" istället.

Så sant så . Dock fattar jag inte bara för att folk får reda på att man har en diagnos så tror folk att man är lite efter på sitt sätt. Folk har nog väldigt lätt att få fördomar om AS.
Samtidigt så slår det bakut eftersom man själv upplever att människan driver med mig.
Men det är inget att göra åt dessvärre.



Ang skolan så har de väldigt mycket på sitt samvete måste jag säga.
Alltifrån hur lärare och kuratorer antingen är eller annat.
Så det finns grader i helvetet för dem helt klart.

Jag har autism (Asperger).
Jag känner mig inte ”speciell” på något sätt. Jag är inte korkad. Jag ser inte heller Asperger som någon form av ”superkraft”. Jag har ett konsekvenstänk. Jag har en flickvän och jag har vänner. Jag sköter mitt jobb bra, och jag har inga andra svårigheter när det kommer till de sociala sammanhangen.

Jag har svårt att fokusera på det jag inte tycker om, och jag hade svårt att förstå mig på andras mimiker när jag var liten, men det har jag ju lärt mig. Annars fungerar jag precis som vem som helst.

Om man däremot hade haft ”grövre” autism/Asperger så har jag full förståelse för att man kan ha svårt att förstå vad andra känner med hjälp av ansiktsuttryck. Det kan också vara svårt att läsa mellan raderna då. Men det betyder inte att man har antisocialpersonlighetsstörning, för då hade man varit diagnotiserad med det istället.

Edit:
Du själv kanske har någon lätt Asperger? Eller ADHD? Det vet du inte. Du fungerar på ditt sätt, och det är helt unikt. Du kan säkert hitta någon diagnos för det kan man nog på de flesta. Men det betyder inte att man blir eller har alla egenskaper som de stereotypiska diagnostiserade har.

Hur gammal kan man egentligen vara innan man blir upptäckt och diagnosticerad? Jag står i kö för utredning men tycker att en eventuell diagnos borde ha upptäckts tidigare i så fall. Vad gör man om man inte får en diagnos? Hur blir det med behandling, hjälp och stöd då?

Aspergare, schizofrena (ibland i kombination) och liknande avarter brukar vara extra "speciella" tycker jag i alla fall.


Inte jag heller. Aspergare är inte "korkade". Tvärtom har Aspergare högre IQ än genomsnittet (marginellt tror jag, men ändå), men är ju inte helt sällan "retards" inom vissa områden. Den sk. begåvningsprofilen kan ju se ut som en EKG-kurva. Ligger någon under "normalbegåvning" är det ju autismdiagnos den personen har (före DSM-5).


Det är ju ganska vanligt att Aspergare har speciella kunskaper/skills inom sina sk. "specialintresseområden". Kalla det vadsomhelst. Men det går ju ut oftast ut över annat ("det är ett nollsummespel") som att kunna klara av att hantera ett hem, liv, arbetsliv mm.


Aspergare saknar ju inte konsekvenstänk?


Jag med.


Jag med.


Om ditt enda problem är att du inte kan fokusera på saker du inte tycker om får jag gratulera. Då har du kommit långt. Och om du inte har några problem i dom sociala sammanhangen alls uppfyller du säkert inte kriterierna för diagnos längre. Det är ju det sociala som är grunden i det hela. Det finns ju många som inte uppfyller kraven för diagnos längre. Säger "dom".

Ny forskning visar att Aspergers syndrom kan tränas bort
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=99&artikel=6503410


Vad har Antisocial personlighetsstörning med det här att göra?

Jag vet flera som varit ...hmm... i alla fall 45+ när dom fick diagnos. Det är ju inte så enkelt det här med Aspergerdiagnos och massor av klåpare i psykvården har nog knappt en aning om vad det är egentligen.


Antagligen samma som om du får en diagnos: ingenting. Men det beror kanske på vart du bor någonstans.

Ang. kötiden så kan du säkert skynda på det hela genom att hänvisa (via Patientnämnden) till Vårdgarantin: https://www.1177.se/sa-fungerar-varden/lagar-och-bestammelser/vardgaranti/

Jag var 18 år när jag fick min diagnos (nu är jag 31).
Ang stöd beror det på hur det blir med beslut m.m.
Har du arbetsträning/ Daglig verksamhet så kan det även bli LSS - beslut & i samband med det
då får du rätt till NPS-Teamet och stödboende ifall det behövs

Jag vet helt enkelt inte om jag uppfyller nån diagnos eller inte. Det går upp och ner hur jag tänker. Tidigare har psyk fokuserat på depression och ångest men sen var det en ny kontakt som misstänkte npf och nu har jag stått i kö i sju månader. Ingen vill göra nåt åt min behandling så länge de inte vet hur utredningen går.

Har du gjort tester "på nätet"? Jag anser att dom ger ganska bra indikationer om man väljer rätt tester, faktiskt. Det finns väl 4-5 stycken som jag tycker är bra. Har inte länkar till alla, men som jag tycker är relativt bra är den här: http://www.rdos.net/eng/Aspie-quiz.php
... dra inte FÖR stora växlar på den där bara.