Ställ era random astronomifrågor

Ingenting står någonsin stilla förstås, men det ter sig så: Rör sig väldigt långsamt.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Steady_state-teorin

Var väl allmänt förhärskande innan big bang, men tvek på vetenskapligheten där

Tydligen VAR den rimlig tills andra
Upptäckter gjordes, det är ju precis så vetenskap ska fungera. Tack ändå för en intressant länk,

Nej, det finns inget bra alternativ till Big Bang. Man har blivit lite överraskad att se tidiga galaxer och svarta hål vara mer massiva än väntat. Framtida rymdteleskop som JWST och WFIRST kommer att kunna se de första stjärnorna tändas. Det kan komma överraskningar i hur den processen gick till tidigt, men jag har aldrig hört någon föreslå något annat än Big Bang. Det är så extremt bekräftat utan undantag hur universum expanderar.

Mörk materia hoppas man är en elementarpartikel som en dag kan bekräftas i en partikelaccelerator på Jorden. Men tills vidare är det bara astrofysik som kan studera dem. Ett hett ämne i saken är huruvida mörk materia kan generera röntgenstrålning genom sönderfall, man letar efter sånt. Det skulle kunna ge ledtrådar åt partikelfysikerna. När det gäller mörk materia finns det utrymme för överraskningar, men inte när det gäller Big Bang.

Steady State antog man bara för att det inte fanns anledning att anta något annat. Den på sin tid prominente brittiske astronomen Fred Hoyle argumenterade länge för Steady State och det var han som i en BBC-intervju (som inte spelades in, det var innan magnetbandens tid) på 1940-talet, cirka 15 år efter att Edwin Hubble upptäckt det intergalaktiska universum och alltings expansion, myntade begreppet "Big Bang" menat som ett nedlåtande uttryck. "As if everything started with a big bang!" Edwin Hubble tog inte ställning i frågan om Big Bang, han var observationalist och inte teoretiker, han bara konstaterade att avstånden ökar i alla riktningar. Så det var lite svårsmält att acceptera Big Bang. Den katolske prästen, tillika astronomen, Lemaitre var tidig med att utveckla Big Bang-teorin, och även om det helt saknade grund så fanns väl bland vänsterinriktade astronomer en irrationell och politisk ovilja att acceptera en teori som beskriver en skapelse från ingenting.

Sett i sin historiska kontext var inte Steady State en mindre vetenskaplig teori än Big Bang. Men låt oss först vara lite övertydliga om vad SS-teorin är.

Enl Steady State-teorin gäller samma sorts Hubble lag som i Big Bang-teorin. Galaxerna flyger ifrån varandra, och ju längre bort de är, desto snabbare rör de sig. OCH universum har alltid sett ut som nu. För att detta ska gå ihop, antas det i teorin att elementarpartiklar nybildas spontant i vakuum. Detta tyckte Fred Hoyle & Co var ett mycket rimligare antagande än att all materia i universum skulle ha skapats vid bara EN tidpunkt, som i Big Bang. Istället skulle materiaskapande kunna vara en fundamental egenskap i rumtiden. Detta ger med tiden stora intergalaktiska moln ur vilka nya stjärnor och galaxer kan bildas. Den nödvändiga takten för denna nybildning av partiklar var iaf då så pass låg att den då låg under gränsen för vad som skulle vara observerbart.

Teorin föll hårdast på att den inte kunde förklara den kosmiska bakgrundsstrålningen, som Big Bang förklarar som restvärme från själva smällen. Universum är också alltför genomskinligt på stora avstånd jmf m vad den borde med all denna nybildade intergalaktiska gas.

På sätt och vis har SS fått lite av en renässans i kosmologi, genom inflationsteorin, som faktiskt har en del liknande egenskaper, med ständig expansion utan att den totala energitätheten tunnas ut. (När inflationsepoken så småningom tog slut, sönderfall inflatonfältet till vanlig materia och sedan kunde det bildas galaxer mm.) Från inflationsteorin har det även uppkommit en multiversumteori, Evig Inflation, där det mesta av rumtiden inflateras hela tiden, men upphör lokalt i bubblor i vilka det bildas universa med galaxer etc. (Intressant nog kommer var och en av dessa universa att inifrån verka vara oändligt stora. En extrem effekt av rums och tids relativitet, som man kan läsa mer om i t ex Max Tegmarks bok Vårt matematiska universum.) En sorts Steady State på riktigt stor skala, med universa som nybildas och expanderar ifrån varandra, i all evighet.

Här kan det vara lämpligt att stanna upp ett ögonblick och fundera på vad vi menar med Big Bang. Traditionellt, utanför det forskarkollektiv som jobbar med det tidiga universum, menar man ofta universums ”födelse” från en singularitet via en mycket het och tät fas till det universum vi observerar idag. Den bilden är idag inte utan alternativ.

Fysiker använder ofta hellre BB som en synonym för den heta tidiga fasen som nog ingen forskare idag ifrågasätter. Vad som hände (i någon mening) tidigare är mer öppet. Inflation? Ja, troligen. Inflatonfält? Ja, vad nu det skulle kunna vara? Ständig inflation? Inte omöjligt? Multiversa (inte Everetts variant nödvändigtvis)? Heller inte omöjligt.

Så för att kunna svara på frågan om alternativ till BB bör vi veta vilken BB-teori vi talar om. Igen har PBS SpaceTime några lättillgängliga avsnitt om detta.

Är dvärgplaneter sämre eller bättre än andra planeter? Vad är skillnad mellan att vara en dvärgplanet och en vanlig storväxt planet?

Enligt Internationella Astronomiska Unionen, som är en slags självutnämnd frivillig branschorganisation vars huvudverksamhet är att hitta på standarder för namngivning av celestiska objekt och kategorisering av dem, så är skillnaden att dvärgplaneter inte har "röjt ren" sin omloppsbana. Att de fortfarande har andra planeter eller asteroider i sin väg. Vilket är en väldigt luddig definition. T.ex. träffas Jorden löpande av andra objekt i vår omloppsbana och Pluto anses vara en dvärgplanet för att den korsar Neptunus bana, fast Neptunus anses vara en planet trots att den korsar Plutos bana.

IAU har satt bort sig i den här frågan, som de själva hittade på att ta upp. Anledningen var att Plutos upptäckare 1930, amerikanen Clyde Tombaugh, avled. De vågade inte göra nånting innan dess, för då hade det ju kunnat bli en medial skandal... Deras perspektiv är den historiske astronomen som från Jorden tittar upp på himlen om natten. Därför är objektens rörelse, gravitationen, centralt för dem, för ser man bara en prick så är dess rörelse det enda man kan observera. Men en planetär geolog eller astrokemist skiter i hur objektet rör på sig relativt andra avlägsna objekt. Det är ytans och objektets inre som de bryr sig om oavsett om det är en måne eller planet eller asteroid eller komet. Att det inte finns planeter runt någon annan Stjärna än Solen är ett annat geocentriskt skott i foten för IAU.

Alan Stern som är den medialt profilerade projektledaren för sonden New Horizons som tog nästan 10 år att nå Pluto, är kortväxt och uppskattade inte alls att den nionde planeten under hans sonds resa dit plötsligt förlorade status som planet, och av IAU började kallas "dvärg"planet. Påminner om när Isaac Newton tog över ordförandeskapet i Royal Society och moderniserade ett medeltida begrepp som "Om jag har sett längre än andra, så är det för att jag står på giganters axlar som varit före mig", vilket var en typiskt elak Newtonsk pik mot hans rival Robert Hook som var kortväxt. (Fast en jätte som står på en dvärgs axlar ser ju precis lika långt som en dvärg som står på en jättes axlar)

Nej, det finns inga alternativa teorier, inte bara för universums uppkomst, utan även inom allt annat, så finns det alltid bara en vetenskaplig teori. Det finns liksom ingen alternativ teori till evolutionsteorin, gravitation osv. Det kan finnas många olika hypoteser till en början för att förklara något, men när hypoteserna börjar sållas bort pga att de helt enkelt inte håller, så finns det till slut bara en kunskap, alltså i det här fallet, big bang.

Nupp. Eftersom Big Bang skett till 99.9 % chans.

Sen är de väl ofta täckta av is också? Istäcket kanske påverkar mer än man tror.

Inte definitionen av dvärgplanet. Asteroidbältet sträcker sig precis över frostlinjen, det avstånd från Solen där vatten fryser till is. De fyra asteroider som kan klassas som dvärgplaneter, för att de är massiva nog att ha blivit sfäriska, verkar ha olika stor andel vattenis. Ceres mer än Vesta.

Angående att ha "röjt sin bana" så har Pluto få sentida kratrar, medan flera kometnedslag har observerats i realtid på Jupiter. De där klassificeringarna må vara användbara för vissa ändamål, men inte för andra. Studerar man solsystemets himlakroppars gravitationella interaktion så behöver man ett klassificeringssystem, studerar man deras sammansättning så behöver man en annan. Studerar man atmosfärer så är Titan intressant tillsammans med Venus, Jorden, Mars och gasjättarna, men inte Merkurius, Pluto och asteroiderna. Studerar man magnetfält så är Ganymede intressant tillsammans med alla planeter utom Venus och Mars. O.s.v. Olika himlakroppar har fått olika egenskaper beroende på hur och var de formats och senare varit med om. Det är inte så enkelt att massa och närhet till andra himlakroppar avgör allt, som IAU:s klassificering försöker få det till. Om Månen hade lämnat Jordens gravitationsfält så hade den blivit en planet, fast precis likadan som idag. So who cares?