Kan man vara 100% säker på något?

Personligen tror jag inte att man kan vara 100% säker på något. Som min mamma har sagt till mig: "Det är bara en idiot som är helt säker." Det bästa vi kan ha är en rimlig uppfattning av sanningen. För att veta en sak måste man veta allt som kan motsäga den kunskapen, vilket förmodligen skulle innebära ett allvetande, och det är bara Gud som är allvetande. Vi människor är inte allvetande eftersom vi är felbara och inte kan förutse framtiden och funderar på många olösta matematiska problem. Det är även andra faktorer som leder mig till min slutsats. Kan vi vara säkra på att det finns ett förflutet och en framtid? Nej. Det enda som skulle kunna finnas är nuet. Det skulle kunna vara så, hur osannolikt det än må vara, att vi kom till i just detta ögonblick med alla våra minnen intakta; alltså kan vi inte lita på våra minnen överhuvudtaget. Vetenskapen bygger på observationer som inte nödvändigtvis ger den fullständiga bilden så den är aldrig 100% säker. Matematiken bygger på obevisade axiom så även den kan uteslutas som 100% säker kunskap. Vårt förnuft kan bedra oss. Någon ond djävul kanske lurar oss till att tro att våra sinnesintryck existerar. Agrippas trilemma säger att alla försök att argumentera för en viss sanning slutar i antingen cirkulära, regressiva (oändlig kedja av argument) eller axiomatiska argument. Det finns ingen komplett kunskapsteori. Justified True Belief (JTB) har varit allmänt accepterad ett längre tag men sedan dess har det dykt upp exempel som renderar denna definition bristfällig.

Med det sagt så ser jag sanning och säkerhet som värdefulla koncept, eftersom vi kan testa våra antaganden i våra liv och modifiera och/eller utöka dem när det är nödvändigt för att ta oss närmare sanningen. Jag accepterar och anser att vi kan vara rimligt säkra på saker till den grad att det inte är värt att ifrågasätta dem.

Hur man än ser på det hela verkar det som att alla försök att befoga/bevisa kunskap slutar i axiomatiska resonemang (resonemang utifrån accepterade premisser). Agrippas trilemma belyser detta. Vi måste helt enkelt acceptera att vissa saker är sanna för att kunna leva meningsfulla liv. Men jag köper inte att det finns 'självklara' påståenden som inte behöver befogas. Det är också upp till oss att visa att det vi tar för givet som sant verkligen är sant, istället för att bara anta och hoppas på att det är sant.

Den dagen Stefan Löfvén blev statsminister insåg jag att man inte kan vara 100% säker på något. Kan en efterbliven svetsare med talsvårigheter, stor potatisnäsa och med gymnasiekompetens bli statsminister....ja då är ingenting 100% säkert!

Jag ansluter mig till det första svaret i den här tråden. Jag vill att kunskap ska vara möjligt, men det är för många omständigheter som leder mig till denna ståndpunkt. Allt vi påstår oss veta bygger på axiom, och axiom är obevisade antaganden. För att kunna vara säkra på att våra axiom stämmer måste vi veta allt som finns att veta om dem. Därför tror jag inte att man kan vara helt säker på något.

Däremot uppmuntrar jag att vi gör en rad antaganden som vi tentativt accepterar för att kunna förhålla oss till verkligheten på ett effektivt sätt, eftersom det är det enda förhållningssätt vi har till verkligheten för att kunna leva värdefulla liv.

Självklart går det.

Edit: det är faktiskt befängt att motsäga tillika.

Att det finns objektiva sanningar råder det inget tvivel om. Vi vet nog saker, men kan inte säkerställa exakt vilka och vad de sakerna är. Säkerhet är omöjligt, se Munchhausens trilemma och problemet med kriteriet.

Det trilemmat har en subtil utgångspunkt. Det utgår från att man måste ta sig till sanningen; trilemmat visar att det inte är möjligt. Det är ett vattentätt argument, men det förutsätter en kontext: Att vi är vilsna och saknar sanningen. "Original sin" har det kallats och folk (inklusive kristna) misstar det för att komma från kristnas tro när det i själva verket handlar om en bias som många människor delar.

Frågan förutsätter att vi redan vet att vi kan vara helt säkra. Hur skulle vi annars kunna bedöma till vilken grad vi är säkra?

Man kan vara säker på att det finns upplevelser. Jag skriver just nu ett inlägg och tittar emellanåt ut genom fönstret för att se om vädret ser ut att bli bättre. Upplevelsen av detta existerar, även om ingenting av detta finns utanför mitt medvetande (oavsett vad "mitt medvetande" i grunden är).

Om vi inte kan vara säkra kan vi inte vara säkra på detta heller. Det löser ditt trilemma.

Hur kan du lita på upplevelsen? Hur vet du att upplevelsen finns? I mina öron låter det som ett antagande, en praktisk utgångspunkt. Anta att ingen upplever, kan då upplevelsen finnas?
Snarare en paradox. Om vi inte kan förutsätta att vi vet, kan vi inte veta. Alternativt är vetandets natur något annat, mer än det man vet. Någonting som berättigar dess existens.

Tycker Richard Feynman (framstående vetenskapsman) lade fram det rätt bra:

"I have approximate answers and possible beliefs and different degrees of certainty about different things, but I'm not absolutely sure of anything and there are many things I don't know anything about, such as whether it means anything to ask why we're here, and what the question might mean."