Citat:
Ursprungligen postat av
Totius
Jag har med stigande insikt funderat över det som du har skrivit. Insikten är både obehaglig och fascinerande. För några år sedan hade jag ingen aning om det som jag vet nu. Jag har alltså utvecklats som människa och lärt mig en massa som jag tidigare inte ens kände till. Med detta har också kommit insikten om att problemen tycks vara olösliga, vilket är frustrerande. Priset för min nya kunskap är alltså frustration och en jävla massa tid (pengar) som jag tvingats lägga på detta. Är det bra eller dåligt? Det vet jag inte - behöver fundera vidare på det...
Precis! Och med frustrationen är du inte fullt ut "dig själv"
Handlingskraftiga och begåvade människor hyser ofta en naturlig optimism då de vet hur man kan utvecklar och förbättrar tillstånd, både för sig själva och andra.
När man då får insikten att man lever i ett system som är riggat så att man inte kan "spela ut" sin personlighet för allas bästa, så förtvivnar något essentiellt i en.
Jag var länge väldigt naiv(på ett världsligt plan). Och jag är övertygad om att mitt undermedvetna skyddade mig.
Men jag är stark, nyfiken och empatisk och har alltid känt att jag klarar allt och kände aldrig någon rädsla för att utforska "kaninhålet" när jag kände att något inte stod rätt till med med Sverige och omvärlden i stort.
Men på vägen ner i kaninhålet(som man inser inte har någon botten) så insåg man att ens personlighet inte fick "rum"
Det är svårt att förklara, men tänk dig att din personlighet har volymen av en liter men du får insikt i att den är instängd i en verklighet som bara har volymen av en deciliter.
Man insåg att man behövde återvända till naivitet(vilket såklart inte går) för att kunna vara sig själv igen.
Så om man känner att INGET kan rå på en, så räcker alltså inte det, för man undermineras på ett lömskt sätt med djupare förståelse, och blir av med den personlighet som hade kunnat stå emot allt.
En annan liknelse: Föreställ dig att ditt (normala) medvetande ligger på en viss nivå. Men från den nivå kan du inte påverka något, du kan inte nå någon traktion på din omgivning, för samhälls - mekanismerna utspelar sig på en lägre medvetandenivå..
..Så du måste helt enkelt reducera ditt medvetande(och personlighet) till den nivån för att kunna göra skillnad, och där är du inte längre "dig själv". Påminner lite om att inte få luft.
Allt detta gäller förstås bara för dom som har anspråk att förbättra och försvara samhället för andras räkning. För dom som naturligt bara bryr sig om sig själva och sina närmaste uppstår nog inte denna kognitiva dissonans.
Låter jävligt flummigt såhär på småtimmarna, men du kanske plockar upp något av det jag försöker säga ändå?
