Citatet är från La Bamba-tråden men lägger svaret här för att inte bli OT.
När det gäller alla stackare de dokumenterade i 100 Höjdare var 'kärleken' mer av en "Jag gillar dig men jag skulle absolut inte vilja vara dig"-sort, det var äcklig mobbnings-tv gjord av och för elaka människor. De säger alltid att programmet inte var ironiskt men varför genomsyrades då hela produktionen av ett ironins och löjets skimmer? Ett bra exempel är när grottutforskaren pratar om sitt intresse och man lägger på farlig musik och klipper till reaction shots på Filip och Fredrik där de ser chockade ut.
En annan sak som gör det uppenbart att programmet gick ut på att göra narr av folk är att man aldrig besökte några genuint talangfulla eller beundrandsvärda personer (t.ex. varför inte en äventyrare eller en framgångsrik kostnär?), utan fokus låg nästan uteslutande på tragiska människor utan förmåga att överhuvudtaget förstå i vilken typ av sammanhang de medverkade. Undantaget kanske var Sven Yrvind men där blev det än mer tydligt vad poängen med programmet var när de försökte dra BORT fokus från det som faktiskt är ganska häftigt med honom för att istället göra ren jävla trams av inslaget så mycket de bara kunde.
Citat:
"Jag älskar blues"
Och Fredriks hysteriska skratt som antydde att han känner igen den typen av hycklande alltför väl. Det är väl ingen som tror att de älskat kufarna de mött genom åren på det sätt de försökt framställa det som t.ex? Ganska vidriga människor som dock är socialt begåvade och ganska underhållande ibland.
Och Fredriks hysteriska skratt som antydde att han känner igen den typen av hycklande alltför väl. Det är väl ingen som tror att de älskat kufarna de mött genom åren på det sätt de försökt framställa det som t.ex? Ganska vidriga människor som dock är socialt begåvade och ganska underhållande ibland.När det gäller alla stackare de dokumenterade i 100 Höjdare var 'kärleken' mer av en "Jag gillar dig men jag skulle absolut inte vilja vara dig"-sort, det var äcklig mobbnings-tv gjord av och för elaka människor. De säger alltid att programmet inte var ironiskt men varför genomsyrades då hela produktionen av ett ironins och löjets skimmer? Ett bra exempel är när grottutforskaren pratar om sitt intresse och man lägger på farlig musik och klipper till reaction shots på Filip och Fredrik där de ser chockade ut.
En annan sak som gör det uppenbart att programmet gick ut på att göra narr av folk är att man aldrig besökte några genuint talangfulla eller beundrandsvärda personer (t.ex. varför inte en äventyrare eller en framgångsrik kostnär?), utan fokus låg nästan uteslutande på tragiska människor utan förmåga att överhuvudtaget förstå i vilken typ av sammanhang de medverkade. Undantaget kanske var Sven Yrvind men där blev det än mer tydligt vad poängen med programmet var när de försökte dra BORT fokus från det som faktiskt är ganska häftigt med honom för att istället göra ren jävla trams av inslaget så mycket de bara kunde.