Arbetslös och medelålders - hopplöst?

På åttiotalet fanns ju AMU men det fanns en bred samsyn i riksdagen när man lade ned dessa. Nu finns väl YH-kurser man ska gå. I övrigt är det väl meningen att man får finansiera det själv.

Jag tog CSN när jag utbildade och fortbildade mig på universitet. Jag var 50 år nät jag läste senast. skulderna är sedan länge, återbetaöade-

Jag har också tagit CSN-lån som jag har betalat av genom åren. Men jag vet inte vad den erfarenheten skulle tillföra tråden.

Att man kan ta CSN-lån igen, utbilda sig och få jobb utan att belasta oss andra skattebetalare.

Vet inte om det här är en privat diskussion mellan er två men i mitt fall har jag förklarat att jag inte kan få mer CSN-lån (bidragsdelen och obetalda lån belastar er skattebetalare) och att jag redan har en utbildning och är skuldsatt, precis som samhället önskade. Du tycker kanske att jag ska sälja en njure och satsa på en ny utbildning? Vad ska jag sälja sen om den inte heller leder till livstids anställning med kollektivavtal?

Vet inte om det här är en privat diskussion mellan er två men i mitt fall har jag förklarat att jag inte kan få mer CSN-lån (bidragsdelen och obetalda lån belastar er skattebetalare) och att jag redan har en utbildning och är skuldsatt, precis som samhället önskade. Du tycker kanske att jag ska sälja en njure och satsa på en ny utbildning? Vad ska jag sälja sen om den inte heller leder till livstids anställning med kollektivavtal?

Men kom jag plötsligt på. Är du för gammal för att bli lokförare? I Sverige råder brist på lokförare, så det kanske skulle vara nåt?

TS,
Har du testat att söka ekonomjobb inom offentlig sektor?

Det måste vara irriterande med alla beskäftiga djävlar som tjatar om hur många jobb som finns.

Lycka till!

EDIT: Eventuellt har du hamnat i lite av en moment 22 situation där du anses överkvalificerad för vissa jobb (och AF:s insatser) men har svårt att konkurrera om de mer kvalificerade tjänsterna utan färska/svenska meriter. Men det går förstås att vända. Ibland ska man ha tur också, som att träffa på rätt person som vill satsa på dig. Personkemi kan ju också spela in.

Många som kommenterat förstår att jag inte sitter och hittar på. Det handlar inte om att jag tycker att Sverige är skyldig mig ett jobb. Det handlar om att jag gjort som man ska, tagit examen, bott och jobbat utomlands, skaffat erfarenhet, kan språk, har utvecklat egenskaper som behövs för att bli en bra och pålitlig arbetstagare osv. Ändå kommer de gamla vanliga kiicheerna om att lära sig koda... trots att det finns flera trådar om att programmerare inte heller kan välja och vraka bland jobb. Indier kostar mindre än hälften och jag har noll intresse för kodning.

Tänkte egentligen inte gå in på mer detaljer men min examen är företagsekonomi och jag har jobbat med revenue management flera år. En smal bransch så jag söker även redovisningsassistent och administration, jobb som man kan göra direkt efter gymnasiet eller ännu tidigare om man har en normal IQ. Så jag är rädd att allt snack om att det alltid finns jobb om man inte är kräsen är nys. Antalet jobb på Platsbanken är ingen indikation, det finns dubbletter, timanställningar som kanske aldrig blir något, förtäckta ”jobb” där man egentligen måste bli egen företagare - och pizzabagare... där vet man att den som ska anställas redan är utsedd, det handlar bara om att kunna casha in bidrag från AF. Bemanningsföretag hjälper inte, de förstår ännu mindre vilka kompetenser som är värdefulla än interna HR-avdelningar och samlar bara på kandidater. Har haft mycket bättre erfarenheter med bemanningsföretag i andra länder, de har lyckats hitta passande jobb. Icke så i Sverige.

Så jag klarar mig utan dryga kommentarer men tack till er som verkligen förstår situationen. Och nej, jag är verkligen inte kräsen utan söker de jobb jag är kvalificerad för. Men som det skrivs i andra trådar är det inte bra att vara för kvalificerad heller. Eller över 40. Ja utlandsflytt blir allt mer aktuellt. Hade hoppats kunna spendera resten av mitt liv i mitt eget land men den planen har kollapsat rejält.

Tungt.

Har inte hittat någon liknande färsk tråd så jag vågar mig på att starta en ny.

Det finns många trådar om att hitta jobb, men situationen för oss som är medelålders och inte lyckas hitta någon inkomstkälla är speciell. Själv har jag, efter många år utomlands, inte lyckats få fotfäste på den svenska arbetsmarknaden på de tre år jag varit "hemma". Jag har haft en tillfällig anställning på ett år som inte ledde till något mer. AF har inget intresse av mig alls eftersom jag talar svenska flytande (jag är ju svensk) och har en högskoleexamen. Enligt dem ska jag då lätt hitta jobb, även om verkligheten inte stämmer överens med deras fantasier.

Bor inte i min födelsestad p.g.a. den enorma bostadsbristen, och har inget nätverk som kan öppna dörrar. Jag är nog uppe i fyra siffror vad gäller det antal jobb jag sökt, och jag har verkligen inte siktat mot stjärnorna. Inte ens jobb man skulle kunna klara av med bara gymnasiekompetens verkar inom räckhåll. Med 15 år kvar till en eventuell pension vet jag inte hur jag ska motivera mig att vänta. Tänker inte lära mig koda eftersom jag vet att det inte hjälper, och dessutom har jag inget intresse av det.

Så är vi många? Som trots utbildning, språkkunskaper och ett långt förvärvsliv (utomlands) är ointressanta för den svenska arbetsmarknaden? Det finns de som säger att det finns jobb bara man söker, men de lever i en drömvärld (eller i Stockholm). Det har länge funnits långt fler arbetssökande än arbetstillfällen. Sverige fylls på med hundratusentals nya kroppar varje år som ska pressas in i arbetslivet med bidrag, och det finns en uppsjö av yngre med färskare utbildningar som jagar samma jobb som jag. Jag har i princip gett upp hoppet men måste ändå söka jobb och fylla i rapporten till AF.

Hur motiverar ni andra i mogen ålder er själva att fortsätta? Hur går dagarna? Hur går ekonomin? Jag har aldrig kommit in i a-kassesystemet så det är svältgränsen som gäller. Är mitt liv redan över vid 50 års ålder?

Gärna pm från andra i samma situation om ni föredrar, och inga klischéer om att det är mig det är fel på. Jag har gjort allt "rätt", det är den svenska arbetsmarknaden som är sjuk.

Har inte hittat någon liknande färsk tråd så jag vågar mig på att starta en ny.

Det finns många trådar om att hitta jobb, men situationen för oss som är medelålders och inte lyckas hitta någon inkomstkälla är speciell. Själv har jag, efter många år utomlands, inte lyckats få fotfäste på den svenska arbetsmarknaden på de tre år jag varit "hemma". Jag har haft en tillfällig anställning på ett år som inte ledde till något mer. AF har inget intresse av mig alls eftersom jag talar svenska flytande (jag är ju svensk) och har en högskoleexamen. Enligt dem ska jag då lätt hitta jobb, även om verkligheten inte stämmer överens med deras fantasier.

Bor inte i min födelsestad p.g.a. den enorma bostadsbristen, och har inget nätverk som kan öppna dörrar. Jag är nog uppe i fyra siffror vad gäller det antal jobb jag sökt, och jag har verkligen inte siktat mot stjärnorna. Inte ens jobb man skulle kunna klara av med bara gymnasiekompetens verkar inom räckhåll. Med 15 år kvar till en eventuell pension vet jag inte hur jag ska motivera mig att vänta. Tänker inte lära mig koda eftersom jag vet att det inte hjälper, och dessutom har jag inget intresse av det.

Så är vi många? Som trots utbildning, språkkunskaper och ett långt förvärvsliv (utomlands) är ointressanta för den svenska arbetsmarknaden? Det finns de som säger att det finns jobb bara man söker, men de lever i en drömvärld (eller i Stockholm). Det har länge funnits långt fler arbetssökande än arbetstillfällen. Sverige fylls på med hundratusentals nya kroppar varje år som ska pressas in i arbetslivet med bidrag, och det finns en uppsjö av yngre med färskare utbildningar som jagar samma jobb som jag. Jag har i princip gett upp hoppet men måste ändå söka jobb och fylla i rapporten till AF.

Hur motiverar ni andra i mogen ålder er själva att fortsätta? Hur går dagarna? Hur går ekonomin? Jag har aldrig kommit in i a-kassesystemet så det är svältgränsen som gäller. Är mitt liv redan över vid 50 års ålder?

Gärna pm från andra i samma situation om ni föredrar, och inga klischéer om att det är mig det är fel på. Jag har gjort allt "rätt", det är den svenska arbetsmarknaden som är sjuk.

Har inte hittat någon liknande färsk tråd så jag vågar mig på att starta en ny.

Det finns många trådar om att hitta jobb, men situationen för oss som är medelålders och inte lyckas hitta någon inkomstkälla är speciell. Själv har jag, efter många år utomlands, inte lyckats få fotfäste på den svenska arbetsmarknaden på de tre år jag varit "hemma". Jag har haft en tillfällig anställning på ett år som inte ledde till något mer. AF har inget intresse av mig alls eftersom jag talar svenska flytande (jag är ju svensk) och har en högskoleexamen. Enligt dem ska jag då lätt hitta jobb, även om verkligheten inte stämmer överens med deras fantasier.

Bor inte i min födelsestad p.g.a. den enorma bostadsbristen, och har inget nätverk som kan öppna dörrar. Jag är nog uppe i fyra siffror vad gäller det antal jobb jag sökt, och jag har verkligen inte siktat mot stjärnorna. Inte ens jobb man skulle kunna klara av med bara gymnasiekompetens verkar inom räckhåll. Med 15 år kvar till en eventuell pension vet jag inte hur jag ska motivera mig att vänta. Tänker inte lära mig koda eftersom jag vet att det inte hjälper, och dessutom har jag inget intresse av det.

Så är vi många? Som trots utbildning, språkkunskaper och ett långt förvärvsliv (utomlands) är ointressanta för den svenska arbetsmarknaden? Det finns de som säger att det finns jobb bara man söker, men de lever i en drömvärld (eller i Stockholm). Det har länge funnits långt fler arbetssökande än arbetstillfällen. Sverige fylls på med hundratusentals nya kroppar varje år som ska pressas in i arbetslivet med bidrag, och det finns en uppsjö av yngre med färskare utbildningar som jagar samma jobb som jag. Jag har i princip gett upp hoppet men måste ändå söka jobb och fylla i rapporten till AF.

Hur motiverar ni andra i mogen ålder er själva att fortsätta? Hur går dagarna? Hur går ekonomin? Jag har aldrig kommit in i a-kassesystemet så det är svältgränsen som gäller. Är mitt liv redan över vid 50 års ålder?

Gärna pm från andra i samma situation om ni föredrar, och inga klischéer om att det är mig det är fel på. Jag har gjort allt "rätt", det är den svenska arbetsmarknaden som är sjuk.