Citat:
Ursprungligen postat av
vemsa
Löjligt att tro att man måste vara psykopat för att stycka. Det räcker att man kan fokusera på en uppgift som man har bestämt sig för är nödvändig.
Du kanske inte jobbar inom akutvården där man tvingas vänja sig vid att se människor dö och ta jobbiga beslut?
Är alla soldater psykopater när de dödar i krig?
Men du skrev nyss att Tishko har någon form av vårdutbildning i och med att han är i hemtjänsten.
Och kan därmed ha lättare för att stycka en död människa?
Det är väldigt långsökt.
I hemtjänsten hanterar han inte döda människor över huvud taget.
Och jag känner läkare som mår dåligt av att närvara vid vissa kirurgiska operationer
(i egenskap av medassistenter, inte huvudsaklig kirurg, som ju måste genomföra det), jag skrev "vissa".
Dt finns läkare som under AT-tjänst svimmat under obduktioner.
Att döda i krig är inte riktigt jämförbart. Man står då inte en bra stund och sågar i en människa,
del efter del.
Man ser folk stupa, ramla ihop och fortsätter ... det är dessutom ett kollektivt deltagande,
det sker på krigsorder, man kan till och med vända bort huvudet när folk dör och skynda vidare.
Man har inte en nära relation med dem man skjuter eller råkar skjuta.
Och:
Det torde vara svårare att stycka någon man känner, det är allmänt omvittnat.
Tänk dig själv: svårare stycka din pappa, man, än en främling?
Oavsett varför du gör det.
Vad jag finner mest anmärkningsvät i allt du skrivit är att "W inte alls måste ha blivit illa behandlad före eller efter döden". "Inte alls så hemskt som vi tror"..
För min del häpnadsväckande ord och tankegångar!
I ett läge då man inte vet, måste man ta det säkra före det osäkra och utgå från att hon blev
illa behandlad, alldeles särskilt under den tid man letade efter henne och det var bråttom , för
att ev finna henne vid liv.
I hur många mordutredningar utgår man ifrån att "offret inte blev illa behandlat"?