Citat:
Ja precis så var det även hos oss, vi blev hjärntvättade. Ordagrant. Farsan blev polisanmäld för våldtäkter som pågått i flera, flera år. Men hon tog tillbaka anmälan, för pappa tillsammans med försvarsadvokaten övertalade min mamma att hov ljög, att hon var mytoman. Så jävla hemskt, för jag förstår att många tänker "varför stannar man i ett sådant liv". Men vi var hjärntvättade att han var den som höll oss vid liv, att vi aldrig skulle klara oss utan honom. Att ingen någonsin skulle älska oss. Även en massa predikan om skam över familjen.
Då när min farfar var på mig, då var jag 11år. Men jag visste att skulle jag berätta för någon så skulle han vara offret, inte jag. Så jag var tyst. Även min 7år äldre kusin fick mig att göra saker med honom som jag inte ville, men jag gjorde det. I år, har jag berättat för min mamma och syster om det. Idag är jag 24år,men skammen var min. Så har jag känt det. Jag måste ha gjort något fel, men jag var ett barn. Skammen är hans.
Vi avslöjade inte min pappa och hans beteende, aldrig. Inte min lillasyster heller. Vi avgudade marken han gick på. Men inte utav genuin respekt som han förtjänat, det var respekt han fick för att vi var livrädda.
EDIT: Jag kan ärligt säga att jag fortfarande kollar mig över axeln efter den karln. Jag tror fortfarande att han lätt skulle kunna skada oss. Eller fixa någon som skadar oss. För enligt honom var det vi som var problemet, inte han. Den dagen jag blir fri honom är när han inte längre andas. Tyvärr.
Då när min farfar var på mig, då var jag 11år. Men jag visste att skulle jag berätta för någon så skulle han vara offret, inte jag. Så jag var tyst. Även min 7år äldre kusin fick mig att göra saker med honom som jag inte ville, men jag gjorde det. I år, har jag berättat för min mamma och syster om det. Idag är jag 24år,men skammen var min. Så har jag känt det. Jag måste ha gjort något fel, men jag var ett barn. Skammen är hans.
Vi avslöjade inte min pappa och hans beteende, aldrig. Inte min lillasyster heller. Vi avgudade marken han gick på. Men inte utav genuin respekt som han förtjänat, det var respekt han fick för att vi var livrädda.
EDIT: Jag kan ärligt säga att jag fortfarande kollar mig över axeln efter den karln. Jag tror fortfarande att han lätt skulle kunna skada oss. Eller fixa någon som skadar oss. För enligt honom var det vi som var problemet, inte han. Den dagen jag blir fri honom är när han inte längre andas. Tyvärr.
Vidrigt att behöva leva så. Hela det statiska patriarkaliska samhället, som mellanöstern-samhället innebär, är mer eller mindre cementerat hos männen. Fruktansvärt. Den skam som du och många andra unga kvinnor lever med borde tatueras in i pannan på männen. Man begriper mer och mer, av det du Pancake berättar, att Ahmed och hans far står tillsammans i detta mord. Och det är inte alls omöjligt att det var TVÅ män inne i lägenheten med Wilma. Pappan som ingöt mot i Ahmed och Ahmed som dödade Wilma. Pappan gjorde resten misstänker jag.
