Blir så otroligt upprörd av alla varelser som saknar förståelse, empati och psykologiska kunskaper men som ändå sprider sin ignoranta okunskap vad gäller offer och i deras tycke eventuella ansvar versus vad gärningspersonens ansvar är! Vad får ni, ALLA ni som gör detta, ut av att lägga skuld och anklaga personer som fallit offer för våldsmän/våldskvinnor? Är det kanske för att ni själva beter er illa mot personer i eran omgivning som ni inte vill ta ansvar för, då det för er är lättare att lägga skuld bortom er själva? Eller är det så att det verkligen finns så inskränkta och oförstående personer som saknar all rim och reson? Vilket som, så är det otroligt skrämmande och en stor faktor till varför våran hemska värld ser ut som den gör.
Olika händelser i vårt liv formar oss, på gott och ont, hur våra föräldrar, syskon, klasskompisar, vänner mm beter sig och behandlar oss formar vårt sätt att tänka om oss själva och hur vi ser på vårt egenvärde. Det formar också våran moral, etik, rättspatos och civilkurage och även vår förmåga att försvara oss, lämna och stå emot saker som skadar. Vissa beteenden, reaktioner och ageranden som vi omedvetet formar i tidiga år och som då fungerar som överlevnads-strategier är ofta de som senare i livet begränsar och hindrar oss och blir då mer som ett handikapp. Om du under de tidiga levnadsåren blir fysiskt eller mentalt misshandlad av en förälder eller klasskompisar, och du inte får det stöd eller den hjälp du behöver för att komma ifrån situationen och stå upp för dig själv, då du i det skedet av livet inte har de möjligheter och resurser att själv kunna flytta, ta ett eget boende mm mm. Du är då i en beroendeställning och för att överleva utvecklar du strategier för att härda ut och kunna överleva hemskheterna, detta gör också att du tvingas befinna dig i en situation du innerst inne helst av allt hade velat kunna fly ifrån, men som du i det läget inte kan göra något åt. Det är där och då du skapar nya reaktioner, som i det dåvarande läget hjälper dig att härda ut men som senare i livet gör att det hindrar dig från att lämna liknande situationer - du får svårare att stå upp för dig själv, att lämna osunda relationer att tro att du har ett eget värde. Du brottas också med att du har accepterat att andra kan göra dig illa utan att försvara dig, att du inte förtjänar mer, att det aldrig kommer att bli annorlunda eller bättre, att ingen kommer att finnas där för dig eller hjälpa dig, att andra kanske inte kommer att tro dig eller ännu värre att dom om dom får reda på vad som hänt dig ändå inte bryr sig eller vill hjälpa dig. Det är också övervägande massor av rädsla som styr och dina instinkter sätter in, och de instinkter är de du då skapade i unga år för hjälp men som senare stjälper dig. Och tvärtemot talesättet “Det som inte dödar, härdar” så är det helt motbevisat, Hemska saker du upplevt blir till trauman och trauman skadar och försvagar dig. Du kan vid enstaka trauman bygga upp dig själv rätt bra med rätt hjälp och stöd, men om traumat ej behandlas, eller vid upprepade trauman och ju tidigare i livet - desto djupare och större blir ärren och du försvagas och får ett mentalt och känslomässigt lidande och en förvrängd självbild som gör det svårare att bygga upp den styrka och mod som krävs för att våga stå upp för sig själv eller lämna situationer som är skadliga. Också den här öppna attityden om att det är offrets fel att man blir misshandlad i relationer, eller om man blivit våldtagen eller mobbad i skola eller jobb - denna attityd spelar otroligt mycket in ifall någon utsatt ska våga berätta och få ta “skammen” av allmänheten att man befunnit sig i en sådan situation. Detta utnyttjas också av de som begår övergreppen där dessa trycker ner och försvagar sitt offer med kränkningar om hur värdelösa och svaga de är och att ingen skulle tro dem eller bry sig om dem mm mm. Så ni som tycker att ett offer bär skulden, ni bidrar till att försvåra för ett offer att berätta, lämna, ta hjälp eller anmäla.
Om det hade varit så lätt att lämna en skadlig situation, som en del av er verkar tro, varför skulle då inte alla göra det? - tror ni att någon vill vara kvar, att någon tycker att det är en härlig situation som man väljer att stanna kvar i? Det är en riktig komplex situation och otroligt många variabler och anledningar som gör att man känner att man inte kan ta sig ur den situationen man befinner sig i - och ni som inte kan förstå, inte visa empati eller ens försöka skaffa er kunskap i detta - ni bidrar till problemet.
Tycker fler borde ställa sig frågan om de själva: vill vara en del av lösningen eller en del av problemet!
Vet ej om Wilma hade några upplevelser av misshandel, mobbing eller andra trauman tidigare i livet, så min text ovan är inte om henne, utan mer allmänt om varför det oftast gör det nästintill omöjligt att lämna dysfunktionella och skadliga relationer.
I Wilmas fall, oavsett av hennes bakgrund och upplevelser, så är jag övertygad om att hon tyvärr råkade ut för en empatilös, kontrollerande och aggressiv partner som saknar självbehärskning, självkontroll och spärrar. Och att han i raseri exploderade utav svartsjuka eller att hon inte ville gå med på något han ville få henne till eller att hon ville göra slut och att han då saknade förmåga att hantera detta, blev våldsam och klampade över alla “normala” gränser och dödade henne i stundens hetta. Efteråt när han besinnat sig något så var han tvungen att försöka lösa situationen efter hans bästa förmåga och/eller i samråd med förtrogen/förtrogna medhjälpare försöka komma undan det brott han begått. Istället för att ta ansvar för vad han gjort, larma polis, erkänna och bespara familjen från onödigt lidande så försöker han komma undan. Vilket är precis vad man kan förvänta sig av ett sådant empatilöst och känslokallt rovdjur som saknar de flesta goda egenskaper en mänsklig människa borde besitta.
Hade önskat att den emotienella intelligensen var lite högre i vår värld. Men tyvärr ses den förmågan ner på medan pengar, makt, obarmhärtighet och materiella ting är det som “räknas”. Därför ser det ut som det gör i våran arma värld och människor som skadar får/eller tar sig mer utrymme i forum, media, yrkesliv, politik och i samhället.
Olika händelser i vårt liv formar oss, på gott och ont, hur våra föräldrar, syskon, klasskompisar, vänner mm beter sig och behandlar oss formar vårt sätt att tänka om oss själva och hur vi ser på vårt egenvärde. Det formar också våran moral, etik, rättspatos och civilkurage och även vår förmåga att försvara oss, lämna och stå emot saker som skadar. Vissa beteenden, reaktioner och ageranden som vi omedvetet formar i tidiga år och som då fungerar som överlevnads-strategier är ofta de som senare i livet begränsar och hindrar oss och blir då mer som ett handikapp. Om du under de tidiga levnadsåren blir fysiskt eller mentalt misshandlad av en förälder eller klasskompisar, och du inte får det stöd eller den hjälp du behöver för att komma ifrån situationen och stå upp för dig själv, då du i det skedet av livet inte har de möjligheter och resurser att själv kunna flytta, ta ett eget boende mm mm. Du är då i en beroendeställning och för att överleva utvecklar du strategier för att härda ut och kunna överleva hemskheterna, detta gör också att du tvingas befinna dig i en situation du innerst inne helst av allt hade velat kunna fly ifrån, men som du i det läget inte kan göra något åt. Det är där och då du skapar nya reaktioner, som i det dåvarande läget hjälper dig att härda ut men som senare i livet gör att det hindrar dig från att lämna liknande situationer - du får svårare att stå upp för dig själv, att lämna osunda relationer att tro att du har ett eget värde. Du brottas också med att du har accepterat att andra kan göra dig illa utan att försvara dig, att du inte förtjänar mer, att det aldrig kommer att bli annorlunda eller bättre, att ingen kommer att finnas där för dig eller hjälpa dig, att andra kanske inte kommer att tro dig eller ännu värre att dom om dom får reda på vad som hänt dig ändå inte bryr sig eller vill hjälpa dig. Det är också övervägande massor av rädsla som styr och dina instinkter sätter in, och de instinkter är de du då skapade i unga år för hjälp men som senare stjälper dig. Och tvärtemot talesättet “Det som inte dödar, härdar” så är det helt motbevisat, Hemska saker du upplevt blir till trauman och trauman skadar och försvagar dig. Du kan vid enstaka trauman bygga upp dig själv rätt bra med rätt hjälp och stöd, men om traumat ej behandlas, eller vid upprepade trauman och ju tidigare i livet - desto djupare och större blir ärren och du försvagas och får ett mentalt och känslomässigt lidande och en förvrängd självbild som gör det svårare att bygga upp den styrka och mod som krävs för att våga stå upp för sig själv eller lämna situationer som är skadliga. Också den här öppna attityden om att det är offrets fel att man blir misshandlad i relationer, eller om man blivit våldtagen eller mobbad i skola eller jobb - denna attityd spelar otroligt mycket in ifall någon utsatt ska våga berätta och få ta “skammen” av allmänheten att man befunnit sig i en sådan situation. Detta utnyttjas också av de som begår övergreppen där dessa trycker ner och försvagar sitt offer med kränkningar om hur värdelösa och svaga de är och att ingen skulle tro dem eller bry sig om dem mm mm. Så ni som tycker att ett offer bär skulden, ni bidrar till att försvåra för ett offer att berätta, lämna, ta hjälp eller anmäla.
Om det hade varit så lätt att lämna en skadlig situation, som en del av er verkar tro, varför skulle då inte alla göra det? - tror ni att någon vill vara kvar, att någon tycker att det är en härlig situation som man väljer att stanna kvar i? Det är en riktig komplex situation och otroligt många variabler och anledningar som gör att man känner att man inte kan ta sig ur den situationen man befinner sig i - och ni som inte kan förstå, inte visa empati eller ens försöka skaffa er kunskap i detta - ni bidrar till problemet.
Tycker fler borde ställa sig frågan om de själva: vill vara en del av lösningen eller en del av problemet!
Vet ej om Wilma hade några upplevelser av misshandel, mobbing eller andra trauman tidigare i livet, så min text ovan är inte om henne, utan mer allmänt om varför det oftast gör det nästintill omöjligt att lämna dysfunktionella och skadliga relationer.
I Wilmas fall, oavsett av hennes bakgrund och upplevelser, så är jag övertygad om att hon tyvärr råkade ut för en empatilös, kontrollerande och aggressiv partner som saknar självbehärskning, självkontroll och spärrar. Och att han i raseri exploderade utav svartsjuka eller att hon inte ville gå med på något han ville få henne till eller att hon ville göra slut och att han då saknade förmåga att hantera detta, blev våldsam och klampade över alla “normala” gränser och dödade henne i stundens hetta. Efteråt när han besinnat sig något så var han tvungen att försöka lösa situationen efter hans bästa förmåga och/eller i samråd med förtrogen/förtrogna medhjälpare försöka komma undan det brott han begått. Istället för att ta ansvar för vad han gjort, larma polis, erkänna och bespara familjen från onödigt lidande så försöker han komma undan. Vilket är precis vad man kan förvänta sig av ett sådant empatilöst och känslokallt rovdjur som saknar de flesta goda egenskaper en mänsklig människa borde besitta.
Hade önskat att den emotienella intelligensen var lite högre i vår värld. Men tyvärr ses den förmågan ner på medan pengar, makt, obarmhärtighet och materiella ting är det som “räknas”. Därför ser det ut som det gör i våran arma värld och människor som skadar får/eller tar sig mer utrymme i forum, media, yrkesliv, politik och i samhället.
