Religion och barn

Non sequitur.

Att ett barn erhaller en religos uppfostran betyder inte automatiskt att han/hon inte far lara sig kritiskt tankande eller lara sig att ifragasatta.



Om en foralder har en politisk eller religios overtygelse om hur en manniska ska vara for att leva ett gott och halsosamt liv sa ar det hans plikt att dela med sig av denna overtygelse till sina barn. Gor han inte det sa sviker han sitt barn.

Lat oss antaga att du ar en djupt religios person. Du ar overtygad att man inte kan komma till himmeln om man inte har levt ett rattfardigt liv som en kristen person. Du ar ocksa overtygad om att ett liv utan den kristliga overtygelsen och moraliska vardingar kommer att resultera i ett elandigt och olyckligt liv for ditt barn.

Om sa ar fallet, sviker du inte ditt barn om du inte uppfostrar henne enligt din overtygelse?

Vem ar egentligen den trangsynte och auktoritara personen?

1. Den som uppfostrar sitt barn enligt sin overtygelse och basta omdome.

2. Den som vill forbjuda det ovanstaende p g a sin egen overtygelse.

Nu är jag väldigt full, tänkte lämna det där till imorrn, men även i min yra lät det där så dumt. Du får det att låta så justifierat och fint. Ja, jag vill förbjuda det pga min egen övertygelse att det som sker faktiskt skadar barnen. Tuta i ungen Mamma, Pappa och, tja, alla har också en gemensam imaginary friend som satte reglera och säger vad vi ska göra, det grundar ju inte gott.

Ta dom som vill initiera barn tidigt i sex för att det är viktigt att fort komma in i det så dom kan börja avla/få en bra bild i sexuallivet(för övrigt en förbannat dålig ursäkt, dom vill bara talla på småbarn). När det barnet blir vuxet och kommit till insikt vad han/hon råkat ut för,skev sexualbild och möjligt skruvad socialmentalitet är eftereffekterna av detta bara nånting denne ska acceptera, för att dennes gud "the almighty flying saucer-man" säger att det ska vara så?

Tja.. det kanske är så.. viktigt att vi är toleranta mot andras trosuppfattning.

Sjukt vad religionsfientlig jag känner mig nu..

Du ar den som anser att religion i sig sjalv ar skadligt for barn. En asikt som delas av en minoritet av varldens befolkning. Det kan lika garna havdas att en religios uppfostran (jag talar om normalfallet och inte extrema exempel) ar bra for barnens utveckling.

Hmmmm.... vi kanske ska franta dig ratten att fostra dina barn enligt dina asikter och varderingar med hanvisningen att du inte ger den religiosa insikter som de behover for att ha ett bra och lyckligt liv?

Tanken att franta foraldrar ratten att fostra sina barn p g a att du inte delar deras religiosa varderingar oavsett om den uppfostran ar fysiskt och psykologiskt skadligt for barnen eller inte ar forkastligt, omoraliskt, och bryter mot FNs konvention om barnens rattigheter.

Visst, i extrema fall dar barnens utsatts for fysiska och psykologiska overgrepp sa ar det ratt att ingripa. Men det ska ske oavsett om foraldrarna ar religosa eller inte.


En asikt som du baserar pa din personliga overtygelse om att en gud inte existerar. Vem gav dig ratten att forsoka tvinga andra att acceptera din personliga religiosa overtygelse (vilket ateism ar)?


Sexuella overgrepp ar olagligt oavsett om det sker av religiosa eller sekulara motiv. Det ar irrelevant huruvida foraldrarna ar religiosa eller inte. Ska vi halla oss till sakfragan?


En grundpelare i ett fritt och demokratiskt samhalle. Men det kanske ar oonskat?


Du ar inte religionsfientlig, du ar antidemokratisk.

Kritiskt tänkande (skepticism) är knappast något som uppmuntas inom merparten av dagens större religioner. Då faller givetvis luftslottet.


Men vad som är gott för dig är inte nödvändigtvis gott för andra. Om du anser motsatsen så hamnar du farligt nära det totalitära/auktoritära.

Attityden "Jag vet vad som är bäst för dig lilla vän" är givetvis anti-demokratisk och nedvärderande för den fria individualismen. Men det kanske du inte har något problem med?

Baseras sedan inte iaf "kristendomen" på INDIVIDENS SJÄLVSTÄNDIGA VAL?
Hela grejen är att man skall göra en personligt val, så fritt som möjligt. Att då bli indoktrinerad i en tron som hjälplöst barn är inte att göra ett fritt val. Det gör man som självständig vuxen.

Så nej, du sviker inte ditt barn genom att du ger det frihet. Tvärtom.

Det beror givetvis på vad denna övertygelse består av. Om man tror på det auktoritäras betydelse eller på den vidsynta friheten. Så dum fråga.

http://sydsvenskan.se/varlden/article232924.ece

Det är inte straffbart att prångla på sina barn en religion eller fostra dem att rätta sig/tänka/agera på ett visst sätt. I de mest extrema varianter så kan ett barn/föräldrar avsäga sig sjukvård/operationer som kan rädda barnets liv(Jehovas). Det är heller inte olagligt att stå och röka över sitt spädbarns säng, röka i en bil full med ungar fast vi vet att passiv rökning är skadlig etc.
Är det sunt? Det finns mycket skit man FÅR lov att göra mot sina barn som jag inte begriper.

Jag vet faktiskt inte vad lagen säger om att man fostrar sina barn i politik och "tvingar" dem att rösta som föräldrarna vill och tror på (de är ju då faktiskt myndiga). Det borde då i alla fall religiöst kunna jämställas, att man tvingar sina barn att tro och verka för något de i själva verket skulle tagit avstånd ifrån om de bara fattade vad det hela handlade om...

Kan en förälder/får en förälder förbjuda sina "barn" över 15 år att INTE idka sex så länge de bor hemma till exempel? En individs rättighet till självständighet och eget tänkande har undantagits för religiös påverkan.

Jag har inte tänkt i termer kring demokrati men du har naturligtvis rätt. Det är även en fundamental demokratisk rättighet att uppfostra sina barn i enlighet med sin världsbild och de värderingar och normer man själv har. Inom lagens gränser ska man väl tillägga.

Detta är ju något som alla gör, även de som vill upphöja sin egen uppfattning om och förhållande till tillvarons metafysiska sida till allmän norm.


Tyvärr är det ofta så, att den som intar ett totalitärt/ auktoritärt perspektiv ser det sällan så själv, för den egna uppfattningen är ju den "objektiva".

Men eftersom vetenskapligt eller annat stöd inte kan åberopas vare sej för eller mot guds existens och religioners sanningshalt så blir det inte trosuppfattningen som avgör om ens hållning är totalitär/auktoritär, utan det egna förhållandet till sin trosuppfattning och dess "motsats". För såväl sekulär som troende.

Men kan vi enas om att en agnostisk uppfattning utgör ett default? Den förnekar inte existensen av vare sig det ena eller andra och är därmed dem mest vidsynta och toleranta att uppfostna barn i. Den utgår bara från den pragmatiska och sannolika.

Dessa barn kan sedan vid myndig ålder välja exakt vad de vill tro.

Men det är just det jag inte kan hålla med om, av följande skäl:

Agnostiker är ju när man tror att man inte kan veta om det finns någon gud eller att få någon kunskap om någon gud.

-En agnostisk hållning är ju en tro likväl som motsatsen, tron att det skulle finnas en gud eller att man kan få kunskap om guden. Inget av ståndpunkterna kan nås via inhämtande av någon känd objektiv kunskap eller med någon känd analysmetod. Alltså är båda uppfattningarna av kvalitativt sett samma natur.

-En förälder med en agnostisk tro överför sin tro till sitt barn på samma sätt som en gudstroende, direkt eller indirekt. Det mesta lär man inte ungarna genom vare sej tvång eller predikan, utan genom sitt (eventuellt) konsekventa exempel.

-Det är helt orimligt att begära att en förälder som inte har en agnostisk uppfattning ska uppfostra sina barn i en annan tro än den han/hon verkligen har. Ett sådant krav på föräldrar vore ett rent övergrepp, och att som förälder genomföra det vore att svika både sig själv som person och sina barns rätt till en nära och uppriktig föräldrarelation.

Jag uppskattar i övrigt ditt resonerande tilltal.

Ja, agnostiskt får väl ses i sin icke-ställningstagande mening i detta fall.
Att man säger att jag det finns folk som tror x och y och z, kanske har de rätt och kanske inte. Det får individen avgöra och tänka på.

Sedan har man väl som förälder en skyldighet att lära sina barn det sannolika i verkligheten, där är alla antaganden inte kvalitativt lika även om antaganderna givetvis inte behöver vara omöjliga.