Har nu läst ut Elisabet Höglunds bok. Jag hade inga alls förutfattade meningar, tänkte snarare att det mycket väl kunde vara sant att hon bara ville hylla flickornas minne. Att hon förhoppningsvis skulle lyckas gå i land med det på ett respektfullt sätt.
Men i takt med läsningen blev obehagskänslorna bara värre och värre. Vilket bottennapp hon har snickrat ihop!
Hon verkar helt främmande inför tanken på att folk menar allvar när de vänligt men bestämt avböjer att ställa upp i intervjuer utan i stället hänvisar till sekretessbestämmelser, tystnadsplikt eller kanske av hänsyn till de efterlevande. Vem kan tacka nej till ynnesten att få träffa Elisabet Höglund?
Allt måste bero på en "tystnadspakt". Det bara måste finnas dunkla och ondskefulla motiv bakom det hon betraktar som en mörkläggning. Hon verkar helt renons på hyfs och taktkänsla.
Taktkänsla, ja. Så här avslutar hon sitt brev till rättsläkaren som hade obducerat hela familjen:
(Samtliga nedanstående fetmarkeringar är tillagda av mig.)
Glad?
Nöje? Vad hade hon f.ö. väntat sig för svar? "Det är med största nöje jag kan meddela att testamentet är ..."
Sitt andra brev till Moas läkare i Lund avslutar hon så här:
"Av det skälet skulle det
kännas bättre både för dig själv
och för mig att du svarar på åtminstone några av mina frågor."
Bättre för henne, ja. Att hon värnar om hans eventuella välmående är jag inte lika övertygad om.
*
Vill passa på tillfället att tacka
Avd.9 som ställde upp och presenterade mängder av intressanta utdrag ur boken. Funderade länge på att nöja mig med dem. (Med facit i hand borde jag ha gjort det. Med facit i hand känns det inte riktigt bra att ha betalt för en så pass osympatisk bok.)
Redan när jag läste dessa utdrag för några veckor sedan reagerade jag dock över att läkaren på SUS inte hade använt termen ME-CFS i sitt läkarintyg:
(Vet inte om det har diskuterats tidigare - har inte läst alla inlägg om än de allra flesta.)
Jag tänkte på att polisen hade använt termen ME-CFS i sin presskonferens och googlade vidare:
https://www.hjarnfonden.se/om-hjarnan/diagnoser/mecfs/
ME/CFS är en neurologisk sjukdom som
tidigare kallades
kroniskt trötthetssyndrom och kännetecknas av långvarig utmattning med svåra funktionsnedsättningar.
https://www.mabra.com/vad-ar-mecfs-12-symtom-pa-sjukdomen/
Sjukdomen ME/CFS kallades
tidigare slentrianmässigt för
kroniskt trötthetssyndrom, vilket är
missvisande eftersom sjukdomen inte bara tar uttryck i trötthet.
Den omåttligt kritiserade läkaren Mats Reimer använder dock också den gamla termen, precis som Lundaläkaren. Men han motiverar sitt val:
En liten detalj i det stora hela, men varför följde inte neurologen de gängse (?) rekommendationerna?
*
Några funderingar från pianofröken:
Överaktiv, ett ord som inte används så mycket längre. Nu brukar man hänvisa till ”bokstavsdiagnoser”.
Tyckte att hon pratade för mycket … Tja, om man ska tro pianofröken så låter det ju onekligen som om hon pratade väldigt mycket. Till och med så mycket att denna inte kunde hålla lektionsschemat.
Lägger man dessutom till 15 minuter för att välja ut ett klistermärke så känns det ganska respektlöst gentemot pianofröken och hennes tid.
Skrämmande läsning, minst sagt. Och som någon varit inne på - tänkte hon aldrig på att göra en orosanmälan?
*
Som sagt, Mats Reimer verkar avskydd här i tråden men vi kan ju ändå lyssna på honom.
*
Det finns mer att anmärka på i boken, mycket mer ... Och Elisabet Höglunds eftermäle lär inte bli särskilt smickrande.