Vi som hoppade av lärarprogrammet - här berättar vi varför!

Citatet kom ej från en uppsats utan en tentamen.


Nja, det skriker inte direkt dyslexi om den texten. Det skriker mer svenska som andraspråk.


Hmmm....

Jag såg många hoppa av utbildningen. Förvånansvärt många gjorde det de sista terminerna. Själv genomförde jag utbildningen, men slutade mitt jobb som högstadielärare i svenska och engelska efter 3 år. Ruttnade på att järnan aldrig fick vila. På den tiden ringde föräldrar hem på kvällen och jag sov dåligt om nätterna pga av alla tankar som gick runt, runt.
Jag hade kärnämnena med läxförhör och prov som skulle planeras och rättas, samt nationella prov i båda ämnena. Man var dessutom tyvärr mer mamma, socialarbetare och polis än lärare och att "ordning och reda" inte är en del av betygen är skam!
Ångrar inte en sekund att jag lämnade yrket!

Lärarutbildningen kan se väldigt olika ut beroende på vad du väljer för inriktningar. Ja, många fullföljer men många har också ändrat sina val allt eftersom de failar. En del väljer att plugga inför de lägre årskurserna, en del byter ämnen etc. Jag har själv pluggat, och sett med egna ögon hur mina kursare försvann pga att de inte klarade ämnestentorna/inte pallade studietrycket i de ämnen vi valde. Vi var bara ett fåtal kvar. Själva ämnena läser du tillsammans med studenter utanför lärarutbildningen, dvs läser du matematik så gör du det med andra matematikstudenter. Historia med dem som ska bli historiker etc. Ämnesstudierna är alltså inte flummet alla pratar om, det är terminerna med pedagogik, didaktik etc som i stort sett vem som helst kan klara.

Dom har ju fått massiva lönepåslag som nästan balanserar på gränsen till det bisarra.

Finns ingen utbildad lärare idag dom tjänar under 39. Snittlönen totalt i Sverige på alla yrken är 34 600 kronor enligt senaste numret av tidningen Kollega/Unionen.

Jävligt många utbildade samt legitimerade tjänar under 39...

[Här kommer en mindre novell. Läs om du känner för det.]

Den främsta anledningen till att jag hoppade av lärarstudierna var p.g.a. skoltrötthet (ironiskt kanske). Efter tre års studier växte längtan efter att tjäna pengar, fasta arbetstider och betald semester. Tiden efter det var stundvis kämpig, men av icke studierelaterade anledningar också. Har man dessutom inte hittat en studieteknik som fungerar friktionsfritt för en själv finns där även en ständig tentastress som tynger (det går alltid att bli mer förberedd inför en tenta), för att inte tala om oron över att kanske inte hitta ett sommarjobb och gå utan inkomst under tre månader av året.

Nu studerade jag inte på det traditionella lärarprogrammet och jag får rysningar när jag läser om människors upplevelser därifrån. Istället läste jag in ämneskunskaperna och pluggade sedan Kompletterande pedagogisk utbildning (KPU), som det heter. Utbildningen har jag aldrig upplevt som flummig. Jag har inte så mycket att jämföra med men svårighetsgraden kändes normal. Självklart lär det finnas tuffare utbildningar men det är ingen gymnasienivå där det räcker med att man närvarar på lektionerna och gör någon enstaka hemuppgift för att få godkänt. De har sina standarder att förhålla sig till, d.v.s. 1000-1500 sidor ska tryckas in i skallen varje månad.

Språk skulle mitt gebit som lärare bli. Ett problem med humanistiska ämnen på högre nivå är att de sällan får tillräcklig finansiering av staten. I snitt hade jag föreläsningar och seminarier två halvdagar i veckan. När jag läste pedagogik, en utbildning som var på distans, hade vi sammanträffar två heldagar i månaden. Under pedagogikutbildningen kunde där även finnas en extra föreläsning i månaden på nätet, läs: ett videoklipp. Jag avundas de som beklagar sig över att de tvingas närvara på skolan fyra-fem dagar i veckan, det måste vara betydligt lättare att förstå och tillskansa sig materialet med det stödet, för att inte tala om den potentiellt starkare sociala gemenskapen med kurskamraterna.

Problemen för mig började nästan direkt under KPU:n, jag missade att anmäla mig i tid till första tentamen. På de andra lärosätena jag hade studerat vid var det en självklarhet att någon som var inskriven på delkursen även önskade skriva den tillhörande tentan – men inte här! Alternativet blev att skriva omtentan som var i nära anslutning till tentan för nästkommande delkurs. Det var några år sedan jag senast hade studerat så jag hade inte kommit in i rätt rytm och tänk och var dessutom fokuserad på den andra delkursen. Jag fixade inte omtentan - första tentan för min del - som ni förstår. Saken var den att vi var tvungna att ha godkänt på samtliga delkurser under första terminen för att kunna fortsätta till termin två. Jag blev tvungen att vänta ett år för nästa tillfälle att skriva tentan igen, som tur var hade jag ett extrajobb jag kunde gå tillbaka till och få fler timmar på så jag behövde inte gå arbetslös i ett år.

Med nya tag var det inga problem att anmäla mig till och fixa tentan efterföljande år. Häremellan hade jag varit ute på min första praktik. Vi hade fem veckors praktik under första och andra terminen vardera och sedan tio veckors praktik under tredje terminen. Under praktiken kom jag i kläm med min handledare, visserligen delvis självförvållat då jag bara inte kunde sitta ner och hålla käften när hon lärde ut felaktig fakta. Jag borde ha skött det smidigare och tagit upp det med henne efter lektionerna. Hur som helst blev jag resterande tid förflyttad till en av hennes kollegor med förklaringen att jag inte var självgående och kunde få mer undervisningstid hos honom. Praktiken fortlöpte på ett hyggligt sätt, den nya handledaren var inte okritisk till mig men förstod att någon knappast är fullärd redan under den första praktikperioden.

På universitetet fick vi gå in på djupet inom intressanta ämnen som t.ex. skolans historia, barns utveckling och konflikthantering mellan praktikperioderna. Just konflikthanteringskursen var bara på 7,5hp vad jag minns och hade gott få ta upp en större del. Vi diskuterade några teorier, men det fanns inte tid för tillräcklig träning på att lösa faktiska situationer, klassen träffades bara två gånger i månaden som sagt. Det sämsta jag någonsin har studerat var de båda didaktikkurserna (hur man bäst lär ut ett ämne och lägger upp lektionerna). Det var som att lärarna själva inte visste hur de skulle hantera ämnet, här gällde det att läsa in och komma fram till lösningar på så gott som egen hand. Under den första didaktikkursen, den i allmändidaktik, fixade jag inlämningsuppgiften på runt tre dagar – så avancerad var den. I ämnesdidaktikkursen spenderade lektorn en stor del av första seminariet (av två) med att gå igenom kursplanen i svenskämnet för gymnasiet, något vi själva hade kunnat läsa oss till på tio minuter. Jag var den enda där som hade inriktning mot högstadiet och i högstadiet finns där bara en kurs i svenska för åk 7-9, till skillnad från gymnasiet som har en kurs för varje årskull med en ganska tydlig uppdelning. När jag frågade hur jag bäst ska fördela ämnet mellan åldrarna fick jag ett: ”Hitta på något.”, som svar.
Notera att vi bara läste en kurs i ämnesdidaktik. Det vill säga, hade du inte läst någon didaktik i ditt andra ämne under ämnesstudierna skulle din enda didaktiska utbildning i det ämnet indirekt ges under praktiken (under endast fem av tjugo veckors praktik skulle fokuset ligga på vårt andra ämne). När jag studerade språk kunde jag tycka att lärarstudenterna hade det lätt som inte behövde läsa hela delkurser utan tog de sista poängen i didaktik, oftast med en fråga i slutet på tentorna om hur de skulle integrera den delen av ämnet i undervisningen. Nu så här i efterhand kan jag mer se nyttan med det.

På tal om praktiken. Andra praktiken blev ingen höjdare den heller. En lärare på universitetet hade sagt redan under introduktionen att det är ett vanligt problem att handledarna på praktikplatserna bildar sig en definitiv uppfattning om studenten redan vid första handslaget. Detta känner jag att jag blev drabbad av då. En kort tid före andra praktikperioden hade jag varit på misslyckade dejter med några kvinnor och detta tärde på självkänslan, vilket mycket väl syntes. Praktiken bestod mestadels av att sitta ensam vid ett skrivbord och försöka uppfinna hjulet på nytt hela tiden. Handledaren hade inte tid för mig kändes det som. Saken är den att skolorna som tar emot praktiserande studenter får en summa pengar av universitetet. Det är meningen att de här pengarna ska tillfalla handledarna, men så var inte fallet på varken första eller andra skolan jag var på. Istället hamnade pengarna i en gemensam fond som lärarna sedan kunde hitta på något kul för. Så handledarna under mina praktikperioder hade egentligen inga ekonomiska incitament för att undervisa mig, jag var bara en extra elev, en ytterligare belastning.

Något av det tuffaste jag kände som praktiserande lärare var hur jag skulle kunna anpassa materialet till eleverna. Här har man studerat i flera år på en akademisk nivå och nu ska man förklara samma sak för 13-14-åringar. För att inte tala om de nyanlända invandrareleverna i klassrummen som visserligen är jämnåriga med sina klasskamrater men som inte hade läst så värst mycket engelska i sina hemländer och låg snarare på en fjärde- eller femteklassares nivå. Dessa förväntades du som lärare att skapa enskilda arbetsuppgifter för ovanpå den existerande arbetsbördan, istället för att de placerades i klasser mer anpassade för deras kunskapsnivå.
Ett annat djävulskap med läraryrket är de öppna kontorslandskapen. Det är en bedrift att försöka få arbetsro med det ständiga springet ut och in ur arbetsrummet och med någon som ständigt tittar över axeln på dig.
Många kanske tror att ungdomarna står för det stora huvudbryet i skolorna. Så upplevde inte jag det. De var oväntat välartade och var som tonåringar är mest i värsta fall. På den andra skolan var det problem med all spring ut och in ur klassrummet under lektionstid, men det var för att lärarna inte hade satt ner foten och etablerat en bättre kultur. Själv var jag fokuserad på lektionsplaneringen och tyvärr för mesig som man lätt kan vara som ny, för att försöka ändra på något.

Att jag var för osäker och att mitt engelska uttal inte var felfritt blev anledningen till att jag fick underkänt på min andra praktik, men jag fick beröm för hur jag hanterade eleverna när de studerade själva. Osäkerhet och uttal är två faktorer man kan tycka bara borde utvecklas positivt med erfarenhet – jag hade trots allt tio veckors praktik kvar. Min handledare bara suckade och sa att hon inte kunde lämna ifrån sig så många veckor till mig. Men vem har sagt något om att lämna ifrån.. meningen var väl att vi skulle planera många av lektionerna tillsammans? Precis som vi skulle gjort under den här praktiken. Jag var oerfaren och visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig och kräva av min praktik. Handledaren hade haft en mejlväxling med mentorn på universitetet så när det var dags för utvecklingssamtal kändes det som att de hade gaddat ihop sig mot mig. De påpekade alla uttalsfel som jag hade gjort (jag hade aldrig fått lära mig att undvika dessa uttalsmissar) och mentorn frågade varför jag inte använde mig av en viss mobilapp i undervisningen. Vi hade blivit undervisade på universitetet om vilka digitala verktyg det finns för att underlätta för elever med funktionsnedsättningar, men ingen hade berättat för oss om vilka mer allmänpedagogiska appar det finns. Inte hade jag koll på det, det var femton år sedan jag själv gick i högstadiet vid tillfället och då hade inte eleverna varsin dator eller pekplatta. Handledaren frågade mentorn om jag verkligen har studerat det jag påstår. Baserat på vad då? – att mitt engelska uttal inte vara exemplariskt?! Till skillnad från henne talar jag inte engelska till vardags och kommer vara ringrostig den första tiden. Mentorn tittade i sina papper och konfirmerade. Situationen kändes kafkaartad. Jag orkade inte tjaffsa emot. Här dog lågan ut för nu.

Viljan att få lära ut samt hjälpa människor och i synnerhet ungdomar finns fortfarande där, men det kommer förmodligen bli i någon annan form i framtiden. Idag arbetar jag inom ett helt annat yrke (som enbart kräver en grundskoleexamen) och tjänar lika mycket som jag hade gjort som lärare, baserat på medellönen då. Väljer man ett otacksamt bristyrke förväntar jag mig att man välkomnas mer med öppna armar istället för den pessimismen och passiviteten jag själv fick erfara.
Tack för att du har läst allt detta! Det var skönt att få skriva av mig och förhoppningsvis intresserar det någon.

Min bekant sa att i hens klass har de flesta fallit bort varteftersom efter varje tenta. Om det är tidsbrist, ångrat sig eller av annan orsak känner inte min bekant till.
Då vi inte känner varandra och är inte vänner utan bara ytliga bekanta så när jag frågade om hur utbildningen går så finns det ingen anledning att tro att personen ljuger.
Sen om deras klass har fler bortfall än genomsnittet känner jag inte till för jag är inte så insatt.

Förstår inte riktigt vart du vill komma med att anklaga folk för att vara naiva och ljuga i denna tråd. Varför är du så upprörd?

Påståendet att 80% av de som börjar lärarprogrammet faller bort för att de inte klarar studierna är lögn. Jag gillar inte lögner därför ifrågasätter jag lögner.

Fattar du trögt? Det här är EN KLASS som min bekant går i och vad som händer i DENNA KLASS.

Låter helt efterblivet att du blev underkänd pga uttal. Att vara språklärare är mer än bara muntlig produktion - och det där med uttal lär man sig med tiden. Alla människor har sitt uttal, så länge man inte gör grammatiska fel/använder ord fel är det helt okej enligt mig. Sedan ska eleverna kunna förstå läraren, förstås.

Jag tycker du ska försöka få göra din praktik på en annan skola. Din handledare lät lite efterbliven.

Fint skrivet. Nu gick du en distansutbildning och då har ju lärarhandledaren lite större befogenheter att underkänna. Jag tycker att du skall fullfölja utbildningen av rent trots!
I särskilda bristämnen är det så få att dom (LLU) tycks komma undan med vad som helst. Universiteten verkar inte kunna göra något. I Göteborg skickar man lärarstudenter med undervisningsämnet Kemi ända till Falköping. I närområdet har det används LLUs som inte är legitimerade i Kemi.