Vi som hoppade av lärarprogrammet - här berättar vi varför!

Jag är en person som är väldigt bra på att förklara saker enkelt så att dom blir begripliga för folk som inte förstår.

Har fått höra hur många gånger som helst särskilt av tjejer att jag skulle bli en så bra lärare, någon slags talang för att bryta ner saker på ett lättbegripligt sätt.

Ibland har jag tänkt hur en del personer kan bli lärare när dom har noll sinne för pedagogik.


Jag bryter lite emot jantelagen här och anser att jag skulle bli en väldigt bra lärare, jag skulle kunna lära ut väldigt bra till folk så dom lärde sig mycket och om dom hade svårt att förstå skulle jag kunna läsa av var personen befinner sig mentalt och anpassa mig efter den människans begreppsbild.

.

Nån som känner igen problematiken i den här artikeln?

Har nån av er påtalat för lärare eller personen själv då ni upptäckt att någon studiekamrat inte varit lämplig?

Jag har sett en variant på den här artikeln tidigare. Där skribenten menade att många gymnasier (och högstadier) tenderar att ge glädjebetyg. Så elever tror att de kan OK, medan de i själva verken kan nätt och jämnt på svag mellanstadienivå.... Och vaknar upp först på högskolan.

Jag fäste mig vid den första "uppsatsen". Jag avläste den som en illa redigerad Google-översättning.

Men nu slår det mig att det KAN vara något helt annat. En elev med dyslexi... Det är inte alltid dyslexier syns genom konstiga stavningar. Ibland anas de genom att det skrivna är så gott som meningslöst. Men uppenbarligen eleven själv tror det är en OK text... Och han kanske rent av kan ämnet hyfsat bra!

Jag minns, första gången jag lade märke till fenomenet var gymnasisten "Pelle". Pelle var en trevlig och hjälpsam intelligent kille. Mycket jakt- och fiske intresserad, och han har läst alla fackböckerna om ämnet som fanns på biblioteket i staden. Inte bara bläddrat, läst - för vi pratade ibland om det han läste, han förklarade fint och bra för mig och så... Men så vid något tillfälle visade han mig en uppsats om jakt som han skrev, men som han fick ett dåligt betyg på. Och jag förstod själv knappt vad han skrev och menade, nästan ren rotvälska. Fastän han ju nyss diskuterat området så fint med mig... Så jag VISSTE att han mycket väl visste vad han skulle skriva, och uppenbarligen trodde att han skrev ner... Eller då möjligen, visste att det nedskrivna inte var lika bra som han ville det skulle vara.

Den händelsen blev en ögonöppnare för mig; att uttalad men inte grav dyslexi kan se ut så här också.

Såvitt jag förstår, lärarna visste inte att han var en dyslektiker. De flesta lärare såg honom mest som en ojämn och ganska svag elev. Om än en trevlig och bra kille.

Roligt att du tar upp dyslexi. Den gravaste dyslektiker jag någonsin känt stämmer väldigt väl in på det du beskriver. Ironiskt nog började han studera till just lärare (det här var runt 2013).

Hur lämpligt är det att dyslektiker blir lärare överhuvudtaget?

Var ett tag sedan jag slutade på lärarprogrammet, men tänker att det kan vara bra med en tråd om detta. När man söker på avhopp får man lite olika bilder så som:

https://www.svt.se/nyheter/snabbkollen/manga-lararstudenter-hoppar-av?fbclid=IwAR2hVRFIUJUTvFr8rzMecU1MqD7YMduzh3KEfe n_1ysUC_D8v8FKk9SdSpI



1 av 2 hoppar alltså av vilket är astronomiska siffror! Att börja en utbildning är inte något man bara gör. Vad beror då detta på?

https://lararutbildning.gu.se/aktuellt/nyheter/Nyheter_Detalj/varfor-lararstudenter-hoppar-av.cid1586494



Här skyller man alltså på lågt betygssnitt.

Min historia

Jag gick på det "nya" lärarprogrammet som lanserades 2011. Jag gjorde detta eftersom jag var intresserad av språk och tänkte att det finns inga jobb inom språk förutom lärare så jag sökte in på lärarprogrammet.

Första terminen var 30 HP med pedagogik (didaktik) och 2 veckors VFU. Detta var grymt enkelt, men väldigt flummigt. Vi hade en kurs som var lite sektlik när vi skulle ha gruppövningar i 3 heldagar och göra olika flummiga "övningar" som att göra mänskliga konstverk eller att mingla i grupp. Vi spelade även in korta videofilmer om fullkomligt nonsens vilket var helt retarded.

Andra terminen var det språkstudier och resa utomlands vilket var najs. Det som däremot inte var najs var hur enkelt allt kändes. Vi hade lektion en gång i veckan och tentade på kanske hälften av det vi läste om ens det. Det kändes som att jag inte gjorde någonting. Vid den här tiden var Björklund utbildningsminister och han diskuterade flitigt. Man pratade också om den "onda" kommunaliseringen, och om den "dolda läroplanen" att fostra samhällsmedborgare. Jag skulle ju bli språklärare, inte politiker?

Man trodde inte på lärare, trodde inte på betyg, lärde inte ut undervisningsmetodik, tyckte att "myndighetsutövning" - alltså att sätta betyg - var av ondo. Det var som att hela programmet hatade lärare. Ovanpå det var alla skoldebatter i TV som ALLTID var negativa om läraryrket. Till slut stod det mig upp i halsen att inget var positivt. Det blev till och med osämja i den interna facebookgruppen för min årskull som fastnade i negativa diskussioner efter bara 1 år.

I slutändan var utbildningen ett politiserat havsverk helt utan krav. Jag bytte till socionom (so shoot me) och har inte ångrat mig en enda dag. Har bra jobb idag, även om jag ibland stör mig på vissa mer "socionomiga" idioter som finns.

tl;dr
Hade mycket högt betygssnitt, nästan max. Jag slutade för att utbildningen var politisk, enkel och usel.

Varför slutade ni andra? Vet ju att ni finns?

Nån som känner igen problematiken i den här artikeln?

Har nån av er påtalat för lärare eller personen själv då ni upptäckt att någon studiekamrat inte varit lämplig?

Haha idiot. Du är lärare va??? Lärarutbildningen är enkel. Du är söndermosad av statistik som bevisar motsatsen ang ditt påstående att 80 inte klara utbildningen men du förstår det inte ens

Det handlar antagligen om ämnesstudierna. På mina ämnen var vi typ 100 i starten och bara knappa 10 kvar på slutet. De rök på tentorna som kunde vara jävligt tunga. En del gick in i väggen och var tvungna att hoppa av. De rena pedagogikkurserna däremot var rent jävla flum till största delen... Jag tog examen innan den nya utbildningen sjösattes, är lite osäker på hur det är nuförtiden men det jag hört vittnar om liknande...

Um, nej jag är inte lärare. Det här var vad min bekant berättade. Om det är fel så får du gärna skriva dina uppgifter eller dina upplevelser. Kanske deras klass har en massa personer som inte orkar lägga manken till, vad vet jag.

Nån som känner igen problematiken i den här artikeln?

Har nån av er påtalat för lärare eller personen själv då ni upptäckt att någon studiekamrat inte varit lämplig?