Hur orkar folk hålla på med dieter?

Funderar på hur folk orkar äta enligt LCHF, vara veganer, skippa gluten, äta enligt periodisk fasta och så vidare.
Jag menar hur orkar man krångla till livet så mycket? Så fort du är på jobbet och någon bjuder på fika eller frukost, du äter ute, är på kurs, bortbjuden vad det nu kan vara så måste du tänka ut vad du kan äta och välja bort en massa. Eller du kan inte träna en viss tid eller komma hem senare än så för då hinner du inte äta eller du äter för sent utanför ”ät-tiden”, det dyker upp något tillfälle för god mat på fastedagen etc.

Måste vara sjukt besvärligt, ta massa energi och göra livet jävligt tråkigt?
Nu snackar vi förstås om man inte har någon sjukdom att förhålla sig till, typ diabetes.
Har en kompis som är glutenintolerant och tycker uppenbart synd om henne som inte kan äta en massa goda saker, som har svårt att hitta en bra frukost på flygplatser utomlands med mer. Att då frivilligt välja bort gluten?

Jag är förstås för en stund livsstil med lagom energiintag men tycker man kan och bör äta allt, med måtta.

Ja, tråkigt som fan är det med 5:2. dieten. Sitter nu och undrar om det verkligen är värt det. Cost benifit.

Uppskattar du den goda maten till fullo om du alltid äter den?

Ibland är det ju kul att testa på nåt nytt för att utmana sig själv, se om man klarar av det. Hur länge pallar man leva på enbart ProViva? Jag klarade 1 dag.

Handlar det inte mest om att vill gå ner i vikt?

Dock: Om man tittar på de som går på diet så är de väl ofta överviktiga. Alltså borde dietkost göra att man blir överviktig...

Det är inte så svårt. Men att kalla det "diet" sluta jag med för flera år sedan (vegetarian) det är en vana nu. Jag har inga behov av att inta annat än det jag vill ha och hälsoeffekterna jag märkt av överväger saknaden av kött och köttbaserade produkter. Jag saknar bara bacon det e det enda jag inte har kommit över än. Att grismage kan vara så gott hehe

Livet är ett smörgåsbord som står uppdukat för en, och det är bara att ta för sig.
Mat är en stor del av livet, absolut. Att bara äta vad fan man vill, när man vill. Det är för jävla fint.
Samtidigt förstår jag dem som mumsar i sig snustorrt råris och ugnsbakad sej istället för en saftig carbonara. Det är nästan alltid fitness-motiverat när det kommer till sådana dieter.
Jag vet flera personer som nästan endast äter enbart för att överleva, struntsamma vad.
För dessa personer är nog en diet inte något problem.. för livsnjutare blir det problematiskt.
Om det dessutom är fitness-motiverat så överväger nog de eventuella resultaten av dieten, det eventuella lidandet dessa människor utsätter sig för.

Amfetamin, min gode herre. Amfetamin. Inte nog med att det är enkelt, man glömmer av att äta. Ja, det till och med tar emot och kan vara obehagligt att äta.

En nackdel är ju att det även påverkar saker som vätskeintag, sömn på samma sätt. Att kroppen behöver allt detta för att leva blir efter ett tag brutalt påtagligt. Och då är det inte kul alls.

Det ironiska är dock att man kan äta mer och mer onyttigt ju mer man tränar och ändå ha en platt mage...
Men är man väldigt inaktiv så kan man knappt unna sig något eller äta ordentligt utan att lägga på sig rejält.

Du har ju också en diet. Så vart vill du komma? Alla andra är idioter? Alla som tränar och är bättre än du har inget liv?

Nu har du blandat avocado med päron, nötter och vitkål. LCHF är ju lite trist, men PF blir ganska fort en livsstil och inte en diet. Jag har testat i princip allt och det enda som fastnade av sig sjävt var just PF. Jag räknar inte ens kcal, mikros eller makros längre. Jag vet redan till 90% vad jag stoppar i mig.

Det går skitbra och min senaste undersökning för 1 månad sedan gav mig nästan perfekta värden.

Nu ska vi inte överdriva här för så är det inte riktigt, men jag förstår vad du menar, absolut.
Dock, de som försöker hålla en träningsinriktad diet, håller ofta den strikt. Så det blir inget mer och mer onyttigt bara för att de tränar s.a.s.