(Se föregående inlägg för de fyra första åkarna i laget)
Jonna Sundling
Förra säsongen blev verkligen ett stort kliv i rätt riktning, hon var bra från start till mål och gjorde också bra ifrån sig i den tävling hon fick köra på VM, även om den slutade snöpligt. Första VC-segern bärgades och följdes upp med ett par individuella pallplatser till. Överlag bra distansåkning också med undantag för Davos (likt Stina). Fun fact är att Sundling, om jag räknat rätt, tagit medalj i de 12 senaste SM-loppen (stafetter inkluderat) hon ställt upp i. Sundling är väl annars A-landslagets mest anonyma åkare, näst efter Settlin då. Oförtjänt om man tänker på att hon faktiskt vann en tävling ifjol, men det är väl mer en produkt av att alla andra är så bra (och Falk är känd på historiska meriter). Det innebär ju tyvärr att det inte kommer särskilt många intervjuer under försäsongen, framförallt inte i rikstäckande medier. Hon har väl i alla fall varit med på alla läger, och ett par positiva intverjuer i Västerbotten-kuriren under sommaren har det varit. Hon har verkligen lyckats minska antalet sjukdagar efter halsmandelsoperationen efter säsongen 16/17 avslutades. Precis som för Kalla så ryktas det om en stark träningssommar också. Så vi hoppas väl på att kommande säsong ska bli den bästa för Sundling hittills. Rimliga målsättningar är då typ: Vinna (minst) en gång till, fler individuella pallplatser (3 förra säsongen), topp-6 i sprincupen (9 ifjol) och förbättra placeringen i totalcupen (17:e).
Maja Dahlqvist
Ytterligare en av fjolårets succédamer. Från att med tvekan få vara med i väldscupcirkusen på sprintarna till att vara given på pallen där och topp-10 några gånger i distans. Ett VM-guld hanns med också och Dahlqvist har fortfarande vunnit alla sprintstafetter hon åkt mot internationellt motstånd. Trist slut på individuella sprinten på VM, men det är väl egentligen det enda negativa. Lite märklig kvalmiss i Lillehammer också (för självsäker efter succén helgen innan?) om man ska leta efter dåliga saker.
Här har det väl ryktats om lite problem under träningssäsongen, och Maja såg lite oväntat svag ut under Toppidrettsveka också (men det är förvisso stor skillnad för en del på rullskidor). SVT hade ett reportage nyligen med Maja (inspelat under lägret i Frankrike) men där framkom verkligen ingenting, varken åt det negativa eller positiva hållet. Har oavsett väldigt svårt att se en tillbakagång till det hon var innan förra säsongen, men visst kan det bli en sämre säsong. Snabbheten och tuffheten kommer hon ha kvar, det har hon alltid haft, det är väl mest frågan hur det bli med uthålligheten och mjölksyratåligheten. Att en 25-åring med världens bästa sparring och träningsmöjligheter ska tappa det i någon större utsträckning har jag dock svårt att se även om det bevisligen händer (Weng, Haga), finns ju en psykologisk aspekt också. Nu blev det väldigt negativt från mig på egentligen ingenting… så stark som Dahlqvist var förra säsongen bör man bara tro på mer framgång. Så målen jag sätter upp är följande: Vinna sin första individuella tävling, behålla sin plats på pallen i sprintcupen och ta fler poäng sam förbättra placering i totalcupen (9:a). Kanske kan man önska större stabilitet och fler lopp nära sitt max i distans också, men det känns mindre prioriterat jämfört med sprintarna.
Hanna Falk
Svagt fjolår. Ganska konstigt fjolår också. Hela sommaren ryktades det om kanonform och kliv framåt med nya rekord i olika tester, och strax innan säsongsstart kom Expressens avslöjande om att Falk hade vunnit (!) ett distanslopp (!) på snölägret med landslaget innan premiären. Premiären kom med en tredjeplats på 5 fritt (då var alla lite besvikna, det skulle sedan visa sig vara säsongens bästa från Falk – hon slog ju trots allt Frida, Maja, Ida, Settlin mfl.) och en överlägsen seger i sprinten. Där tog väl säsongen slut ungefär. Kraftigt överdrivet i och med att hon tog sig till en final ett par veckor senare (och i finalen har hon faktiskt lite ”otur” om man ska vara snäll, hon bränner väldigt mycket energi på att försöka ta sig om Skistad och sen jaga Stina), tog ytterligare ett SM-guld (fun fact, det är bara Kalla som har fler individuella SM-guld av idag aktiva svenska damer) och en pallplats i sprintstafett efter en stark insats (ja, faktiskt). Det slår mig att det för några år sedan hade beskrivits som en godkänd säsong. Nu framstår det som katastrof i relation till vad man tror Falk kan med den utveckling hon haft och hur starkt det svenska landslaget i övrigt har blivit.
Väldigt tyst om Falk i sommar va? Vet inte hur man ska tolka det men det kanske är sunt att det inte blir någon hype likt ifjol i alla fall (och det kan det väl inte bli heller mtp hur säsongen sedan var). Målsättningen måste ju vara att ”komma tillbaka”. Sen vad det innebär och hur långt det kommer räcka mot de yngre (svenska) tjejerna får man väl se. Minst en individuell pallplats, topp-10 i sprintcupen och bara en given plats i det svenska laget är väl några mål. Kanske bör hon sikta ännu högre mtp att hon inte lär ha många år kvar i toppen (och sista mästerskapet var nog det senaste tyvärr). Jag tror i alla fall att hon kommer göra en bättre säsong, sen vad det räcker till…
Evelina Settlin
Fick ett stort lyft förra säsongen. Höll hela säsongen ut också, vilket varit ett problem tidigare. Hon var lite ”bitter” för ett par år sedan för att hon alltid fick agera något slags riktmärke för de yngre tjejerna i utvecklingslandslaget men var mycket nöjd med förändringen när det bildades ett B-landslag, ännu mer nöjd med att få träna med de bästa förra sommaren. Att det var avgörande för utvecklingen ska vi väl låta vara osagt men det blir intressant att se om hon kan lyfta sig ytterligare av att få förtroendet att på riktigt tillhöra A-landslaget också.
Något särskilt från träningssäsongen har jag inte lyckats snappa upp, mer än att hon gift sig (men behåller namnet) och att hon tydligen är landslagsåkarnas representant i kontakter/synpunkter med förbundet (tillsammans med Peterson från herrsidan).
Ett givet mål för kommande säsong skulle ju vara att få kliva upp på pallen i världscupen individuellt, det är hon ensam om i A-landslaget om att inte ha gjort (okej Frida, men hon har VM). Tyvärr tror jag det blir väldigt väldigt svårt att åstadkomma, det finns lite för många som är lite för bra både i distans och sprint. Andra mer realistiska mål är väl att förbättra placeringen i världscupen (24:a ifjol), ta fler topp-10placeringar (3 ifjol) och kanske förbättra snittresultatet från förra säsongen (~16:e enligt mina beräkningar). Jag tror alltså på en liknande säsong som förra, jämn och ”fin” nivå men utan de där topparna. Kanske kan det alltså ändå bli lite bättre.
Team Bauhaus och ett par till åkare kommer inom kort, herrarna dröjer någon vecka eller två...
Jonna Sundling
Förra säsongen blev verkligen ett stort kliv i rätt riktning, hon var bra från start till mål och gjorde också bra ifrån sig i den tävling hon fick köra på VM, även om den slutade snöpligt. Första VC-segern bärgades och följdes upp med ett par individuella pallplatser till. Överlag bra distansåkning också med undantag för Davos (likt Stina). Fun fact är att Sundling, om jag räknat rätt, tagit medalj i de 12 senaste SM-loppen (stafetter inkluderat) hon ställt upp i. Sundling är väl annars A-landslagets mest anonyma åkare, näst efter Settlin då. Oförtjänt om man tänker på att hon faktiskt vann en tävling ifjol, men det är väl mer en produkt av att alla andra är så bra (och Falk är känd på historiska meriter). Det innebär ju tyvärr att det inte kommer särskilt många intervjuer under försäsongen, framförallt inte i rikstäckande medier. Hon har väl i alla fall varit med på alla läger, och ett par positiva intverjuer i Västerbotten-kuriren under sommaren har det varit. Hon har verkligen lyckats minska antalet sjukdagar efter halsmandelsoperationen efter säsongen 16/17 avslutades. Precis som för Kalla så ryktas det om en stark träningssommar också. Så vi hoppas väl på att kommande säsong ska bli den bästa för Sundling hittills. Rimliga målsättningar är då typ: Vinna (minst) en gång till, fler individuella pallplatser (3 förra säsongen), topp-6 i sprincupen (9 ifjol) och förbättra placeringen i totalcupen (17:e).
Maja Dahlqvist
Ytterligare en av fjolårets succédamer. Från att med tvekan få vara med i väldscupcirkusen på sprintarna till att vara given på pallen där och topp-10 några gånger i distans. Ett VM-guld hanns med också och Dahlqvist har fortfarande vunnit alla sprintstafetter hon åkt mot internationellt motstånd. Trist slut på individuella sprinten på VM, men det är väl egentligen det enda negativa. Lite märklig kvalmiss i Lillehammer också (för självsäker efter succén helgen innan?) om man ska leta efter dåliga saker.
Här har det väl ryktats om lite problem under träningssäsongen, och Maja såg lite oväntat svag ut under Toppidrettsveka också (men det är förvisso stor skillnad för en del på rullskidor). SVT hade ett reportage nyligen med Maja (inspelat under lägret i Frankrike) men där framkom verkligen ingenting, varken åt det negativa eller positiva hållet. Har oavsett väldigt svårt att se en tillbakagång till det hon var innan förra säsongen, men visst kan det bli en sämre säsong. Snabbheten och tuffheten kommer hon ha kvar, det har hon alltid haft, det är väl mest frågan hur det bli med uthålligheten och mjölksyratåligheten. Att en 25-åring med världens bästa sparring och träningsmöjligheter ska tappa det i någon större utsträckning har jag dock svårt att se även om det bevisligen händer (Weng, Haga), finns ju en psykologisk aspekt också. Nu blev det väldigt negativt från mig på egentligen ingenting… så stark som Dahlqvist var förra säsongen bör man bara tro på mer framgång. Så målen jag sätter upp är följande: Vinna sin första individuella tävling, behålla sin plats på pallen i sprintcupen och ta fler poäng sam förbättra placering i totalcupen (9:a). Kanske kan man önska större stabilitet och fler lopp nära sitt max i distans också, men det känns mindre prioriterat jämfört med sprintarna.
Hanna Falk
Svagt fjolår. Ganska konstigt fjolår också. Hela sommaren ryktades det om kanonform och kliv framåt med nya rekord i olika tester, och strax innan säsongsstart kom Expressens avslöjande om att Falk hade vunnit (!) ett distanslopp (!) på snölägret med landslaget innan premiären. Premiären kom med en tredjeplats på 5 fritt (då var alla lite besvikna, det skulle sedan visa sig vara säsongens bästa från Falk – hon slog ju trots allt Frida, Maja, Ida, Settlin mfl.) och en överlägsen seger i sprinten. Där tog väl säsongen slut ungefär. Kraftigt överdrivet i och med att hon tog sig till en final ett par veckor senare (och i finalen har hon faktiskt lite ”otur” om man ska vara snäll, hon bränner väldigt mycket energi på att försöka ta sig om Skistad och sen jaga Stina), tog ytterligare ett SM-guld (fun fact, det är bara Kalla som har fler individuella SM-guld av idag aktiva svenska damer) och en pallplats i sprintstafett efter en stark insats (ja, faktiskt). Det slår mig att det för några år sedan hade beskrivits som en godkänd säsong. Nu framstår det som katastrof i relation till vad man tror Falk kan med den utveckling hon haft och hur starkt det svenska landslaget i övrigt har blivit.
Väldigt tyst om Falk i sommar va? Vet inte hur man ska tolka det men det kanske är sunt att det inte blir någon hype likt ifjol i alla fall (och det kan det väl inte bli heller mtp hur säsongen sedan var). Målsättningen måste ju vara att ”komma tillbaka”. Sen vad det innebär och hur långt det kommer räcka mot de yngre (svenska) tjejerna får man väl se. Minst en individuell pallplats, topp-10 i sprintcupen och bara en given plats i det svenska laget är väl några mål. Kanske bör hon sikta ännu högre mtp att hon inte lär ha många år kvar i toppen (och sista mästerskapet var nog det senaste tyvärr). Jag tror i alla fall att hon kommer göra en bättre säsong, sen vad det räcker till…
Evelina Settlin
Fick ett stort lyft förra säsongen. Höll hela säsongen ut också, vilket varit ett problem tidigare. Hon var lite ”bitter” för ett par år sedan för att hon alltid fick agera något slags riktmärke för de yngre tjejerna i utvecklingslandslaget men var mycket nöjd med förändringen när det bildades ett B-landslag, ännu mer nöjd med att få träna med de bästa förra sommaren. Att det var avgörande för utvecklingen ska vi väl låta vara osagt men det blir intressant att se om hon kan lyfta sig ytterligare av att få förtroendet att på riktigt tillhöra A-landslaget också.
Något särskilt från träningssäsongen har jag inte lyckats snappa upp, mer än att hon gift sig (men behåller namnet) och att hon tydligen är landslagsåkarnas representant i kontakter/synpunkter med förbundet (tillsammans med Peterson från herrsidan).
Ett givet mål för kommande säsong skulle ju vara att få kliva upp på pallen i världscupen individuellt, det är hon ensam om i A-landslaget om att inte ha gjort (okej Frida, men hon har VM). Tyvärr tror jag det blir väldigt väldigt svårt att åstadkomma, det finns lite för många som är lite för bra både i distans och sprint. Andra mer realistiska mål är väl att förbättra placeringen i världscupen (24:a ifjol), ta fler topp-10placeringar (3 ifjol) och kanske förbättra snittresultatet från förra säsongen (~16:e enligt mina beräkningar). Jag tror alltså på en liknande säsong som förra, jämn och ”fin” nivå men utan de där topparna. Kanske kan det alltså ändå bli lite bättre.
Team Bauhaus och ett par till åkare kommer inom kort, herrarna dröjer någon vecka eller två...
