Citat:
Jag undrar hur det känns att vara barn och leva tillsammans med två föräldrar som bestämt sig för att döda en? Är mamma och pappa precis som vanligt efter beslutet? Upplever barnet att föräldrarna beter sig annorlunda på något vis - utan att barnet för den skull kan sätta fingret på vad det handlar om? Märker barnet att mamma och pappa verkar bära på en sorg, men att föräldrarna försöker dölja det för barnet?
Tar barnet på sig skulden för att mamma och pappa är ledsna (så som barn så ofta gör) och tänker barnet exempelvis "det är för att jag är sjuk som mamma är så ledsen, det är mitt fel, jag gör mamma olycklig?" Blir barnet själv ledset då? Nedstämt, deprimerat?
Eller blir föräldrarna lättade och avslappnade när beslutet väl är taget? Har de då lättare att "spela" normalt familjeliv, och se till att barnet får en lycklig sista tid i livet? Ger barnet allt som det vill ha, ger det massor av omtanke, kärlek och - så gott det går utifrån barnets sjukdom - glädje? Bestämmer föräldrarna sig för att ge barnet den lyckligaste jul det någonsin har upplevt?
Hur peppar föräldrarna barnet gällande dess sjukdom? Säger föräldern att "efter jul kommer det en helt ny medicin på marknaden, och den kommer att göra dig alldeles frisk? Tänker föräldern att eftersom inga lögner kommer att uppdagas för barnet, så kan man ge de nödlögner som känns mest skonsamma?
Barnen hade ingen vetskap om vad som skulle hända, det vill säga att de skulle dödas. Undrar ändå hur de tänkte om sin situation den sista tiden i livet?
Tar barnet på sig skulden för att mamma och pappa är ledsna (så som barn så ofta gör) och tänker barnet exempelvis "det är för att jag är sjuk som mamma är så ledsen, det är mitt fel, jag gör mamma olycklig?" Blir barnet själv ledset då? Nedstämt, deprimerat?
Eller blir föräldrarna lättade och avslappnade när beslutet väl är taget? Har de då lättare att "spela" normalt familjeliv, och se till att barnet får en lycklig sista tid i livet? Ger barnet allt som det vill ha, ger det massor av omtanke, kärlek och - så gott det går utifrån barnets sjukdom - glädje? Bestämmer föräldrarna sig för att ge barnet den lyckligaste jul det någonsin har upplevt?
Hur peppar föräldrarna barnet gällande dess sjukdom? Säger föräldern att "efter jul kommer det en helt ny medicin på marknaden, och den kommer att göra dig alldeles frisk? Tänker föräldern att eftersom inga lögner kommer att uppdagas för barnet, så kan man ge de nödlögner som känns mest skonsamma?
Barnen hade ingen vetskap om vad som skulle hända, det vill säga att de skulle dödas. Undrar ändå hur de tänkte om sin situation den sista tiden i livet?
Bekymmer kring sjukdomen var nog svårt att dölja. Men att renovera, köpa ny bil, söka befordring kan jo vara precis aktiviteter för att dölja för barnen hur mörkt det såg ut inåt föräldrarna. Så man kan ha förespeglat en ny start - men det var inte tänkt som nystart på denna jord.
Så meningslöst alltihop. Så fruktansvärd meningslöst. Kanske det hade räckt med en terapi för båda föräldrarna, en bra behandlingsplan för båda barnen, någon som kunde ha förmedlad ett samtal med någon expertis inom fältet som ger hopp. Att man inte ens försökte med den där specialklinik som finns vid Stockholm. Även om väntetiden är lång. Moa fick inte ens leva en månad efter sin diagnos. Man planerade för döden redan långt innan diagnosen kom. Den dåliga nyheten innan jul var väl diagnosen.
Tyckte om intervjuerna med experterna i boken. Henrik Lysell förklarade det bra med förvriden verklighetsuppfattning. Det måste ha varit en familj i djup kris länge.