Är vetenskapsfilosofi (Popper, Kuhn) centralt för att bedriva modern fysikforskning?

Examineras ni fysiker något om Popper och Kuhn? Dessa män hade olika perspektiv hur på vetenskaplig verksamhet sett ut historiskt och även sin syn på hur verksamheten bör se ut.

Jag var tidigare av uppfattningen att filosofi, inklusive vetenskapsfilosofi, är en domän som bör hållas separat från vetenskaperna. I sken av kvantfysiken och min djupare förståelse för problematiken som föreligger där jag kommit att revidera den uppfattningen. Frågorna om teoretiska antaganden vid observation är högst aktuella! En insikt i vetenskapsfilosofi/teori är centralt för att undvika tidigare falluckor.

Hur ser ni fysiker på vetenskapsfilosofi? Ingår det i någon av er kurslitteratur och examination?

På min tid var det inga obligatoriska kurser i filosofi, varken på fil kand-nivå eller doktorandnivå. I praktiken blev det oftast shut up and calculate som gällde, eftersom det var så jäkla mycket att just räkna på, speciellt inom kvant med alla dess operatorer, differentialekvationer, vågfunktioner, oändligtdimensionell algebra, etc, etc.

Men för det var inte Popper och Kuhn direkt okända, speciellt inte bland professorerna. Mitt intryck är att fysiker i allmänhet hyllar Popper och Kuhn och vetenskapsfilosofi.

Dock är det inte helt unisont. Det finns också en attityd om those who can't do, teach. Och att till den del det öht behövs någon fysikfilosofi, så är det enbart fysiker som är tillräckligt kompetenta för detta. Med Bertrand Russell som möjligt undantag, som ju iaf även var en av de absoluta höjdarna inom formell logik och om matematikens grundvalar.

Philosophy is dead skriver Stephen Hawking i början på sin bok The grand design. Som sedan ändå inte i liten grad handlar om just vetenskapsfilosofi. Lawrence Krauss har också kommit ut med en del formuleringar mot filosofi, men sen ändå glatt ägnat sig åt just filosofi. Roligast tycker jag är Leonard Susskind som i sin bok om multiversum, The cosmic landscape , irriterar sig på "Popperazi" som envisas med invändningar om att iaf vissa multiversumteorier inte är falsifierbara -- och därmed inte vetenskapliga. Om ALLT kan hända någonstans i multiversum finns det ju inga möjliga experiment som kan falsifiera teorin. Öht verkar just Susskinds eget fält strängteori ha problem med både falsifierbarhet och iaf något som går att verifiera experimentellt.

Imho är detta då snarare ett tecken på kris inom fysik, inte inom filosofi.

Jag trodde sådant som flervärldarstolkningar egentligen låg bortanför fysiken, men kommit förknippas med fysik eftersom sådana hypoteser oftast framförs av fysiker som säljer böcker vid sidan om sitt vanliga arbete. Finns det inte en grundläggande motsättning i att fysiken är lösningsorienterad medan filosofin är problemorienterad? Kan man skicka raketer till månen så har fysikerna åstadkommit något av värde, även om teorierna är approximativa och i grunden fel. Filosoferna kan däremot fasta i tusenåriga diskussioner om solipsism och fri vilja som inte leder någon vart, därför att frågarna bara är intressanta genom att inte kunna besvaras.

Fast det var inte vad jag frågade om. Jag frågade om det ingick i någon litteratur och examinationsfråga att kunna vetenskapsteori.


Vilket är en invändning mot både Popper och Kuhns teorier som universellt applicerbara. För i fallet med kvantmekaniken går det att överge spekulationer, även om det resulterar i att om någon frågar vad som försiggår vid mätning är forskaren blank.


Jag vill minnas att det står "modern philosophy is dead". Han syftade i vilket fall inte på den typen av filosofi. Kuhn hade dessutom en fysikexamen.

I fysikkurser brukar litteraturen oftast utgöras av bara en bok -- om t ex mekanik (+ ev problembok och kanske formelhäfte). Som regel utan vetenskapsfilosofi. Jag har aldrig fått en sån fråga på någon fysiktenta.

Som jag förstod det var det riktat mot iaf all modern vetenskapsfilosofi av filosofer.

Kuhn: Ja, The structure of scientific revolutions handlar ju väldigt mycket om just fysik. Klart läsvärd iaf.

Håller du med om hans ursprungliga ståndpunkt att vetenskap bedrivs utifrån paradigmer, alltså rådande konsensus, och att detta, snarare än bevisen i sig, avgör vedertagna uppfattningar om det vi inte fullt ut förstår än?

Även om vetenskapliga samfundet utåt vill verka objektivt och självkritiskt är det nog mycket som talar för att det verkar utifrån paradigmer. Om något går emot en etablerad teori brukar vi kalla det för anamoli, inte vederläggning. Det är inte så att vi förkastar teorier vid första instansen de motbevisas (till skillnad från Poppers falsifieringsbeskrivning)

Sen ska vi skilja på deskription och uppmaning men Popper verkar vilja både äta kakan och ha kvar den. Popper säger i ena studenten att falsifiering ska råda men samtidigt att undantag kan ges om det finns fog för att inte överge teorin än.

Det är väl en nyanserad tanke iofs men hans filosofi om hur vetenskap bör bedrivas blir då exakt så godtycklig som Kuhn beskriver den, paradigmer., som Popper menar är dålig vetenskap.