Varför är så många deprimerad i ett välfärdsland?

Människor som är deprimerade kan inte förbise hur åt helvete meningslöst detta livet är vilket endast gör de till smarta personer. Människor som går i hjulet varje dag och bara ler är idioter.

Yes. Detta insåg jag redan för fem år sedan, är 24. Tänker bli max 40 bast innan jag tar någon heroin dos och skjuter mig i skallen.

Det är inte normalt att må bra hela tiden, livet går upp och ned. Media skriver mycket om ämnet vilket gör att fler pratar om sitt tillfälliga dåliga mående.
Sjukskrivningarna ökar b la för att det är mer accepterat. Och såklart pga av stress, av en massa olika anledningar.

Man får väl anta att vi blir allt mer isolerade och ensamma. Vi är stressade med all konstigt runt omkring och möter andra stressade som inte har tid och allt snurrar för fort. Naturliga saker som förr gav kärlek och trygghet finns det mindre och mindre av som en stor familj och egna barn. Vi kämpar för det där lilla extra men har redan det vi mest behöver lätt tillgängligt som vatten, mat och värme. Få har något riktigt mål, få drömmer och det finner jag mest förvånnande då vi har internet och all världens kunskap för handen. Internet används numera för att fylla upp saknaden av en stor familj, en samhörighet, att fylla känslan att behövas och behovet att få en klapp på axeln. Det blir för lite fysisk närhet och tomheten breder ut sig. Att vara fattig och kämpa i ett fattigt land behöver inte betyda olycka, att känna sig ensam utan kamp i ett rikt land är deprimerande.

Människan har väl fått kämpa för sin överlevnad all sin vakna tid under hela evolutionen.. tid till eftertanke fanns inte.. haha .. Och blev nån deprimerad så fick dom skallen inslagen med en sten, för att inte va till belastning.

Den stora frågan är varför det är så viktigt att livet har någon mening? Behöver katter känna mening i livet för att vara glada? Nej. Du har rätt i att till skillnad från icke-deprimerade så inser deprimerade att livet saknar mening, men de tycker att det borde ha det.

Om du inser att livet inte har någon mening, men är bekväm med det, så existerar inget problem.

Alla kanske inte är menade att leva?! Varför är det en sådan självklarhet? Vissa är så själsligt utmattade och kämpat år med att komma till bukt med problemet men varken sinnesro eller genuin glädje finns. Många har tom en fin och stöttande familj, ett arbete att gå till och ett par vänner men allt som orkas med är jobbet för att nästan svimma i trappuppgången och somna på soffan det första som görs. Det är ett helvete... En stor eloge till de som kämpar med detta och behöver ta hand om fler än sig själv säger jag...

Verklighetsflykter kan funka. Åka utomlands någon gång eller till en festival men verkligheten består. Där är problemet. Nu kommer ännu ett år av förutspådda dagar och samma mhm attityd. Vad gör jag då? Så pissiga råd många ger på flashback som att skaffa en hobby och annat trams, precis som att man inte gjort det under alla år man kämpat, tagit vitamintillskott, försökt skapa en balans men alltid kommer fram till att nä, detta är ingenting som gör mig lycklig.

Nja om du drar liknelser till djur så kan ju hästar bli nedstämda och inte äta.

Insikten om att man är för ful för att få flickvänner ,trots att den biologiska programmeringen vill.
Tinder och internet har nog förstört mycket. Bara sk. Chads som får sätta på även dom fulaste träskhororna nuförtiden..

Väldigt vanligt att jag läser att de flestas psykiska ohälsa är kopplad till flickvän hit, flickvän dit. Va fan, ingen annan människa kan fylla tomrummen, att tro det är så jävla naivt..

Precis så!

Vi har det för bra och folk TILLÅTS att må dåligt. Sån jävla enkel utväg att bara "må dåligt" för att slippa jobba och ta ansvar.

Ingen vill begå självmord, det är en sista utväg. Det är som de i World Trade Center som hoppade från fönstret. De ville ju inte hoppa, men elden slukade dem.

Ur ett samhällsperspektiv tycker jag att det hade varit förkastligt att tycka att det är "Ok" att vissa hoppar från fönstret. Det stora fokuset borde istället vara att försöka släcka branden. Sen får varje person själv avgöra om de vill hoppa eller inte, men ur ett samhällsperspektiv tycker jag att det aldrig ska uppmuntras (möjligen om man lider av extrem smärta p.g.a. kroniska sjukdomer t.ex. som är garanterat obotningsbara).

Det är ju inte förbjudet att ta livet av sig, men jag tycker aldrig det ska ses som något som är okej. Det är alltid en tragedi.