Varför är så många deprimerad i ett välfärdsland?

Jag undrar varför så många är deprimerade i ett välfärdssamhälle som sverige?
Tak över huvudet, mat för dagen, kläder att ha på sig, rinnande vatten, kompisar och familj.
Varför mår allt fler och fler psykiskt dåligt? Speciellt unga. Varför uppskattar folk inte vad dom har?

tror jante ställer till det en del

För att förr kunde man inte vara deprimerad då typ dog man :/
Sen läggs det ju resurser i psykisk hälsa osv.

Ibland är det svårt att ta sig i kragen. Vad gör man om kragen inte finns där? Nu är jag inte ung.

Människan är anpassningsbar, oavsett vad den har kommer den alltid bli van och problem kommer alltid vara där oavsett. Om man inte lär sig uppskattning och vara nöjd så kommer man inte bli lycklig.

Jag försöker själv ta hänsyn till dom som är deprimerade att dom är mer sköra. Är det fel sätt att se på det hela?

Den tror jag på. Klokt.

Folk har för mycket tid över till att grubbla över existensiella frågor.
I kulturer där folk måste arbeta dygnet runt för att överleva, finns det inte tid för grubblerier och depressioner. Åk ut till nån jävla självförsörjande indianstam i Amazonas och fråga om de ofta är deprimerade och inte klarar av att gå ur hyddan på dagarna! De kommer inte fatta vad som menas.

Är med inne lite på att depression lite är ett lyx problem?....

Det finns en tendens hos människor att skapa en verklighet som egentligen inte är baserad på något. Vi vet t.ex. logiskt att pengar är ett koncept, det är något vi har hittat på för att förenkla samarbete. Trots det är pengar något som tar upp mycket energi, inte bara så att man har mat utan så att man kan köpa en massa skräp. Vi tror att vi behöver saker, som vi egentligen inte behöver.

Resultatet är att man tappar greppet om verkligheten och börjar leva i sin lilla låtsasvärld om hur saker borde vara, fastän det bara är baserad på fantasi. Vi lever inte vårt liv så som vi vill leva det, utan så som vi tror att vi borde leva det. Vi blir deprimerade för att vi misslyckas att nå upp till den standard vi vill ha, och om vi når upp till allt vi vill ha blir vi deprimerade för att vi inte blir så lyckliga och fridfulla vi trodde vi skulle bli av att nå dit.

Anledningen till att detta är mer utbrett i ett välfärdsland är helt enkelt för att vi har mer tid att tänka på att skapa en massa låtsasvärldar som gör oss deprimerade. Det är dock inte bara negativt; börjar man verkligen fundera kanske man kan gå den andre vägen för att börja skala bort det som inte behövs. Det som är kvar är det rena jaget, där du kan börja leva som du vill leva. Att vara fri.

För att inget sådant spelar roll. Dels är allt sådant relativt. Har alla andra samma sak eller mer spelar det ingen roll hur bra du har det.
Sedan är det så att har man RIKTIGA bekymmer, krig, svält osv så går man in i överlevnadsläge mentalt och psykiskt välmående blir mindre framstående

För dom flesta människor är meningslösa drönare. Livet går bara ut på att pendla 1 timme till jobbet. Göra något tråkigt jävelskap i 9 timmar som man hatar. Åka hem. Runka till brudar på chaturbate i 3 timmar .. kolla avsnitt av nån netflixserie .. Sova igen .. tills man blir 71 och får en rullator av landstinget och tid till starroperation.
På 74års dagen dör man av hjärtinfarkt med kuken i handen framför en porrsajt.
Grannarna klagar på liklukten och polisen bryter upp dörren efter 3 månader.