Citat:
Ursprungligen postat av
nobody23
+1
Det finns få idrottsutövare som är så riskmedvetna som erfarna fallskärmshoppare. Det är det enda sättet att hålla sig vid liv i sporten under en längre period. Beskrivningen av macho kan möjligvis stämma in på nybörjare som tror att dom kommer att kunna bevisa något för sig själva eller för sin omgivning med att flasha ett fallskärmscert, men i praktiken blir sådana människor väldigt kortvariga i sporten. Dom tycker helt enkelt att det är på tok för tråkigt med den säkerhetsmedvetenhet som följer det mesta av verksamheten. Jag garvade rätt högt när någon försökte sig på att mäta säkerhetstänket genom att studera olika klubbars hemsidor. Att vara IT-nörd är inte nödvändigtvis samma sak som att vara erfaren fallskärmshoppare.
Ja du mr Nobody, att kalla mig IT-nörd ör nog så långt från verkligheten du kan komma. Men du verkar trivas där. Långt från verkligheten.
Ta nu och läs ditt eget inlägg en gång till. Med lite eftertanke.
Du säger att riskmedvetna hoppare som dig överlever. Andra inte.
Hur kan du säga så. 9 av dina vänner har omkommit.
Jag väljer dock att läsa ditt uttalande som ett försök att sänka mina tankar, och slätar över.
Jag själv har stor respekt för hoppare. Jag vet att de flesta är noggranna och medvetna om hur man ska bete sig. Samtidigt kan ingen förneka att det i sakens natur finns ett visst mått av risktagande, eller t o m dödsförakt ( starkt ord som inte ska övertolkas).
Typ 98% av Sveriges befolkning hoppar inte för att de anser att risken är för stor.
Statistik visar att flygolyckor i samband med hoppning är en liten orsak till de dödsolyckor som förekommer. Rena hoppolyckor är betydligt vanligare än flygolyckor vid hoppning. Jämför man sedan hopp från plan med basejump så blir statistiken än tydligare. Olycksfaktorn ökar avsevärt vid basejump. Ändå utsätter sig dessa riskmedvetna personer för detta frivilligt. T o m basejump.
Jag har inget problem med det. Det är upp till var och en.
Men risktänkandet hos basejumpare kan nog ifrågasättas. Om sedan dessa har påverkan på säkerhetsarbeten inom hoppning ökar ifrågasättandet.
Men när vi diskuterar olyckan i Umeå, och dess orsaker, så måste vi ha detta tankesätt med i beräkningen. Från ax till kaka så att säga.
Riskfaktorn att råka ut för en flygolycka i samband med hoppning är låg. Mycket låg. Jag tror t o m de flesta hoppare bortser från den. Inte ens tänker på det. Dessutom utgår man från att det alltid går att göra nödhopp. Vilket dock visar sig svårt. Undrar föresten om det finns tillförlitlig statistik över nödhopp i samband med hopp-flygolyckor.
Men för att risken för flygolycka ska vara låg så måste samma riskmedvetandet som gäller för hoppningen givetvis genomsyra hopp-flygning, och organisationen av densamma.
Är det då en slump eller inte att SE-MES havererade eller inte?
Har man varit tillräckligt riskmedveten?
Kan man lära sig något?
Eller som mr Nobody, köra vidare i samma hjulspår och skylla på alltings jävlighet. Och på Transportstyrelsen.
Vad som tekniskt orsakade olyckan är ganska väl utrett här.
Men vad låg bakom?
Varför hamnade man där?
Detta handlar inte om stallfarter, molnbaser, knop och vikter. Utan om ett medvetet beteende.
Jag räknar med att bli kraftigt emotsagd, pga min tydlighet och ev tekniska brister. Men helheten stämmer.
Inget av nedanstående är orsaken till olyckan. Men den sammanlagda hanteringen skickar tydliga signaler.
Vikten har debatterats. Övervikt verkar vara klarlagt, även om klubben skyller på TS. Men varför ta den risken. Fel 1.
Vi brukar göra så? Det Är inget bra svar.
Viktfördelningen är samma sak. Jag har noll koll på % och cm, men har förstått att man ligger utanför det tillåtna . Igen. Fel 2.
Varför. Okunskap eller medveten rutin.
Flygning på över 4.000 m under lång tid är emot regelverket. Fel 3.
I väntan på lucka att hoppa i har man cirkulerat runt under lång tid.
Tog den orutinerade piloten det beslutet själv, eller fanns önskemål.
Vädret kan diskuteras länge. Faktum är i alla fall att det var moln vid olyckstillfället. Piloten hade ej kompetens för detta och borde inte varit där. Fel 4.
Liften hade vid olyckstillfället varit uppe i luften 40 min under troligen pressade förhållanden. Piloten kan då ha upplevt press/motivation att till slut genomföra fällningen. Rätt beslut hade varit att avbryta, eller fälla på lägre höjd. Fel 5.
Dessa 5 fel, plus kanske några till, leder fram till ett stort fel.
Den oerfarne piloten startar med övervikt och felaktig viktfördelning i ett förhållande han inte borde flugit i. Detta toppas med att ligga för länge på höjd och närhet till moln. Möjligen också med viktförflyttningar i kabinen. Men det vet vi inte.
Jag har svårt att se att den oerfarne piloten, på egen hand, medvetet, beslutat att flyga på detta sätt. Om han gjort det så är han en mycket svårförstådd person. Han riskerar i varje sekund om inte annat, sin egen flygbehörighet. Han har ingen egen vinning att göra fel, mer än ökad status bland passagerarna.
Slutsatsen blir att antingen hade han inte kunskapen och förmågan att leda flygningen, eller också fanns en kultur som han inte rådde på.
Jag slogs tidigt av frågan vad som gjorde att denna lift skulle genomföras, trots de problem som fanns.
En annan fråga är att klubbens flygchef fanns på plats, och var uppe i luften med ett annat plan. Enligt uppgift en rundtur med vänner.
Men både start och planerad landning sammanfaller. Finns samband ?
Åker man upp på rundtur i risk för instrument-väder?
Som svar på detta inlägg kommer alla klubbvänner att påstå att jag har fel i detaljer. Det må vara sant. Men jag ser helheten. Och faktum är att flygplanet störtade.
Slump?
Väldigt få flygplan störtar av slump.
I dagarna har vi dessutom sett att norska rättsapparaten börjar lyfta på stenarna i Kebnekaise-olyckan. Ett tydligt tecknen att just regelefterlevnad har en annan betydelse idag än för bara 10 år sedan, då antagligen många av trådens ivrigaste aktörer var som mest i aktion.
Jag väntar fortfarande på när åklagarna ska gå ut med att man tittar på Umeå.
