Citat:
Att spela efter givna regler och söka allianser (grundade på ömsesidighet från start och inte ensidig, förhoppningsfull uppvaktning från den ena parten, väl att märka!) efter stundens förutsättningar är en sak, att tumma på sin politiska affärsidé är en annan. S kombinerade historiska förutsättningar för ett arbetarparti i det industrialiserade Sverige med det politiska budskapets tydlighet och uthållighet. Att det var ett parti för en existerande arbetarklass och att det fanns en klasskamp.
Det är här jag menar SD saknat motsvarande självförtroende eller ambition. Man har minst lika gynnsamma förutsättningar som S (en demografisk revolution i en tidigare homogen nationalstat, till stora finansiella och mänskliga kostnader), men har konsekvent rört sig från svensk identitetspolitik som legitimt särintresse. Man har internaliserat motståndarens bild av att det inte finns motsvarigheten till en klasskamp idag. Inget "vi" att företräda utan en ambition att få den etablerade ordningen att hålla ihop. Alltså ett reaktivt och konservativt anslag som har glastaket inbyggt i och med att man legitimerar motståndarna. Innan dessa ens räckt ut en hand.
Framtiden är ju en öppen och pågående process (där "Sölvesborg" alltid har möjligheten att återigen mutera SD), men det är ändå viktigt att kunna reflektera över vägval som saknar motsvarighet historiskt och internationellt. Teorier om att inordnandet i blockpolitiken var nödvändigt för opinionstillväxt eller politiskt inflytande är - konstiga, allra minst.
Om det "folkkonservativa" ska bli för SD vad "arbetarklass" var för S, så måste det handla om mer än skattesatser, anti-islamism eller lägre nyinvandring. Det måste bli en trygg identitet som har svar på tal när den ifrågasätts och misstänkliggörs för vad den redan är; svensk identitetspolitik i en mångkultur.
Det är här jag menar SD saknat motsvarande självförtroende eller ambition. Man har minst lika gynnsamma förutsättningar som S (en demografisk revolution i en tidigare homogen nationalstat, till stora finansiella och mänskliga kostnader), men har konsekvent rört sig från svensk identitetspolitik som legitimt särintresse. Man har internaliserat motståndarens bild av att det inte finns motsvarigheten till en klasskamp idag. Inget "vi" att företräda utan en ambition att få den etablerade ordningen att hålla ihop. Alltså ett reaktivt och konservativt anslag som har glastaket inbyggt i och med att man legitimerar motståndarna. Innan dessa ens räckt ut en hand.
Framtiden är ju en öppen och pågående process (där "Sölvesborg" alltid har möjligheten att återigen mutera SD), men det är ändå viktigt att kunna reflektera över vägval som saknar motsvarighet historiskt och internationellt. Teorier om att inordnandet i blockpolitiken var nödvändigt för opinionstillväxt eller politiskt inflytande är - konstiga, allra minst.
Om det "folkkonservativa" ska bli för SD vad "arbetarklass" var för S, så måste det handla om mer än skattesatser, anti-islamism eller lägre nyinvandring. Det måste bli en trygg identitet som har svar på tal när den ifrågasätts och misstänkliggörs för vad den redan är; svensk identitetspolitik i en mångkultur.
Instämmer med Oyto. I princip står den politiska kompassnålen som tidigare var inriktad och kalibrerad mot en tänkt höger/vänsterskala och snurrar då nordpolen upphört att existera.
I stort sett alla partier är nu liberala. Vi har till och med ett i stort sett liberalt vänsterparti med identitetspolitik som utmärkande drag. De enda partier som utmärker sig är Centern som är radikalliberalt och Miljöpartiet som bara är konstiga.
När människor uppfattar att Sverige håller på att välta så är den enda reform som Moderaterna vill lansera söndagsöppet på Systembolaget och någon galen Centerpartist vill upphäva alla helgdagar för att människor ska helt tappa fotfästet för att arbetsgivarna ska kunna få tillgång till all tid. Men är det mer rotlös "frihet" som människor vill ha och behöver?
Möjligheten för SD är att hitta en ny berättelse som inte handlar om liberalism.
