Citat:
Ursprungligen postat av
Sanningskorn
Faran ligger förstås i de nyvunna väljarna, som i sista stund återgår till sina ursprungliga partier. Fanns några sådana SD-light väljare i tråden inför förra valet som fick hicka när Åkesson inte ville höja bränsleskatterna för att rädda klimatet när det var såå varmt och dylika frågor, och några Adelskiööld-väljare som inte ville beblanda sig med kreti och pleti när det kom till skott, ty hustrun, arbetsgivaren, och facebookvännerna var med i anden bakom skärmen i röstlokalen, till skillnad från hos "lastbilschaffisar."
Det stora tappet i opinionsstöd, i min egen bedömning, var inte en marginell inskränkning i rätten att få slakta sina egna barn till ketchup, utan det sanslösa och då helt obesvarade friandet till Moderaterna vars ledare "aldrig" skulle samtala med SD:
Mina värderingar är inte SD:s, jag kommer inte samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD.
(Sedan ville den där stollen som själv ingick i Reinfeldts raketforskningsministär helt nyligen samtala med SD!)
M-väljare på marginalen hade ingen anledning att inte välja originalet, och S-väljare på marginalen hade ingen anledning att rösta för, vad de då trodde, skulle bli Annie Lööfs nyliberala arbetsmarknadspolitik.
Att knapra på KD och M-väljare gör inte ett regeringsskifte lättare.
Det stora som inträffade när SD deklarerade sin roll som stödparti till M/KD, var en politisk legitimering. Men inte av SD som rumsrent parti, utan M och KD som trovärdiga på migrationsområdet. Och om M är trovärdigt, är samtidigt S minst lika trovärdigt. Det skapades en skala, där det tidigare funnits en fantastiskt gynnsam binär mellan "7-klöver" och SD.
Att SD inte förstod att man satt med trumf på hand, visas ju av den dubblade kvotflyktingmottagningen 2015. Allt man behövde göra var att larma och kräva ursäkter från alla andra partier för deras katastrofala politik som nu kommit till vägs ände i form av verklighetens klippvägg.
Istället gick man in för att stötta upp åsiktskorridoren med budskapet till sina sympatisörer att M/KD var värda förtroende och samarbete - och att Sverige har en naturlagsbunden skyldighet att ta mot människor som vill ha ett bättre liv. Man kom ut som objektiva flyktingliberaler i ett internationellt perspektiv, just som den ordningen kollapsade 2015. Man tog chansen att försöka tränga sig in i värmen - även om man samtidigt blockerade dörren för övriga partier att fly hela vägen ut i friska luften.
Resultatet blev det lätt förutspådda: Stagnation i opinionen och skapandet av flyktiga marginalväljare som uppfostrades att se sig som borgare och nöjda med en reglerad kvotinvandring syftande mot bättre integration via sverigecentra och kulturlotsar.
Egentligen diskuterar vi ju olika syften i tråden, där jag misstänker att gemene man faktiskt har en bättre intuition än många SD:are. Vad är målet:
1. Så liten invandring som politiskt möjligt, oavsett vem som röstar igenom den i riksdagen. Att rädda Sverige.
2. Ett så stort SD som möjligt, oavsett om det leder till inträde i regeringskonstellationer. Maxat valresultat som ett egenvärde.
3. SD som en accepterad samarbetspartner, oberoende av invandringsnivåer eller opinionsframgångar.
De som följt SD i många år verkar ofta göra tankefelet att det är en självklarhet att 3 harmonierar med 1 och 2.
"Om invandringen ska minskas måste SD samarbeta med någon och då måste man göra eftergifter."
Så är ju inte fallet. Om SD hade lyckats bättre 2015 genom att gå all-in i opposition till "gammelpartierna" och "7-klövern" och kräva ett absolut flyktingstopp syftande till massiv återvandring och uppmärksammat svenska ungdomars utsatthet för rån, våldtäkter och etniskt hat och fått, säg 21% i valet - så hade M och S ställts inför valet att antingen vidta kraftigare åtgärder än de gjort hittills, eller se SD närma sig 25 eller 30 procent när kvinnor skjuts ihjäl, medelklassbarn rånas och hus sprängs.
Vanliga människor har INTE denna lojalitet med SD, utan inser nog instinktivt att en M/KD/SD-regering faktiskt kommer föra en politik som inte skiljer sig radikalt från M eller KD. Och om M och KD skiljer sig fundamentalt från S är i allra högsta grad en öppen fråga. S genomförde åtgärder 2015 och kommer säkert genomföra fler i takt med samhällsförfallet.
Det är ju bara att ställa sig frågan vad som hänt om Alliansen 2014 gått med på SD:s invit om "minsta lilla eftergift" på migrationsområdet för ett passivt stöd. Hade Sverige haft en lägre invandring eller kraftfullare politik 2015, då?
Och hade SD haft bättre opinionsläge idag? Nyligen sa ju flyktingliberale Alf Svensson att det var dumt att inte ta in SD i värmen och låta dem
ta ansvar - eftersom det hade skadat dem opinionsmässigt. Här har han rätt, menar jag.
Allt det här är spilld mjölk, som det inte är någon mening att gråta över. Men man måste analysera erfarenheterna korrekt för att lära nytt och bättre.
