Citat:
Ursprungligen postat av
Rosamund
Tack så mycket för att du tar upp frågan om adopterade människor.
När jag skrev om det i början av tråden i mitt porträtt av Lena och att hon troligtvis var på ett visst sätt på grund av adoptionenen så fick jag till svar att "Nähä du, Lena var en glad sprallig energisk självständig kvinna, inte alls den typ som du beskriver".
Jag hade då bl.a. nämnt hur adopterade människor kan ha sämre självkänsla och övergivenhetkänsla m.m. Ingen i tråden trodde att Lena kunde lida av det för att hon utåt sätt verkade så glad m.m.
Det man ska förstå är att en del människor utåt sätt har en fasad som är helt det motsatta till hur de egentligen är och känner inombords.
Instämmer, och är övertygad om att det är en korrekt observation. Många gånger överensstämmer inte det inre med det yttre skenet. Utan är snarare ett uttryck för en kompensatorisk strategi. Om inte annat är det något jag kan relatera till för egen del, under perioder. Ett försök att samla ihop sig själv, under enad flagg, för att inte implodera, brisera eller krackelera. Vid olika typer av kriser behövs verktyg för att utstå och överkomma. Dock behöver sanningen pysa ut, och så småningom få komma upp till ytan, under trygga förhållanden. Annars kan det urarta, bli destruktivt och sluta med förskräckelse. En god vän, i förtrolighet, kan göra stor skillnad.
Sedan uppfattar jag av vad du skriver i övrigt och under hela tråden att du för egen del känner dig nonchalerad, osynliggjord avvisad, förlöjligad, hånad och då och då belagd med skam och skuld? Är det korrekt uppfattat? I sådana fall är det också ett slags utanförskap, vilket möjliggör att du kan relatera till utanförskap själv, i någon mening.
Efter att ha läst igenom tråden, är jag förvånad att du fortfarande hänger kvar. Du måste vara en överlevare, som aldrig ger upp, även om du då och då tagit en paus. Det försvårande läge du hamnat i tror jag dels beror på att du utelämnat så pass mycket personlig data att du är ett tacksamt mål att misstänka, håna och förlöjliga, dels att man rättfärdigar det hack-kyckling- beteendet med att du varit tydlig med hur du betraktar Lenas moraliska vandel.
I Sverige är det för många tabu att diskutera etik och moral, eftersom vi saluförs som liberala och toleranta i fråga om Sverigebilden. I vår socialistiskt präglade skolform är det något vi hjärntvättats med i sedan barnsben. Det präglar oss, eftersom åsiktskorridoren är trång, behöver du nyansera varenda ord in absurdum, annars riskerar du att lynchhalas.
Det kom kanske som en överraskning, eller snarare en kulturkrock, för dig? Att tala nedsättande, alternativt klarspråk om en död kvinna, hennes val och leverne, görs inte ostraffat, då feministerna i Sverige har så stor medial påverkan. Det rör rasifiering, kön, HBTQ, och så vidare. Universitetens forskning utgår från feministiska paradigm, så alla akademiker som utbildas präglas av hur man bör tycka, tänka och tala. Sedan fostrar akademikerna i sin tur de uppväxande generationerna i denna anda.
Min ryska väninna, och tidigare kollega, beskrev upplevelsen som en chock för henne. Hon lämnade Ryssland, för Sverige pga av att hon ville leva i en demokrati. Väl här, upplevde hon en åsiktsdiktatur av oanade mått. Hon tappade fotfästet ett tag. Men hon har förmåga att tänka kritiskt och självständigt idag, trots att hon har en svensk akademisk utbildning.