Hur hantera en kvinna som är självupptagen, m.m.?

Jag har en nära bekant som blev ”övergiven” av sin mamma när hon var i 3 års ålder och fick då (1950-talet) växa upp med sin pappa. Pappan studerade och därför fick hon mestadels bo med sin farmor och farfar. Även på senare år har hon exkluderats av sin mor (tex vad gäller kontakt, fördel för senare födda barn osv). Samma kvinna har ett stort bekräftelsebehov och det kan jag förstå med tanke på det tragiska som hände henne. Men det jag inte förstår är också hennes oerhörda självupptagenhet och ointresse för andras behov. Allt kretsar kring hennes utgångspunkt. HON och åter HON i alla lägen. Exempel: Någon har förlorat någon i dödsfall men det är mest synd om henne trots att de var flera år sedan hon förlorade någon. Inget intresse av vad barn och barnbarn gör utan bara utgångspunkt i henne själv. Oerhört stor vilt läggs vid det NEGATIVA. Spelar man fotboll och har roligt i en klubb och gemenskap och rörelse så lägger hon störst fokus på att man kan skada sig. Är det fantastiskt väder lägger hon fokus på att till helgen skulle det regna. Åker folk på semester, bor på hotell eller camping är det hemskt för vad gör de egentligen på sitt hotell eller i sin husvagn. Och alla restauranger som blommar upp i en sommarstad vad ska de vara bra för det är ju ändå för varmt att sitta där och vad det kostar att äta ute och bara sitta där och dricka öl går ju inte osv osv. Ger hon bort något kan man först tänka att det var fint gjort. Men när hon sedan nämner det för tionde gången att hon köpt den och visst var den fin och gärna talar om det för alla andra då tolkar jag det som att hon ger utifrån sig själv och inte med omtanke om den som får presenten. Kan någon här förklara för mig utifrån ett psykologiskt perspektiv hur man förhåller sig till en sån här människa? Beror allt detta på att hon lämnades som barn eller kan de ha andra orsaker? Hur hanterar man en sån här människa?

Det låter som någon med depp trauma och bagage. Troligtvis känner hon sig orättvist behandlad i livet. Försök att skratta med henne och bara slappna av. acceptera hennes brister.
Det kan vara beteende sen barndomen och det ändrar man inte på lätt. Hon lider ändå konsekvenserna av sin egocentrism. Folk är ofta väldigt snabba att påpeka sådant. Skratta med henne istället

Hantera henne genom att vara snäll och vänlig.
Berätta trevliga saker. Bjud på fika ibland.

Orsaken kan vara att hon inte vågar vara positiv för att hon fortfarande lider av traumat att bli övergiven.

Många som lider av depression är väldigt självupptagna beroende på att de inte orkar med andras problem.

Träffa henne när du orkar, hör av dej när du orkar och bara lyssna.

Om ni har den typen av relation att hon pratar mycket om hur jobbigt allt är så kanske du kan föreslå att det finns hjälp att söka?

Hon är tillräckligt gammal för att få någon typ av feedback på hur hon är. Många människor är helt blinda för hur de uppför sig och hur de uppfattas.
Det finns mängder med människor som haft det värre, även om det är tragiskt det hon varit med om. Hon har haft sin pappa, farmor och farfar.
Det gynnar inte henne i umgänget med andra att hon är så självupptagen. Därför behöver hon få veta, lite i portioner och på ett omtänksamt sätt.

jag tror att man måste hålla negativa människor på avstånd, tills dess att man är mogen nog att neutralisera deras negativitet. annars blir det lite som att en sjuk blomma kväver en frisk. därmed inte sagt att man ska undvika negativa människor, tvärtom. men gör dig redo för det och finn en stabil grund av mening i ditt eget liv först.

Problemet är att när de närmaste sagt något så tiger hon ihjäl dem som hon bor med i 3-4 veckor så det blir outhärdligt. Ingen går i konflikt med henne dels pga det men också för att hon så lätt bryter ihop och får panik/ångest etc. räcker med att hennes barn eller barnbarn har feber så får hon ångest och ringer i panik. Hon får panik om de närmaste ska åka på E20 för hon är så rädd för trafiken osv. Periodvis har hon ätit antidepressiva mediciner men gör det inte nu sedan ett åt tillbaka.

Ja lite så känner jag det. Jag har allt mer börjar svara för mig. När de tex bygger ett nytt fint hus på en plats som tidigare var skog och hon gnäller över det svarar jag att det är väl roligt att staden växer och att det sker nybyggen osv. Jag har också sedan ett tid tagit ett helt annat avstånd då jag känner att jag inte orkar. Jag orkar inte bära henne och jag orkar inte höra på allt negativt. Jag måste tänka på mig och min familj också och träffar henne när jag verkligen orkar eller måste.

Jag försöker hantera henne genom att försöka få henne att se det på ett annat sätt. Byggs något nytt hur och hon gnäller över det så svarar jag att jag tycker det är roligt att bygden lever och växer och att det lockar nya invånare. När hon gnäller om att det ska regna i helgen peppar jag att det är då och idag är det sol och vindstilla därför sitter vi ute. Osv osv.

Då är det värre än jag läste ut först. Råd från Lady C m.fl. är nog att föredra då.
Gör det du kan när du orkar. Det är för mastigt för en vän att hantera.

Det låter som din bekant är en energitjuv och i grunden handlar nog mycket om att hon blev lämnad av sin mamma när hon var 3 år och som hon inte har bearbetat. Hon kan ha en mängd ilska inom sig som hon inte orkat ta itu med. Och någonstans på vägen har hon kommit på att överföra den frustration hon känner på någon annan och något annat, genom att förminska den, då känner hon själv en lättnad och får en energikick.

Känner du igen dig i följande exempel så är det bästa för dig att hålla avstånd och inte umgås mer än du orkar och verkligen vill.

När ni umgås blir du alltid trött och känner dig olustig.

När du berättar något om dig själv får du inga följdfrågor.

Du får ta emot negativa kommentarer, och när du försöker konfrontera hamnar energitjuven i försvarsposition.

Allt syre i rummet blir som uppslukat när hon eller han kräver att vara i centrum för allas uppmärksamhet, bekräftelse och beröm. Försöker någon bryta in höjer personen bara rösten.

Din vän säger nej till förslag hon eller han själv inte kommit på. På så sätt bryts din initiativkraft ner.

Det går inte att ha en dialog. När du försöker ta upp saker till diskussion blir personen arg, tyst eller flyr därifrån.

Din vän tycker gärna synd om sig själv och ser gärna sig själv som ett offer för omständigheterna. På det sättet vinner energitjuven sympati.

Fyfan vilken jobbig människa. Du får nog kontrollera ditt tålamod helt enkelt och låta människan leva sitt liv och vara jobbig.
Det kan ju vara så att hon aldrig riktigt känt sig accepterad och då kanske hon "miss-betér" sig så att säga för att försvåra för andra att acceptera henne helt enkelt. Då får man bara vara tålamodig tills människan känner "kärleken" så att säga.
Sen så inför nästa gång ni umgås kanske du kan ge en liten varning "jag tycker vissa saker du gör/säger ibland kan bli lite mycket, så om jag känner av något som jag inte orkar av, så kanske jag säger till, är det okej?" du vet, lägg fram det så bra som möjligt, då framgår det ju att personen är medveten om sina besvär.

Men det kan ju också vara så att människan är antisocial, dvs socialt väldigt svår att vara runt, och det kan bero på många saker, personlighetsstörning, oupptäckt autism eller något, borderline, osv.

Det låter som bästa sättet!
Många som är fast i en negativ spiral kan inte hjälpa det.

Jag känner också en sådan människa och gör som du.
Brukar ta med lite gott fika när jag hälsar på också och visa lite omtanke.

De som är äldre verkar ha svårare att bryta ett negativt mönster så man får göra det man orkar för att ge dem lite glädje (om det går).