Kan någon förklara Schrödingers katt?

Den med katten i lådan där giftgas kan eller inte har släppts ut..

Varför tolkar fysikerna det till att katten är både död och levande tills man tittar?

Korrekt borde ju vara att den ANTINGEN är död eller levande. Dvs den har antingen det ena tillståndet eller det andra. Är den död så är den även om vi inte tittat än..

Jag tror den fungerar som ett tankeexperiment inom kvantmekaniken, nämligen effekten som observatören har. Jag har för mig elektroner beter sig på samma sätt nämligen att de kan både finnas i vågform och partiklar (dualism) tills man lägger en detektor (observatör) som påverkar utgången.

Detta har en konsekvens, för det innebär att vi kan påverka experimentets tillförlitlighet enbart genom att observera.

Något sånt, är dock ingen fysiker.

Tankeexperimentet handlar ju om kvantöverlagring. Att alla kvanttillstånd kan ses som summan av två eller flera distinkta tillstånd eller omvänt att distinkta tillstånd kan adderas ihop för att skapa ett nytt giltigt kvanttillstånd. Kattens tillstånd som både levande och död är ett giltigt kvanttillstånd enligt principen. Schrödinger såg detta som ett problem, därav utformningen av tankeexperimentet.

Tack,
jo det illustrerar typ superposition men jag menar att observatören inte spelar någon roll för katten.. är den död så är det inte så att den sitter i ett hörn i lådan och lapar mjölk och ögonblickligen dör när observatören tittar..

Vad händer om katten dog direkt när man stängde lådan och när observatören tittar så ligger det en rutten katt där.. Då fattar ju observatören att katten varit död länge alltså oberoende av hans observation..

Schrödingers katt lades fram som ett tankeexperiment för att "håna" flerväldstolkningen av kvantmekaniken om jag har uppfattat det rätt. Och det har blivit ett känt tankeexperiment för att det påvisar hur bisarr verkligheten kanske är trots allt.

Men det kan faktiskt vara så universum fungerar - alla möjliga händelser är lika verkliga, och existerar precis som i din värld. Du upplever bara en av grenarna för att du lever i en av grenarna. Förmodligen för att du (upplever) att du endast färdas i en riktning i tidsdimensionen

Du tycker inte att det är konstigt att framtiden kan ge ett flertalet möjligher som är lika verkliga, men du tycker att det är konstigt att dåtiden kan ge ett flertalet möjligheter som är lika verkliga.

Kolla in dubbelspaltexperimentet, och sedan dess ännu mer bisarra uppföjare "Delayed Choice Quantum Eraser". Om jag inte minns fel så brukar de flesta tolka det som att antingen spolas tiden tillbaka när ett utfall krävs, eller också sker alla utfall.

Nej, Fleravärldartolkningen lades inte fram från 1957 av den amerikanske fysikern Hugh Everet. "Schrödingers katt" var i stället ett tankeexperiment som föreslogs av fysikern Erwin Schrödinger för att just håna Köpenhamnstolkningen, som är den vedertagna tolkningen av kvantmekaniken.
Köpenhamnstolkningen företräddes främst av Niels Bohr (Köpenhamn var Niels Bohrs hemstad) och Werner Heisenberg.
Erwin Schrödinger bidrog själv mycket till kvantmekanikens utformning men kunde inte riktigt, tillika med Albert Einstein, acceptera dess slutsatser som de ansåg var bisarra.

Kanske Dr Christopher S. Baird kan förklara.

https://wtamu.edu/~cbaird/sq/mobile/...eriment-prove/

Där finns för övrigt många intressanta frågor och svar.

Jag trodde poängen med tankeexperimentet är att öppnar man lådan och hittar katten död så har man dödat den. Eftersom man inte visste om den var död innan man öppnade lådan så existerade den ju i båda stadierna så att säga, både död och levande.

Inget bissart enligt mig. Vågfunktionen kollapsar då observatören påverkar genom observationen. Informationsinsamling måste vidröra objektet man vill samla informarion på ett eller annat sätt.

Tankeexperimentet visar att Köpenhamnstolkningen är ofullständig genom att inte definiera vad som är en observatör.

Påståenden är att mikroskopiska objekt som partiklar lyder under vågfunktionen, medan makroskopiska objekt som fysiker i svarta frackar lyder under klassisk fysik. Elektronen befinner sig i superposition tills dess fysikern observerar den. I observationsögonblicket kollapsar vågfunktionen och elektronen hamnar i ett bestämt tillstånd. Sammansatta system av flera partiklar lyder också under vågfunktionen, men hur många partiklar behövs för att systemet skall upphöjas till observatör? Är katter stora nog till att vara observatörer? Råttor? Hundar? Var går gränsen?

Varför befinner sig inte fysikern i superposition och kollapsar när katten ser honom?

Frågeställningen är absurd därför att den inte har något rimligt svar.

Vid x mängd partiklar blir det kanske klassisk fysik, där det som faller in under klassiska fysik kommer vara observatör.

Man behöver alltså definera och förklara när det blir klassisk fysik. Spontana tanken är att det blir klassisk fysik det då andra energier och krafter får spela roll, som agerar effekt på kvantmekaniken och gör att vågfunktionen kollapsar.

Ja, man behöver definiera det. Men hade det varit enkelt så hade man nog redan gjort det.

Så fort man börjar bli konkret så dyker det upp alla möjliga motsägelser. Och vi hamnar nog inte i en Köpenhamnstolkning utan många.

Ett annat problem är falsifierbarheten. Om jag påstår att ett sandkorn kan befinna sig i superposition, men inte en sockerbit, hur avgör vi om påståendet stämmer eller inte?