Någon som minns engelskalektioner från grundskolans 1970/80-tal?

Jag älskade engelskalektionerna när jag var barn. För att det var sån absurd teater. Jag tror de började i tredjeklass. Läraren rullade in TV:n i klassrummet och vi fick se en fjantigt flinande snubbe säga:
"- Hello! I am Mikael. Mikael. Please say after me. I am ... Very good! I have a cat. A cat. Please say after me..."

Och det var ju direktsändning från Utbildningsradion eftersom det där med videobandspelare bara var science fiction då. Minns hur mellanstadielärarinnan trasslade med magnetljudrullarna på trälådan till bandspelare också, så att vi kunde höra på enkla engelska noveller. Allt pedagogiskt genomtänkt, FÖR pedagogiskt och onaturligt vill jag påstå.

Är det någon som begriper vad jag syftar på och som hittar nånting av det digitaliserat online idag? Hela den här sajten heter ju *Flashback* av en anledning! Det här var på den tiden då man kände doften av alkoholen på stencilerna, som var ett slags sätt att kemiskt kopiera papper som handskrivits med en viss penna som vad jag vet bara fanns i färgen lila.

Du tänker nog på programmet "Start".
https://www.youtube.com/watch?v=eVyzfPdp-9Q

Ja, precis, just det! Internet är fantastiskt. Allt begravt återuppstår. Värre vingmutter än Alfred E Neumann, och med så bra svenskt uttal man kan förvänta sig att en svensk talar engelska efter att ha gått igenom hans kurs. "Yes please, I like it"

"- Coffee?"
"- English coffee, Hell no! Gimme a drink for Jesus H Christ's sake! I had a terrible drive here, missed the highway and got lost on some village road called M1 where everyone drives on the wrong side. Could've been dangerous if all their cars hadn't been so small.
- Very good!"

Jag är gammal nog till att komma ihåg det tidiga 80:talets engelskalektioner, men det gör jag främst för att vår engelskalärarinna var någonting så exotiskt som en japanska, som dessutom hade ett rätt speciellt uttal (Svårt att säga L t.e.x.) och för att vi i klassen inte var så väldigt snälla mot den stackars lärarinnan när det gällde att efterapa hennes uttal. Det hände t.o.m ibland att hon började att gråta av frustration! Jag hörde inte till dom värsta av förbrytarna, men jag har fortfarande litet skuldkänslor över hur vi ungar behandlade henne, även fast detta skedde för mer än 35 år sedan!
Mineko: Om du mot förmodan skulle läsa det här så säger jag ett ärligt menat "Förlåt" i mitt och mina klasskamraters namn!

Angående gamla UR-program så kan "Öppet Arkiv" hos Svt.se vara något. Har inte sökt igenom arkivet själv, men något borde det ju finnas där.

Ready, Steady, Go!

Hello Mike! Hello Susan!

The barn is blue...

Äh, hennes hjärta sårades inte av några mellanstadieungar. Hon grinade antingen för sina pojkvänsproblem eller för att barnagan förbjöds 1979 så att hon inte fysiskt fick få er att gråta istället med naken röd rumpa på katedern inför resten av klassen.
"- Please say after me. Who is next? Who is next. Are you? Are you. Do you like it? Yes, please."

Hehe jag gissar på det senare alternativet. Det måste ha varit en rejäl kulturkrock att komma från det japanska skolväsendet till det svenska!
"Prease stop tarking whire I am speaking, chirdren" är nog den av hennes meningar som bitit sig mest fast!

Programledaren såg dessutom ut som en ung Prince Charles!

Hehe, ja detta ger verkligen flashbacks. Jag minns också bandspelare (har för mig vi hade kassetter och inte rullband, sent 70-tal/tidigt 80-tal) med engelska. De var monterade på väggen i klassrummet. De hade träram men silvriga (aluminium?) på fronten. Tror de var av märket Tandberg.

Minns också stenciler med blå text som luktade sprit innan de torkat.

Det var tider det. Nu är det skol-datorer/ipad som mina barn har. Djävla bjäfs (ett ord lika gammalt som Tandberg och rullbandspelare).

Man fick lappskojs i skolan också. De får inte mina barn. Kulturskymning! Det VAR bättre förr . Som alla äldre/gamla alltid tycker.

Jaha, rullbandspelarna i min lilla byskola var laptopstora, fast decimetertjocka lådor (någon här hittar kanske länkar till info om den pedagogiska utrustningen också) som läraren drog in på en vagn. Förmodligen Made in England, med tanke på deras kvalitetsnivå och industridesign på den tiden. Kom förresten att tänka på att en kompis faktiskt har en LP-spelare gjord av trä, tillverkad av AgA, Allmänna gasaktiebolaget från 1950-talet, så den skyldige kanske är inhemsk trots allt.

Jag kan mycket väl ha förändrat mitt minne på vägen, dock. Fast länken till Ready steady go här var mitt i prick. Det är som om det var i morse. That's him! Dead or alive!

Skönt att höra. Jag började undra nu som vuxen om det inte var lärarinnans andedräkt man kände alkoholdoften av när hon kom nära nog att dela ut de där stencilerna.

Jo, skolan är militärt organiserad i plutoner och bör bedrivas med militär disciplin. Annars har organisationsformen ingen funktion överhuvudtaget. Vill man lära sig nånting så gör man det online, världens bästa föreläsare i ämne X finns gratis online. Och hänger man inte med så kan man pausa och googla upp en annan föreläsning som förklarar det man behöver veta i sammanhanget. Och är man inte intresserad eller ser nån nytta med'et, så slipper man! Skola lär främst ut individuell och social disciplin, sakkunskaper kommer i andra hand.

Och pölsa. Jag har under resten av mitt liv aldrig sett vare sig lappskojs eller pölsa på någon restaurangmeny. Verkar inte ha blivit så populärt trots att en hel generation tvångsmatades med det från skolköken. hur översätter man förresten lappskojs och pölsa till engelska? Vad skulle Mike och Susan ha sagt före after me?

Lappskojs = "Lobscouse" eller bara "Scouse". En gammal sjömansrätt som har letat sig in i skolköken. En av mina favoriträtter när det gällde skolmaten!
https://en.wikipedia.org/wiki/Scouse_(food)

Pölsan blir svårare dock. "Hash", eller möjligtvis med litet god vilja: "Haggis" är nog det närmsta som man kan komma. Är osäker på detta dock. Min engelskalärarinna var ju som sagt japanska!

Det var bättre förr!