Erik Grotenfelt (patriciersläkt), Bengt Walters lycka. Jag har jagat den här som en galning sedan jag läste den på nätet en gång för säkert 10 år sedan. Nu är den puts väck i digitaliserad form och står ingenstans att finna. Jag vill förstås helst ha den och äga den i bokform. Är det således någon som vågar yttra sig om hur pass sällsynt den faktiskt är?
Grotenfelt var ju en intressant, om än i dag smått belastad person som numera tycks mest känd i rollen som en av "de vita bödlarna". Han verkar alltså ha spelat en aktiv roll vid rättegångarna och avrättningarna som följde på krigsslutet våren 1918. Hans författarskap förefaller däremot i stort sett bortglömt. Till viss del lite orättvist, kan jag tycka. Jag minns Bengt Walters lycka som en på det stora hela angenäm läsupplevelse som behandlar en klassisk tematik i finlandssvensk -- och balttysk! -- litteratur: det gamla frälsets hopplösa bekymmer på tröskeln till en ny tid. I denna roman är det godset och ägorna i en familj lantjunkare som ska räddas av en ung man som pendlar fram och tillbaka mellan staden och landet. Som en finlandssvensk Eduard von Keyserling, kan man säga.
Jag vet att jag även har läst poesi av denna den finlandssvenska litteraturens gossen Ruda och att jag fann den i huvudsak rätt platt jämte exempelvis baron Gripenberg, vars tidiga ("dekadenta") fas utöver ett påtagligt inflytande på den grotenfeltska spleen-lyriken.
Jag tror att jag skulle placera Erik Grotenfelt i någon sorts litterärt B-lag i den finlandssvenska litteraturen före 1950. Som det främsta räknar jag Gripenberg, Runar Schildt och Örnulf Tigerstedts 20-talsnoveller i stenstil. I B-laget ingår förutom Grotenfelt bland andra Torsten Helsingius och Mikael Lybeck som representanter för två olika faser.
Nu vet jag inte vilket diskussionsämnet egentligen är, så fyll för all del på med allmänna betraktelser över denne olycklige man, eller så besvarar ni helt enkelt den fråga om sällsynthetsgrad som jag ställer här ovan.
Grotenfelt var ju en intressant, om än i dag smått belastad person som numera tycks mest känd i rollen som en av "de vita bödlarna". Han verkar alltså ha spelat en aktiv roll vid rättegångarna och avrättningarna som följde på krigsslutet våren 1918. Hans författarskap förefaller däremot i stort sett bortglömt. Till viss del lite orättvist, kan jag tycka. Jag minns Bengt Walters lycka som en på det stora hela angenäm läsupplevelse som behandlar en klassisk tematik i finlandssvensk -- och balttysk! -- litteratur: det gamla frälsets hopplösa bekymmer på tröskeln till en ny tid. I denna roman är det godset och ägorna i en familj lantjunkare som ska räddas av en ung man som pendlar fram och tillbaka mellan staden och landet. Som en finlandssvensk Eduard von Keyserling, kan man säga.
Jag vet att jag även har läst poesi av denna den finlandssvenska litteraturens gossen Ruda och att jag fann den i huvudsak rätt platt jämte exempelvis baron Gripenberg, vars tidiga ("dekadenta") fas utöver ett påtagligt inflytande på den grotenfeltska spleen-lyriken.
Jag tror att jag skulle placera Erik Grotenfelt i någon sorts litterärt B-lag i den finlandssvenska litteraturen före 1950. Som det främsta räknar jag Gripenberg, Runar Schildt och Örnulf Tigerstedts 20-talsnoveller i stenstil. I B-laget ingår förutom Grotenfelt bland andra Torsten Helsingius och Mikael Lybeck som representanter för två olika faser.
Nu vet jag inte vilket diskussionsämnet egentligen är, så fyll för all del på med allmänna betraktelser över denne olycklige man, eller så besvarar ni helt enkelt den fråga om sällsynthetsgrad som jag ställer här ovan.
