Författare som dött innan de fyllt trettio.

Ur solens strimmor och havets dimmor
jag föddes, och till min borg
jag högt mig svingar på regnets vingar
tyngda av smärta och sorg.
I min dräkt lät jag väva små pärlor som bäva
likt dagg på ett rosenblad,
då med rodnande hy bakom flammande sky
Aurora nyss tagit sitt bad.

Ur himmelens rymd med blicken skymd
av tårar jag böjer mig ner,
mitt lysande hår till vågorna når,
och lycklig i tårar jag ler.
Ty i havets djup syns ett hissnande stup
när min kyss ger åt vågorna glans,
och jorden rämnar, och leende lämnar
nu Zefyr sin boning till dans.
Denna ljuvliga syn jagar upp mig i skyn,
och en båge vars skönhet behagar
är mitt färgrika spår, när jag flyende når
dit, där ensam jag gråter och klagar.
Vi älska varandra, men evigt vi vandra,
ty aldrig en kyss oss förenar,
och ständigt vi längta och städse vi trängta
till det som oss ödet förmenar.

För de dödliga döljer jag sorgen och höljer
min kropp helt i himmelens skyar,
men min klagolåt och min eviga gråt
tolkar regnet i vårliga byar.
Då tröstar min smärta den vårblommas hjärta
som längtar efter mitt ve,
och med tacksam blick för den gåva hon fick
ser upp, när jag åter kan le.
Då står jag och skiner bak molngardiner
som min Zefyr drar bort när han ilar,
dyster och böjd, tills solglans med fröjd
på min spindelvävsvinge sig vilar.
Då säges på jorden de glada orden:
"Se, den gyllene Iris ler",
och tyst och försagd strör jag solig smaragd
över jorden och gråter ej mer.

Jordens yttersta strand berörs av min hand,
när jag grubblar orörlig och tyst,
och väntar igen på min älskade vän,
som jag ännu aldrig har kysst.
Jag ser stjärnornas här i dess nattliga sfär
och de duniga molnens vimmel,
och månen, som hyser ett agg mot mig, lyser
på nattens silverhimmel.
Jag liknar en brud i min påfågelsskrud.
Den gav solen för mänskornas skull,
ty min dystra gestalt skulle nedstämma allt,
men nu lyser den mera än gull.
Nu är jag ett spänne kring himmelens änne,
tills jag skådar min älskades dräkt,
och flyr med min sorg till min dystra borg,
där solens låga är släckt.

Ur solens strimmor och havets dimmor
jag föddes, och till min borg
jag upp mig svingar på regnets vingar
tyngda av världens sorg.
I mänskornas rike är den min like,
som i ensamhet längtar och ser
hur lyckan försvinner: blott saknad han finner -
och dock genom tårarna ler.

Returning to Paris, Sá-Carneiro suffered a moral and financial crisis, abandoned his studies, quarreled with his father, and gave himself up to the life of a literary bohemian. The crisis came to a head in 1916 when he committed suicide. Before his death, he sent his unpublished poems to Pessoa, and these appeared in 1937 under the title Indicios de Oiro (“Traces of Gold”).

Eu não sou eu nem sou o outro,
Sou qualquer coisa de intermédio:
Pilar da ponte de tédio
Que vai de mim para o Outro.[Mário de Sá-Carneiro, Lisboa, fevereiro de 1914]

I am neither me or another,
but rather something in between:
pillar of the bridge of boredom
that links me to the other. [Free translation]