Citat:
Motståndsrörelsen har blivit för mycket en politisk organisation med ett parti än en primärt aktivistiskt sådan som de var innan partiet bildades år 2014. Jag minns när man bildade partiet, då talade man om att ingenting skulle förändras i hur Motståndsrörelsen arbetade och att partiet egentligen bara var en liten gren på något mycket större som redan fanns. Så här skrev Klas Lund den andre Oktober 2014:
Partiarbete, partiarbete, partiarbete. Det är extremt tröttsamt och inte särskilt kul. Jag har varit med i ett flertal nationella partier innan som numera är nerlagda och jag kan säga som så att när vi genomförde aktiviteter som inte kretsade runt arbete för partiet var faktiskt det roligaste och mest givande. Det skapade kamratskap och band med andra människor som vissa än håller idag. Att vara ute och sprida politiskt propaganda var det tristaste man kunde göra. Visst, ibland kunde man hamna i intressanta diskussioner med upprörda människor (och jag uppskattar en god politiskt diskussion) men det leder sällan någonvart, inte minst kan man nästan aldrig omvända en person på det sättet.
Så jag säger bara tona ner partiarbetet innan ni bränner ut varenda medlem ni har och gå tillbaka till mer det ni var innan. Nationella personer är nog i gemen rätt trötta på partier generellt sätt, det leder alltid till ett bakslag rent moraliskt när valresultaten inte speglar det man hade hoppats på. Så är ju parlamentarismen en oframkomlig väg som vi alla ändå vet
Jag förstår dock att vissa kan se med oro på detta. De kanske fruktar att även vi nu kliver på liberaliseringståget. Men jag ger er mitt ord på att det aldrig kommer att ske. Valdeltagande kommer aldrig hos oss att bli ett självändamål. Vi kommer aldrig att låta vad vi ser som urvattnad parlamentarism ta överhanden framför en helhetssyn där Sverige – och Norden – endast kan återerövras av en stark kraft. En stark kraft där vår parlamentariska gren endast kommer att utgöra en – av flera – samordnade delar.Idag har organisationen Nordiska Motståndsrörelsen förändrats mycket. Trots att man sa då att man egentligen inte trodde på den parlamentariska vägen så har partiet tagit en allt större plats. Aktivisterna är ute på gator och torg och offentliggör partiets politik och vilken suverän politik det står för. Man delar ut flygblad i tusentals brevlådor varför man ska rösta på partiet. Man går i politisk diskussion med andra människor ute där man alltid förhåller sig till partiet och vad det står för.
https://www.nordfront.se/motstandsrorelsen-bildar-parlamentarisk-gren.smr
Partiarbete, partiarbete, partiarbete. Det är extremt tröttsamt och inte särskilt kul. Jag har varit med i ett flertal nationella partier innan som numera är nerlagda och jag kan säga som så att när vi genomförde aktiviteter som inte kretsade runt arbete för partiet var faktiskt det roligaste och mest givande. Det skapade kamratskap och band med andra människor som vissa än håller idag. Att vara ute och sprida politiskt propaganda var det tristaste man kunde göra. Visst, ibland kunde man hamna i intressanta diskussioner med upprörda människor (och jag uppskattar en god politiskt diskussion) men det leder sällan någonvart, inte minst kan man nästan aldrig omvända en person på det sättet.
Så jag säger bara tona ner partiarbetet innan ni bränner ut varenda medlem ni har och gå tillbaka till mer det ni var innan. Nationella personer är nog i gemen rätt trötta på partier generellt sätt, det leder alltid till ett bakslag rent moraliskt när valresultaten inte speglar det man hade hoppats på. Så är ju parlamentarismen en oframkomlig väg som vi alla ändå vet
Tror att det stora problemet för NMR (eller annat NS-parti) med att vara ett parti är att helt plötsligt blir det man sysslar mätbart.
Om man i flera år pratat om hur jäkla bra det går och hela Sweden längtar efter nationalsocialism så är det inte direkt kul att valvaka och upptäcka att det gick åt helvete med besked.
Då är det roligare och enklare att satsa på kamratskap.
) och som främst verkade tycka att grejer som "imperialism" och "sexism" (ett begrepp importerat från Staterna tydligen) är fel? Är hon verkligen, på riktigt, det radikala, autentiska, sanningsvittne som artikeln vill påstå? 
