Volvo, villa och vovve, och vad gör man efter det?

Problemet är att många försöker ta så mycket lån som möjligt för att få något så dyrt de bara kan, det gäller att vara realistiskt annars kommer skilsmässan och bonusbarnen enkelt som ett brev på posten (och ja, denna gång kommer postnord leverera detta brevet mycket snabbt)

Det blir gnäll om pengar. Hon stänger musslan. Han biter ihop.
Sedan skiljer de sig. Han skaffar en hyreskvart på söder via kontakter. Köper en motorcyckel o dejtar sin ungdoms kärlek.

Alla av oss har inte lån, dock har många det. (Främst idioter som byter bil varje år med pengar de inte har). De byter bil enbart för att "grannen ska se" att de har råd med ny bil, som de egentligen inte har råd med annat än med avbetalning.. Sedan häller de i sig lådviner på helgerna (och under semestern även mitt i veckan) kanske för att glömma sin situation. Många lever rätt nära sina marginaler, dvs. höjer Ingves "diskontot" (så hette det förr, idag heter det styrräntan) till normala nivåer, dvs. kanske två procent, får många överbelånade svenssons som verkar välbeställda, gå från hus och hem och sova på parkbänkar.

-Kanske därför de lever som de gör, dvs. söker verklighetsflykt i lådviner på helgerna?

jo många lever över sina tillgångar i dag och tror att de lyckats i livet

nej fler skulle vara nöjda med det de verkligen lyckats med under livet , uppskatta riktig frihet
och våga leva .

men de är ofta döda långt innan de dör

Då jag antagligen passar in i detta fack kan jag ge en bild av vad jag gör, vet inte om ni är tonåringar som sitter hemma i pojkrummet och gissar eller om ni är grevar som sitter i era slott och ser ner på pöbeln.

Jag är nästan 40, har en hyfsad karriär, barn, villa sedan 10 år men ingen Volvo och hatar hundar, är förmodligen medelklass iaf till inkomst, utbildning och intressen. Men jag är arbetarklass i grunden och det märks förmodligen då jag vägrar att vara hipster och PK.

Jag gillar att bygga, har alltid varit händig och växt upp med en pappa som kunnat allt och jag har sett det som en självklarhet att en man kan det som behövs. Jag ägnar mig åt hobbys typisk medelklass skidor, mtb) men som jag helt ärligt gör för att jag tycker om det och har gjort sedan tonåren. Öl dricker jag gärna men super i stort sett aldrig, det är det få i min bekantskapskrets som gör, jag tog precis en kortburk i soffan..

Barnen tar mycket tid, med träningar etc. jag har inget behov av att flasha och vi har inga bilar på kredit, jag spelar inte padel, golf eller någon annan gubbsport för otränade.

Det jag ser fram emot ju större barnen blir är givetvis mer pengar då inkomsterna ökar, mer frihet och möjlighet att få tillbaka en del av sin frihet. Samtidigt som det blir roligare att göra saker med barnen när de är större, går ju till exempel att ta en alpresa med barnen och faktiskt få ut något av den utan att nöta barnbacke som man kan göra hemma. Jag är inte överdrivet intresserad av solsemester och det sker inte så ofta även om vi varit iväg på det några ggr. Jag åker hellre till Jämtland än Grekland.

Det jag passar in på perfekt är NIMBY-svensken, jag håller mig så långt bort från ghettot som möjligt och allt vi gör i stort sett är homogent svenskt. Skillnaden är väl kanske är jag inte direkt hymlar om anledningen..

Passar jag in på mallen?

jo så är det tyvärr

Jag tror att alternativet är att acceptera varandra och inte ställa orimliga krav. Vi är inte maskiner. Jag vill säga att jag är konservativ och förespråkar kärnfamiljen som grunden för ett fungerande samhälle, men tror att vi måste se på kärnfamiljen lite annorlunda än som ett par som håller ihop livet ut och bara är med varandra.

Grundbulten är att man accepterar ett gemensamt ansvar för att fostra sina gemensamma barn. Utöver det måste individen få utvecklas. När en samlevnad inte längre är konstruktiv, måste särlevnad kunna vara ett fullgott alternativ, så länge som barnen sköts gemensamt.

Jag jobbade skiten ur mig som tonåring, och fram till 25 cirka. Därefter så har jag tagit livet rätt lugnt. Nada i lån, och äger flera hyresfastigheter. (Köpte svinbilligt under 90-talets fastighetskris) Behöver egentligen inte jobba alls. Pengarna trillar in ändå. Så med detta har jag verklig ekonomisk frihet. Lycka? -Vetefan, men slipper oroa mig för ekonomin/brödfödan i alla fall. Problemet ("problemet") som uppstår då, är att man måste hitta andra utmaningar så man inte tröttnar. Sådant kan vara knepigt, dvs. hålla sig road i stället för "oroad" som alla andra håller på med. "Något måste man ha att göra", som det heter.

passar in , jag tycker du ska leva mera , varför vänta tills barnen växt upp ?
du vet inte om du lever i morgon liksom

har så många vänner som slutat med precis allt efter de fått barn , och ja de ångrar sej bittert

När det kommer till vissa element gör du det men andra inte, dock passar du in på många punkter. Vet dina barn om de problem om finns i Sverige eller är de inte tillräckligt gamla för att förstå?

Man behöver inte sluta med exakt allt. Klart man kan gå till gymmet några gånger i veckan eller göra något, det är ju därför man är två och inte en. Är det mer längre aktiviteter kan det förmodligen bli mycket svårare.

Jag väntar inte men man måste ju anpassa sig, det går ju inte att köra på som innan barnen föddes. Det blir ju svårt att lämna dem hemma i två veckor och vi drar till Kanada och åker helikopter, den tiden kommer ju dock tillbaka.

Vi har egna liv i den mån det är möjligt, jag tävlar (för kul)och har dyra hobbys på egen hand. Men givetvis anpassar jag mig till familjen också.