Vanliga fel svenskar gör när de talar engelska?

Jag tror att den grundläggande skillnaden mellan svenskt och engelskt språkbruk här inte specifikt har med sammansättningen supertalang att göra, utan med att svenskan mycket oftare använder talang i betydelsen person som har en talang, och i synnerhet om ung person som har en talang, dvs lovande ung utövare av den ena eller andra verksamheten. Har en gång denna betydelse utvecklats som standardbetydelse, är det lätt att en mycket lovande utövare av verksamheten i fråga kallas för supertalang.

När det gäller överföringslån från svenska idiom i sportsammanhang är min favorit den svenske rookien i NHL som hade lyckats åka runt motståndarkassen och virka in pucken bakom motståndarnas målis som i intervjuerna efteråt sa I like going the kitchenway.

Baby wagon låter för övrigt betydligt mindre konstigt i en amerikansk kontext, där normaluttrycket är baby carriage, än vad det gör i en brittisk, där man självklart säger pram, och jag skulle tro att många britter som hör baby wagon tolkar det som en konstig amerikansk variant snarare än som ett kontinentbrutet språkfel, i all synnerhet som de flesta yngre svenskar nuförtiden försöker emulera amerikanskt uttal snarare än brittiskt. Det är ju bara du som vet att det bottnar i svenskans barnvagn.

Om vi ska vara ärliga, är dock svenskar som gör överföringslån från engelska idiom till sitt modersmål ett betydligt större problem. Personer som säger Det var allt för nu eller Ha en trevlig dag!, och bara ersätter ett fullt funktionsdugligt svenskt idiom med dess exakta engelska motsvarighet bidrar till det svenska språkets utarmning på ett helt annat sätt än vad en icke modersmålstalare som begår språkfel kan göra. Men det är en annan tråd.

Vad är felet med "ha en trevlig dag!"? :s

Att det traditionella svenska idiomet inte ogint begränsar sig till den specifika dagen, utan öppet och generöst önskar Ha det så trevligt!

Fast "Ha det så trevligt" syftar ju till någonting mer specifikt, tex du säger hejdå till en vän som precis skall åka på semester, så säger man "Ha de så trevligt (på semestern)". Alltså, det är alltid någonting som följer, men som i dagligt tal är underförstått och förstås av kontexten. "Ha en trevlig dag" däremot är mer generellt, då det inte syftar till att motparten skall göra någonting speciellt där man önskar honom att ha det trevligt.

Om man specifikt ville göra en begränsning i tid snarare än till sysselsättning - vilket man iofs sällan kände behov av - sa man Ha det så trevligt idag! innan vi började att Have a nice day-a på svenska.

Det värsta är ju när folk önskar en "en fortsatt bra dag". Vad vet de om hur min dag har varit tidigare?

Funderar på om det verkligen var så. Have a nice day bröt ju sig in på ett sätt som inte tidigare förekommit i svenskan. Vi har ju haft det släta: ha det bra, men man blir ju så tidsblind att jag har svårt att minnas om det var vanligt på 60- och 70-talet. Vid närmare eftertanke tror jag att det dateras betydligt senare än så.

Tänker tillbaka på den lilla Konsumbutiken i mina hemtrakter när jag var barn i början på 60-talet. Kan inte minnas att det utbyttes något alls mellan kund och kassörska, möjligen varsågod och tack. Ha det så trevligt idag känner jag inte alls igen särskilt väl. Däremot, ha det nu så trevligt på landet. Det där lilla nu förekom nästan alltid, men det var väl dialektalt.

Något jag verkligen stör mig på är när svenskar försöker anamma en brittisk dialekt. Är man från Svea så får man stå för det också, en svensk accent är inget att skämmas över. Den brittiska accenten är till för britter.

Dessutom använder de gärna amerikanska ord som elevator, pants och apartment i sin brittiska dialekt. Så sjukt störande.

Märklig åsikt. Gäller detta även invandrare till Sverige - att de inte får låta alltför svenska, utan att man fortsatt bör höra att de är araber, turkar, somalier..? Gäller detta även andra generationen i så fall? För mig är det självklart, när jag lär mig ett nytt språk, att sträva mot perfektion - att bli tagen för en infödd. (Att det inte alltid lyckas, är en annan sak.)

Angående de amerikanska orden, så smyger de sig in i brittisk engelska mer och mer. Även många infödda engelsmän tar upp dem i sitt språk. Beror antagligen på alla amerikanska filmer och TV-serier. Det är lite trist - jag försöker komma ihåg att säga "lift", "lorry", "flat" o.s.v..

Det här är egentligen en väldigt intressant synpunkt, men tanke på alla pellejönsar som fördömer svenskar som talar korrekt engelska, om dessa inte har raderat ut varje tendens till svensk satsmelodi.

Jag håller med dig i den delen som handlar om att det är grammatiken som är det viktigaste, inte fonetiken, så länge det inte uppstår tolkningsproblem. Det finns ingen anledning att försöka göra sig till. Jag tycker dock att det är lika illa när härmandet handlar om amerikansk engelska.

Vad invandrare i Sverige har för accent kunde jag inte bry mig mindre om. Min åsikt riktar sig specifikt åt svenskar som vill låta brittiska. Det är bara något jag stör mig på, kan inte rå för det.

Givetvis ska svenskar som talar engelska sträva efter att eliminera all typ av brytning. Om man sedan väljer brittisk, amerikansk eller australiensisk engelska är rätt ointressant, även om brittisk engelska kan låta uppnosigt. Amerikansk engelska är mycket lättare för en svensk, dels eftersom den uttalas mer stavningsenligt, men framför allt för att vi blir mer exponerade för den.