Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

Att Olof Palme över huvud taget orkade ta sig igenom regeringsarbetet dessa månader hösten 1985 förvånade mig ibland. Den nysemestrade partiordförande jag mött strax efter valet genomled ett antal depressioner, som såvitt jag kunde förstå inte bara var utslag av hans sedvanliga ”eftervalskris” utan främst hängde samman med utvecklingen av den s k Harvardaffären. Det var bara alltför tydligt hur Olof led av den debatt som uppstått kring frågan om han fifflat med skatten genom att låta ett amerikanskt universitet ge en av hans söner ett stipendium, vilket kunde anses ha ett samband med att han hållit ett tal vid samma universitet. Vad debatten gällde var huruvida stipendiet egentligen var arvode för detta föredrag och därmed en för Olof skattepliktig inkomst, som han underlåtit att redovisa i sin deklaration. Harvardaffären överföll honom mitt i valrörelsen och sysselsatte honom hela hösten. Slutligt skulle saken avgöras — och Olof fritas från alla misstankar om skattefusk — först sedan han var död.

Jag vet mycket litet om hur andra i hans omgivning upplevde honom under denna tid; regeringschefens mentala tillstånd var inget allmänt samtalsämne. Men rykten från hans kansli, statsrådsberedningen, förmälde att han blev alltmer ointresserad av innehållet i sina tal. Hans talskrivare, som var vana vid att få tillbaka sina utkast fyllda med Olofs omskrivningar och tillägg (nästan oläsliga, för den delen) kunde nu inte ens avgöra om han läst igenom manuskriptet. Att något var fel märktes också på hans offentliga framträdanden. Det glänste mera sällan om retoriken — ibland sken hans leda vid alltihop så tydligt igenom att resultatet snuddade vid en politisk katastrof.

[…]

Hösten 1985 var jag till ytterlighet återhållsam med att låta olösta budgetfrågor gå vidare till avgöranden inför Olof Palme. Det är troligt att det krävde ett antal eftergifter från min sida som jag annars inte varit beredd att göra. Men jag kände att den press han levde under inte skulle tåla så mycket mer. I själva verket sände han mig tydliga signaler vid flera tillfällen att han inte orkade intressera sig för de ekonomiska problem som jag sysslade med. Han hade nog av sina egna.

[…]

I november träffades ett antal representanter för de socialdemokratiska partierna i Västeuropa på Bommersvik. Syftet var att bygga upp enad front mot den ekonomiska politik som lät arbetslösheten växa för att inflationen skulle gå ned. Tillställningen var i och för sig föga upphetsande — möten för intern uppbyggelse mellan redan frälsta är det sällan. Men Olof visade med hela sin uppenbarelse hur svårt han hade att engagera sig i vad som försiggick. Harvardaffären malde i honom, han läste tidningar och var andligen frånvarande under större delen av tvådagarsmötet.

– Kjell-Olof Feldt, Alla dessa dagar…, sidan 258–260