Citat:
Ursprungligen postat av
Malin.Nilsson
DU=bra förälder. Exakt som du gör man. Exakt så som du beskriver MÅSTE man agera. För barnets framtids skull. Om barnet ifråga har en diagnos så betyder det endast att man måste jobba ÄNNU hårdare än en förälder till ett "normalfungerande" barn för att denne skall ta sig till skolan. En npf-diagnos är INTE ett "ge out of jail free card" - det är bara ett dokument som understryker att du förväntas jobba hårdare än en "vanlig" förälder med att ungen skall upp i tid, äta adekvat, ta sig till skolan och så gott det går se till att ungen lyckas etablera en (helst fler) vänskapsrelation(er), genom att facilitera normalitet.
Dessa barn har OTROLIGT svårt för att få vänner och bibehålla vänner. Dom blir väldigt intensiva och "jobbiga" enligt många andra "normala" barn och dom väljer istället att leka/umgås med andra istället för det barnet som har npf. Min dotter har 100% närvaro i skolan, har inte en enda kompis som hon går hem med, som följer med henne hem, som hon leker med på fritiden, som hon går på bio med etc. Inte EN ENDA. DOCK så lider hon inte utav det för enligt henne så kan hon skaffa vänner hur lätt som helst, alla är hennes vän och hon leker med den personen som vill leka med henne. Om inte någon vill leka det hon vill leka så leker hon hellre själv och dras mest till vuxna för dom är enklare att konversera med.
Det betyder INTE att man misslyckats som förälder. Inte ens jag kan tvinga någon att leka med henne, trots att hon idag är världens snällaste tjej och den som är mest omtänksam och tänker på andra, hon är dessutom väldig väluppfostrad, säger alltid tack, säger till dom hon tycker om att hon tycker om dom och svär aldrig. Men hennes ADHD och hennes oförmåga att socialisera sig sätter käppar i hjulet.