Del ur ett brev skrivet av offret Anneli Hallberg, daterat 21 december 1986. Lästes upp i tingsrätten 1987 som bevis mot den vedervärdige Leif Johansson. Ohygglig läsning:
Citat:
...
Något annat som inte är roligt heller är "någons" tjat och frågor om: får jag binda dej ikväll? Jag pallar inte med det. Varför skall jag ställa upp på det? Låta sig bindas och bli blåslagen på häcken, eller en massa nålar instuckna i brösten, klädnypor på clittan, på bröstvårtorna, ström, ja, elektricitet i brösten. Stearin droppande dels på brösten, dels på musen. Det är inget roligt att ligga där och inte komma någonstans, och känna slag efter slag med livremmen, eller ridspöt. Säger jag att det gör ont, och vill komma loss, slår han ännu mer.
Jag orkar inte. Det började på skoj, och det var det väl också. Men inte nu. Tänk dej två metallnyper som skär in i brösten, plus att du får en massa stötar. Eller blir bränd med lockborsten. Den blir faktiskt som en lödkolv. Ärr har jag, rädd är jag, vad skall jag göra. Jag känner mej som ett nervvrak.
Något jag tänker på många gånger är att; Tänk om man hade några eller många starka tabletter att ta, så att man bara kunde flumma bort, inte tänka på nånting. Vad fint det hade varit. Jävla liv. Jag orkar inte med det här mycket längre. Men ingen kommer att tro på mej! Men jag har bevis på att han satt in nålar i brösten. Kort. Fotografi. Faktiskt. Och ingen har väl ett elstängsel inne?
Tillägg: Mindre än ett dygn efter det att länk till Leif Johanssons Facebook-profil publicerats i tråden, har han raderat sin profil.